Eric Sahlström Institutet tio år

Oerhört viktig för att bevara och vidareutveckla nyckelharpstraditionen var spelmannen Eric Sahlström (1912-1986). Han levde i Göksby i den norduppländska bruksbygden, i det här fallet Tobo. Eric Sahlström är en av dem som genom att upprätthålla nyckelharpsspelandet, en konst då i utdöende, genom både bevarande av äldre låtmaterial och genom att själv komponera nya låtar räddade över nyckelharpan in i en ny tid, då intresset för det gamla instrumentet åter har ökat explosionsartat – i dag är nyckelharpan känd och älskad även i amerikanska folkmusikkretsar och över stora delar av den övriga världen. Eric Sahlström spelade också en viktig roll som nyckelharpsbyggare: han anpassade instrumentet så att det lättare går att använda i ensemblespel.

Eric Sahlström Institutet i Tobo bildades 1998 och blir i år alltså tio år gammalt. Nyckelharpan står förstås i centrum för verksamheten, och jubileet firades mycket riktigt med att man invigde en nyckelharpsverkstad. Men verksamheten är vidare än så: institutet är ett nationellt, i dag också internationellt centrum för folkmusik och folkdans och folklig sång. Internatkurser genomförs i folkmusik med betoning på nyckelharpa men också i folkdans. Till detta kommer kortkurser, seminarier och konserter.

Birgitta och jag hade äran att höra till 150-talet inbjudna till tioårsfestens fredagsdel; jubileumsaktiviteterna fortsatte sedan också under lördagen och söndagen. Lunchbuffén omgärdades av tal och presenter och förstås av musikinslag. Under samlingen spelade och dansade elever, och fredagsprogrammet avslutades med en fantastiskt fin konsert med samma uppläggning; konsertdelen dominerades dock i det fallet av proffs, medlemmar av familjen Sahlström samt fullärda och redan erfarna elever på nyckelharpa. Själv fick jag ett särdeles gott intryck av Emilia Amper, som spelade både en traditionell låt och en egen komposition. Vet någon om hon förekommer på skiva, solo eller i någon konstellation? Annars tycker jag något av folkmusikbolagen snarast borde slå till.

Hur som helst fick vi under lunchprogrammet lyssna till framträdanden av några av våra allra bästa folkmusiker.

Vi fick höra Per Gudmundsson på fiol och också delar av Väsen, Olov Johansson på nyckelharpa och Roger Tallroth på gitarr.

Vid ett sådant här tillfälle fanns det förstås många politiker närvarande; Lena Adelsohn Liljeroth högtidstalade. Jag känner många av dem, men jag nöjer mig här med att nämna bara en av dem, Ingela Thalén, som under en period var en av mina många partisekreterare. Jag nämner henne för att hon här uppträdde i egenskap av ordförande i Svenska Folkdansringen och iförd vacker folkdräkt överbringade Folkdansringens hälsning och present.

Under eftermiddagens vimmel fick jag, äntligen, tillfälle att personligen träffa och prata med Olov Johansson och Roger Tallroth, båda musiker som jag verkligen beundrar. Förmedlande länk var Magnus Bäckström, VD för Uppsala Konsert & Kongress (Musikens hus), fordomdags verksam både med folkmusikbolaget Giga och med Falu folkmusikfestival.

Och så måste jag avsluta med att berätta, att jag, också i det här fallet äntligen, träffade Izzy Young, som jag med uppskattning läste i den amerikanska folksångtidskriften Sing Out! redan på 1960-talet. Han bor sedan mycket länge i Stockholm och driver där, på Söder, Folklore Center, som jag, skam till sägandes, aldrig har besökt. Men nu, när Izzy själv har bett mig komma dit, måste jag förstås göra slag i saken.

Han sa förresten, att båda mina sångböcker, ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) och ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970), finns på centret.

Melodikrysset nr 20 2008

Dagens melodikryss hörde väl knappast till de svåraste. Själv behövde jag ta hjälp av Google bara en gång – typiskt nog rörde det sig om ett melodifestivalbidrag: Inte kom jag i håg ”Kom” med Jessica Andersson från 2007 års upplaga. Men med hjälp av det förmodade efternamnet Andersson och något uppfattat textfragment googlade jag snabbt fram det korrekta svaret.

Däremot mindes jag omedelbart den sång som hämtades från Melodifestivalen 2004, Petra Nielsens ”Tango! Tango!”. I det här fallet var både sången och sångerskan mer minnesvärda.

Minnesvärd – som uppenbarelse – var också Dana International, som med ”Viva (la Diva)” gav Israel segern i 1998 års upplaga av Eurvision Song Contest.

Och så fullbordar vi väl genomgången av den någorlunda nutida populärmusik som spelades i dag: ABBAs ”Honey, Honey” skulle leda tankarna till bin.

Vi tar resten av djurriket också: Vi hörde temat ur filmen (med Kevin Kostner) ”Dansa med vargar”.

Eldeman öppnade i dag krysset med en mycket fin visa av Evert Taube, ”Brevet från Lillan”, det som är undertecknat ”din Ellinor”. Du kan hitta visan ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Vi som någon gång i livet har sjungit eller spelat skivor för våra barn minns förstås också det barnsliga önskemålet ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma”, som här skulle ge pluralen femöringar.

Av det barnanknutna i dag var en psalm, närmare bestämt numero 474, den verkliga höjdaren, snart aktuell vid skolavslutningarna: ”Den blomstertid nu kommer”. Här hörde vi den i en fin version med Lill Lindfors och Nils Landgren.

Också den allra sista ljudillustrationen hade i dag anknytning till barn: Vi hörde Gullan Bornemarks ”Sudda, sudda”, där man ju uppmanas att sudda bort sin sura min, alltså sluta att vara sur.

Samma andas barn kan man väl säga är den gamla revyvisan ”Släng dina sorger i en gammal säck” med Ernst Rolf.

Och för att göra en avstickare till mina egna realskoleår, som i tiden ligger någonstans där emellan: En av de första sångerna jag lärde mig sjunga på engelska, i klassrummet, var ”It’s a Long Way to Tipperary”. Melodin, av Jack Judge och Harry Williams, användes förresten också av Joe Hill till sången ”It’s a Long Way Down to the Soupline”, i Jacob Brantings svenska översättning ”Det är lång väg att gå i soppkön”. Du kan hitta båda textversionerna plus noter i min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma).

Ett par gamla favoriter har jag sparat till sist.

Den första av dem är Olle Adolphsons ”34an”, som ju handlar om att riva en gammal kär kåk. Här hörde vi originalet, ”This Old House”, med Carl Perkins. Själv har jag en gång gjort en alternativ sångtext till ”34an”, ”68an”, som förstås besjunger min gamla arbetsplats, socialdemokratiska partistyrelsen, belägen på Sveavägen 68 i Stockholm.

Allra sist den fullkomligt ljuvliga version Sven Bertil Taube har gjort av ”På en liten smutsig bakgård”, skriven av Ulf Peder Olrog.

På en liten smutsig bakgård

Text och musik: Ulf Peder Olrog, 1945

Änglarna de bor väl i nån sorts studentskehem,
jag vet inte hur de har’t men säkert är det rart.
Bara äkta helgon får väl hälsa på hos dem:
Sankt Niklas, sankte Peter och Sankt Petersson så klart.
Men du och jag får inte vara med i deras gäng,
vi syndare på nåden går och gnolar vår refräng.

På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter
ska vi spela du och jag en kort minut
kanske änglarna i fönstren några slantar kastar ner
innan gårdskarln Sankte Per oss motar ut.
Inga rena vita skjortor har vi fått som dygdens lön
dina skära små pyjamas passar inte i miljön.
På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter,
ska vi spela du och jag en kort minut.

Blir det jubileum hörs från änglahemmets torn
Gabriel som blåser i sitt lilla mässingshorn.
Snart församlas syndarna och hyllar den som är
vår ängla-kvinns-student-förenings-chef-de-sécretaire.
De sjunger ej om Vintern rasat ut och tocke där
i stället hörs en skrovlig sång som låter si så här.

På en liten smutsig bakgård…

Från fönstren startar då och då en änglaflygflottilj,
landar sen på våran gamla källartaksbastilj.
Sen flaxar de omkring här med små vingar utav gull,
det vet jag ganska säkert, fast de säger jag är full.
Men du och jag får inte köpa vingar någonstans
i stället får vi gratis både klövar, horn och svans.

På en liten smutsig bakgård…

Noter och ackord hittar du i Anders Palms och Johan Stenströms ”Den svenska sångboken” (Bonniers, 1997).

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Bråda dagar

Vi har lämnat Öregrund igen för några dagar.

För mig började det med ett besök på Uppsala kommuns kulturkontor i onsdags; jag sitter i det av kulturnämndens utskott som fördelar pengar till kulturevenemang i Uppsala. Pengarna räcker långt ifrån till allt angeläget man skulle vilja stödja. Dessutom får flertalet sökande inte så mycket pengar som de skulle behöva. Evenemangsanslaget borde höjas!

Men visst bidrar kulturnämnden till ett vitalt kulturliv i Uppsala, arrangemang som Konstsommar, Linnévecka i Gränby och fjorton konserter genom Musik i Uppland i Uppsalas landsbygdsbetonade områden.

Resten av onsdagseftermiddagen gick åt till att uträtta ärenden: klippa sig, lämna igen kryckorna till Vårdcentralen, besök hos polisen för att få nytt leg – det gamla går snart ut.

Torsdagen har inte varit mindre späckad.

Dagen började med tidig uppstigning och kulturfrukost, den här gången – med anledning av att det i år är 100 år sen Gösta Knutsson föddes – förlagd till Pelle Svanslös hus, Dag Hammarskjölds väg 9 (mitt emot Uppsala slott). Unn Torell presenterade verksamheten där samt sin nya bok om Gösta Knutsson. Jag undrar om hon där nämner någonting om den radikale Gösta Knutsson, han som stod på rätt sida vid Bollhusmötet om de judiska flyktingstudenterna, han som gjorde barnsidorna och serien ”Pelle Svanslös” för gamla Folket i Bild.

Anna Starbrink presenterade kort Uppsala kommuns ambitioner att 2014 bli Europas kulturhuvudstad. Uppsalas tema är ”Förvandling – Metamorfos”, men jag tycker för egen del att uppläggningen än så länge snarast känns amorf – hoppas det tar sig!

Ett av de kulturevenemang som kommunen stöder – jämför ovan – presenterades av director musices Stefan Karpe från Uppsala universitet. Den 13 respektive 14 juni ges två föreställningar av Puccinis opera ”Tosca” i Uppsala. ”Tosca” rymmer så väl passionerad kärlek som religion och politik, men vad som gör den här uppsättningen så specifik är valet av spelplatser. De tre akterna spelas i Uppsala domkyrka, Universitetets aula samt rikssalen på Uppsala slott – publiken får förflytta sig mellan de olika spelplatserna. Professionella operasångare och ODister medverkar.

Ungefär samtidigt – 12-15 juni – äger årets performancefestival rum på Uppsala konstmuseum, beläget i Uppsala slott. Museilektor Helen Karlsson presenterade programmet.

Därefter presenterade Sissela Nordling Blanco ”Uppsala Pride”, som går av stapeln den 22-25 maj. Möt Bunny Rabbit, Strula med Siri, Mapei, Jan Hammarlund med flera på ställen som Grand, Slottsbiografen, Slottsbacken, Hantverksföreningen, V-dala, Orange och KB!

Samtidigt, söndagen den 25 maj, blir det tre föreställningar i Orangeriet i Linnéträdgården av ”Blomsteruret”, musikteater för barn. Två pigor från Linnés tid berättar om Blomsterkungen.

Kulturfrukosten rymde två musikinslag.

Programmet inleddes med Syskonen Sandbergs jazztrio från Musikskolan. Roligt att se (och höra!) dessa unga musikskolelever spela svängig och bra jazz!

En kul ny musikalisk bekantskap för mig var trion Syster Fritz, Helena Andersson Bromander, sång och fiol, Charlotte Magnusson, flöjt, och Sara Backström, klaviatur. De här tjejerna spelar fri etnojazz ”me humor å humör”, och de presenterade sin alldeles nya CD ”Fritno”. Både musiken och sångtexterna (på temat jämställdhet och familjeliv) tilltalade mig, så jag köpte genast skivan.

Kulturfrukostarna genomförs mellan 08.00 och 09.00, och från Pelle Svanslös hus fortsatte jag till Uppsala C och stockholmståget: jag hade tid för kontroll hos min läkare sen många år, Dr Han. I dag var värdena – blodsocker, blodtryck och annat – i det närmaste perfekta.

Stärkt av detta besked åkte jag tillbaka till Uppsala för nya uppgifter. Efter besök på Akademibokhandeln LundeQ och Musikörat – vad jag handlade kommer i sinom tid att redovisas här på bloggen – var det dags för dagens viktigaste värv: att hämta Viggo och Klara på dagis, roa dem, ge dem middag och passa dem fram till dess att pappa Bo hann hem. Allt det här går jättefint; barnen blir glada, så fort de får syn på morfar på dagisgården.

Klara hann dock somna redan framför Bolibompa och bars i säng av Bo när han hade hunnit hem. Men Viggo ville faktiskt att morfar skulle stanna och natta honom: först läsa Bamse och sen ligga bredvid honom tills han somnade.

Sen skyndade jag hem och skrev.

För i morgon är jag upptagen hela dagen igen, av ett jubileumsprogram på Eric Sahlström-institutet i Tobo.

Väsens Linné

I 70-årspresent från vännerna i kulturnämnden i Uppsala fick jag förra året Väsens CD ”Linnaeus Väsen” (NorthSide NSD 6093, 2007). Ett av skälen var väl att skivan då var ett färskt inslag i det linnéjubileum Uppsala genomförde med den äran; Carl Linnaeus (1707-1778), 1757 adlad och från och med då Carl von Linné, bodde ju och verkade från 1728 och framåt i Uppsala, så fattas bara!

En av dem som avtackas på skivan är Elise Rhodin, anställd på kommunens kulturkontor. Och eftersom jag träffade henne i dag för en föredragning av bidragsansökningar till kulturevenemang, faller det sig naturligt att fram mot kvällen redovisa mina intryck av Väsens Linné-CD.

Som väl redan tidigare har framgått av vad jag har skrivit här på bloggen, gillar jag Väsen – vilket väl var den andra anledningen till att jag fick den här skivan i 70-årspresent – och ”Linnaeus Väsen” har verkligen inte fått mig att ändra uppfattning.

Det betyder inte att jag inte skulle ha en del frågetecken kring innehållet på skivan. Den är framtagen till linnéjubileet – men egentligen vet vi inte tillräckligt mycket om Linnés musiksmak; vi vet inte ens om han någonsin lyssnade till alla de här låtarna.

Om Carl von Linné har det sagts att han intet öra hade för musiken. Detta hindrade honom inte från att dansa till tidens dansmusik, polskor och menuetter; det finns till och med vittnesbörd om att Linné var en god dansör. En verkligt intressant källa till vad han faktiskt lyssnade på och förmodligen dansade till är hans bevarade och restaurerade vevpositiv, som innehåller 22 melodier. Några exempel finns med på den aktuella CDn: menuetter efter Linnés farmors bror Sven Tillander och ”Klippiga handskar” efter Andreas Höök, som var kusin till Linnés svåger Gabriel Höök.

Eljest har Väsen i sitt urval arbetat mycket med just släkt- och vänskapsband. Men att ”Luringens polska” efter den småländske spelmannen Hansa Luring (1773-1840) nådde Linnés öron och fötter innan han dog 1778 kan man ju knappast anta, bara därför att Lurings farfar Sven ”Uttern” Andersson var spelkamrat med Linnés svåger Gabriel Höök.

Men jag ska inte vara småaktig. ”Kör i Lunken” från Österlövsta, Erik Bohlins brudspolska från Uppsala och ”Söderbloms polska” från Leufsta hör alla hemma i den uppländska musikaliska miljö som var Linnés under större delen av hans liv. På motsvarande sätt kan man resonera om ”Skumpolska”, som har sina musikaliska rötter kring Linnés barndomshem i Stenbrohult i Småland.

Fast egentligen är det här reflektioner mera i marginalen. Väsen – Olov Johansson, nyckelharpa, Roger Tallroth, gitarr, och Mikael Marin, fiol – spelar som vanligt medryckande. Det dansanta i musiken framhävs den här gången ännu mera genom medverkan av slagverkaren André Ferrari.

Lyssna på den här konstellationen i till exempel den inledande låten, ”Carl Linnaeus polones” av Gabriel Höök, och ni kommer genast att önska, att ni hade fått vara med på danserna på Linnés Hammarby!

En dag med de svenska folkrörelserna

I går hade Folkrörelsearkivet i Uppsala årsmöte. Samtidigt var det arkivets 30-årsjubileum.

Folkrörelsearkivet bildades 1978 och omfattar hela Uppsala län, inte bara Uppsala kommun. Det hade naturligtvis funnits både arkiv och arkivorganisationer också innan dess. Till Folkrörelsearkivet har under årens lopp överförts arkivalier till exempel från Arbetarrörelsens arkiv i Uppsala respektive i Enköping, båda bildade 1943, Älvkarleby föreningsarkiv och IOGTs arkiv i Uppsala. Antalet betalande medlemsorganisationer uppgick år 2007 till 456, men arkivet härbärgerar dessutom ett antal arkiv, vars upphovsorganisationer har upphört eller fusionerats med andra.

I arkivet finns i dag arkivalier från de flesta politiska partier samt deras ungdoms- och kvinnoförbund. Närvarande vid årsmötet och jubileet var inte bara socialdemokrater och vänsterpartister; jag träffade också flera centerpartister och folkpartister som jag känner – min centerpartistiske kollega i kulturnämnden Ove Hultquist valdes för övrigt in i styrelsen för Folkrörelsearkivet.

Själv sitter jag där för andra perioden som Uppsala kommuns representant, i ekumenisk anda återvald av kulturnämnden, som ju nu har borgerlig majoritet. Och just ett drag av ekumenik fanns det hos alla som församlades för årsmöte och jubileum, för övrigt passande nog förlagda till Missionskyrkan.

Alla de representanter för mångskiftande organisationer, även mångskiftande politiska uppfattningar, som hade församlats är nämligen – var och en på sitt sätt – besjälade av den svenska folkrörelsedemokratin, tror på vikten av många människors engagemang och samlade arbete.

Bland Folkrörelsearkivets medlemsorganisationer finner man sålunda studieförbund som ABF, Vuxenskolan och TBV, kooperativa och ekonomiska föreningar som sjuk- och begravningskassor, byggnadsföreningar och konsumtionsföreningar, kulturföreningar som Folkets hus-föreningar, bygdegårdsföreningar, föreläsningsföreningar och hembygdsföreningar, humanitära organisationer som Röda korset, Rädda barnen, Amnesty, Barnens dag, Första maj-blomman och Lions, kyrkor som missionsförsamlingar och baptistförsamlingar, nykterhetsorganisationer som IOGT- och blåbandsföreningar, fritids- och miljöorganisationer som jakt- och fiskevårdsföreningar, naturskyddsföreningar, fotoklubbar och koloniträdgårdsföreningar, handikapporganisationer, invandrarorganisationer och fackliga organisationer, till exempel inom LO, TCO, SACO, SAC (LS) och LRF. Redan det låter mycket – men jag har faktiskt inte nämnt ens alla kategorier av föreningar, som förvarar sina arkiv hos Folkrörelsearkivet.

Det här illustrerades mycket påtagligt under jubileumsprogrammet.

Bredvid en röd fana stod ett vitt standar från Öregrunds-Gräsö missionsförsamling med budskapet att låta barnen komma till Jesus.

De inledande korta föredragen hölls av Bernt Karlsson och Birger Lindell, båda med ledande positioner i Upplands idrottshistoriska förening; vi fick också minnesglimtar från Ullfors IKs verksamhet, vilket var roande även för mig som inte är idrottsintresserad, däremot intresserad av folkrörelsehistoria. Till detta idrottstema anslöt också en film av Sixtus Jansson om den svenska OS-truppens resa (per atlantångare och tåg) till vinter-OS i Lake Placid 1932. Man förstod, idrottsintresserad eller inte, omedelbart, vilket äventyr det måste ha varit för den svenska truppen att få resa till USA och Canada och där se sådant som New Yorks skyskrapor och Niagarafallen samt få möjlighet att träffa både amerikaner, kanadensare och folk av andra nationaliteter.

I jubileumsprogrammet ingick också filmer som speglar en annan stor svensk folkrörelses verksamhet: en om Första maj i Uppsala 1945 och en om arbetarna på Almqvist & Wiksell. Tematiskt nära detta låg också filmen ”Fattig men stolt”, som skildrade proletärförfattaren Jan Fridegårds liv.

Höjdpunkten, lagd omedelbart före årsmötesförhandlingarna, var dock ett föredrag av författaren Ola Larsmo, bosatt i Uppsala. Jag har med stor uppskattning läst hans roman ”Djävulssonaten”, också hört honom tala om den vid ett framträdande på Uppsala stadsteater – och jag har även personligen talat med honom om den här boken.

Det är så – vilket var anledningen till att han hade inbjudits – att en väsentlig del av källmaterialet om det han skildrar i den här boken, det famösa bollhusmötet samt dess bakgrund och dess efterföljd, förvaras hos Folkrörelsearkivet i Uppsala. Där finns nämligen inte bara den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus’ arkiv, vilket är väsentligt med tanke på att Laboremus’ dåtide ordförande Erik Vallbro spelade en mycket aktiv och hedersam roll för att motarbeta de bruna krafternas seger vid bollhusmötet, som innebar att man sa nej till att en ganska liten grupp judiska studenter från Tyskland skulle få komma till Sverige. Samma folkrörelsearkiv förvarar dessutom arkivet från den motsatta sidan, det från lokalavdelningen av Sveriges nationella förbund. Men, som läsarna kanske minns, öppnade inte högerföreningen Heimdal, vars styrelsemajoritet ju erövrades av SNFare under den aktuella perioden, sitt arkiv, förvarat på Carolina, för Ola Larsmo…

Du kan läsa min recension av ”Djävulssonaten” här och om samtalet med Larsmo på Uppsala stadsteater här.

Olof Palme går igen. Gästskribent: Björn Kumm

Från min gamle vän journalisten Björn Kumm har jag fått en text, som han publicerade i Metallarbetaren i februari 1996, tio år efter mordet på Olof Palme. Den här texten känns minst lika träffande i dag, så vi kör den i repris här:

Äntligen stod 69-åringen i talarstolen. Fötterna slingrade sig om varann på välkänt vis. Han såg stint ut över den församlade extrakongressen.
– Det här, sa han och gjorde en konstpaus. Man kunde ha hört en förstamajnål falla.
– Det här får väl betraktas som en extraföreställning.
Applåderna höll på att aldrig ta slut. Han viftade avvärjande med ena handen. När kongressombuden lugnat sig, startade han på nytt.
– Det har kommit till min kännedom, sa han, att partiet har inre motsättningar. Det är ingenting nytt. Så har det varit många gånger förr i arbetarrörelsens historia.
– Jag har också fått höra, fortsatte 69-åringen, att det skett omvälvande världshistoriska förändringar de här senaste åren. Det är inte bara det sällsynt vedervärdiga apartheid-systemet i Sydafrika som har kollapsat. Även kommunismen har gått i graven. Detta senare var verkligen förvånande – åtminstone att det skulle gå så fort.
– Ännu mer förvånande, återtog 68-åringen, tycks det mig att kommunismens fall smittat av sig på den demokratiska socialismen.
– På min tid, sa han, såg vi just vår reformistiska, socialdemokratiska väg som det enda hållbara alternativet till kommunismen, till stalinisterna, till de här som jag kallade ”diktaturens kreatur”.
– Nu ser jag, sa 69-åringen och gjorde ännu en konstpaus och vände sig halvt om till partiordföranden som satt snett bakom honom på podiet, nu ser jag till min förskräckelse att även välfärdsstaten är hotad.
– Jag har hört, sa 69-åringen, att medborgarna numera kallas kunder. Ett köp- och säljsystem har införts, t o m inom barnomsorgen. Det hade vi inte kunnat acceptera. Vård och omsorg, sa vi, kan bara skötas genom en organisation som har sin utgångspunkt just i behoven, inte i lönsamheten.
– Det sägs mig, sa 69-åringen, att en omfattande girighet har utbrett sig i samhället, möjligen också inom rörelsen. Folk använder vällustigt kreditkort. Först förstod jag inte vad det var för fallskärmar man talade om. Sen insåg jag att det gällde förtidspensioner.
– Högt uppsatta personer, sådana som sysselsatt handikappade eller sålt magnecyl åt staten, får oerhörda summor, när de avgår. Jag befarade redan på 60-talet en kommande uppsplittring av samhället. Vi stod inför hotet, sa jag, att få åtskilda grupper av människor: å ena sidan de högproduktiva, väl utbildade, med fysisk och psykisk styrka att leva upp till konkurrenssamhällets hårda villkor. Å andra sidan riskerade vi få en restgrupp som helt enkelt inte behövdes.
– Demokratin kräver rättvisa, sa 69-åringen. Det sa jag redan apropå Vietnam-kriget. Man kan inte möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel, sa jag, och då gick moderaterna upp i limningen. Men lika lite kan man vinna ett folk genom att fylla de redan besuttnas fickor.
Han körde ned ena handen i kavajfickan och lutade sig fram.
– Jag brukade säga, fortsatte han, att politik, det är att vilja. Ambitionen, framtidsvisionen är en mäktig drivkraft.
Han vände sig åter om, mot partiordföranden som oroligt skruvade på sig.
– Jag urskiljer, sa 69-åringen, inte att partiet vill någonting alls under nuvarande förhållanden.
Han stod där och vägde, liksom gungande på tårna, och nu såg han verkligt bedrövad ut.
– Vi hyllade ju, sa 69-åringen, i min generation reformismen. Reformisten tar ständigt små steg. Men det är i sammansmältningen av alla dessa små, prövande steg som horisonten blir gemensam, som samhällsomdaningen sker. Då krävs att det finns en vision, en bild av slutmålet.
Han blev tyst. Han tog ett par steg tillbaka.
-Jag måste konstatera, sa 69-åringen, en total brist på vision. Då har man ju inte ens något att kompromissa om.
Han fäktade svagt med armarna. Sedan gled han allt längre bort i kulissen. Partiordföranden reste sig förvirrad. Kongressombuden satt förlamade i bänkarna. Sedan vaknade de till liv och tog itu med den ordinarie illusionslösa dagordningen.

Naturliga monopol för grundläggande och alla medborgare omfattande samhällsservice

Jag sitter med ansiktet vänt mot gatan, när jag sitter vid datorn.

I år har jag efter sommarutflyttningen till Öregrund kunnat iaktta något som till att börja med gjorde mig förbryllad. Vissa dagar kom det post två gånger. Dels med det vanliga kvinnliga postbudet, som kommer per cykel. Dels med en gul postbil, som har svängt upp framför vår brevlåda. Hade Posten plötsligt fördubblat sin service? Men vari låg då det rationella i att cykelbudet fraktade hem större delen av vår post och att vi dessutom per bil fick hem till exempel ett par tidskrifter som vi inte har prenumererat på?

Det visade sig, att det kvinnliga postbudet representerar gamla vanliga svenska Posten. Bilen kommer från Citymail, ett företag som ägs av Postens norska motsvarighet. (Och för att göra en näraliggande utvikning: svenska Posten och den danska tänker slå ihop sina verksamheter.)

För min del kan jag inte se några som helst poänger med det som sker på det här området. När pappersposten minskar i omfång, hur kan det då finnas någon rationalitet – ekonomisk, miljömässig – i att driva konkurrerande postdistributionsföretag?

Konkurrensen och vinstmaximeringstänkandet har dessutom den onda effekten, att varje postföretag försöker kapa kostnader och bli av med inte tillräckligt lönsamma verksamheter. Alltså blir det långt till brevlådorna ute på landsbygden. Alltså försöker man tvinga på människor som bor i flerbostadshus brevlådor nere på bottenvåningen. Kassaservice, länge en bärande del av Postens verksamhet, är snart ett minne blott.

Det som är eller åtminstone har varit Postens uppgifter borde ses som en grundläggande samhällsservice, bekvämt tillgänglig för samtliga invånare i hela landet. Människor måste få hem posten dit där de bor i det här landet med sin ofta glesa bebyggelse. Man ska inte behöva gå i trappor eller ta hissen för att komma åt dagens post (dessutom i en postlåda som kommer att svämma över om man är borta i några dagar). Det ska fortfarande gå att manuellt utföra grundläggande kassatjänster på hyggligt nära håll.

Allt det här talar för att postverksamheten bör organiseras som ett nationellt, av staten ägt och drivet monopol.

Enligt min mening var det också ett fatalt misstag att avveckla huvuddelen av det nät av postkontor, som tidigare täckte landet. De behövs för sina grundläggande uppgifter, hantering av postpaket, försäljning av frimärken och emballage samt, alltså, kassaservice. På den senare punkten är jag inte främmande för att införa en tvingande lagstiftning, som innebär att samtliga banker obligatoriskt ska vara anslutna till Postens kassaservice. Plusgirot borde samtidigt återsocialiseras och på nytt bli Postgirot.

En del av de postala tjänsterna har nu lagts ut på tobaksaffärer, mackar med flera, vilka har posttjänsterna som en sidoverksamhet. Om Postens ägare staten hade varit tillräckligt smart, hade man förstås gjort tvärt om mot vad man gjorde: Postens kontorsnät kunde ha gjorts mer lönsamt genom att man tillförde andra, lönsamma verksamheter (fler än försäljning av vykort, som förekom).

Postkontoren kunde (som nu många av de tobaksaffärer, som utför postala tjänster) ha gjorts till ombud för Svenska spel. Och varför skulle inte postkontoren kunna börja sälja tidningar, tidskrifter, pocketböcker, läsk och godis, bli ett slags landsomfattande kedja à la Pressbyrån (som numera förresten ägs av ett norskt företag)? Man kunde också använda postkontoren för elektronisk försäljning av biljetter till teater- och musikevenemang. Man kunde på orter där det saknas Systembolag och Apotek fungera som utlämningsställe. Ytterligare en naturlig uppgift för Posten borde bli att erbjuda kopieringstjänster, kanske rent av framställning av enklare offsettrycksaker.

Men då skulle ju Posten komma att konkurrera med (ibland konkurrera ut) privata småföretag.

Det skiter jag i.

Samhällsservicen skulle bli så mycket bättre på det här sättet.

I hänryckningens tid

Jag brukar ju då och då skriva om vår trädgård här i Öregrund. Eftersom jag inte använder mig av bilder, får jag då måla i ord. Men eftersom dottern, Kerstin, har varit här, på återbesök i sitt barndomsland, har hon förstås tagit en mängd bilder och lagt ut på sin blogg. Så nu kan jag genom att länka plötsligt visa upp narcisser och kungsängsliljor och tulpaner – jo, några har rådjuren missat. Ni kan på det här sättet också ta er en titt in i Birgittas växthus och på hennes kryddland; det är lille Viggo som donar uppe på berget vid kryddlandet. Kerstin bjuder vidare på en vy med glasverandan på vänster sida och stora trädgården i fronten och så, omvänt, en vy nerifrån trädgården upp mot huset, med glasverandan i förgrunden. Du kan se hennes foton här.

Det har varit en helt fantastisk dag också i dag, pingstdagen. Birgitta har anlagt ännu ett land, den här gången mot berget bakom talldungen, där det förr stod en jättetrave gradvis ruttnande rivningsvirke, som Birgitta dock steg för steg har eldat upp. Till en remsa av det frigjorda utrymmet har Birgitta i dag fraktat kärrvis med kompostjord och där satt vita respektive gröna vinbär samt ett par kvittenbuskar. På ett annat ställe, mellan komposten och kryddträdgården, har hon – också här mot berget – planterat björnbär.

Inte heller jag har varit overksam i trädgården. Jag har befriat alla fruktträden från deras harskydd av hönsnät. Det tog större delen av eftermiddagen; vi har en stor fruktträdgård. I höstas, när jag var helt utslagen av ischias, fick vi hjälp med att sätta upp ståltrådsnäten av en lokal bekant, som då och då har gjort insatser av olika slag åt oss. Men nu var det befriande att kunna plocka bort näten själv – även om kondisen fortfarande är usel.

Men jag tog ett par pauser vid trädgårdsbordet, läste Sing Out! och pratade med hustrun som också tog pauser. Och så drack jag kaffe, lika nykokt som i morse tack vare min TV-kanna från 1950-talet. Jag älskar de här gamla TV-kannorna med deras ”bastflätning” av plast. De är både vackra och funktionella, håller kokkaffet hett i timmar.

Min ursprungliga TV-kanna gick åt helvete en gång när våra barn var små. Några av dem plus kusiner eller andra kompisar – jag minns inte längre – hade saft i den och lekte med den uppe på berget utanför tomten – där termosinnanmätet gick i tusen bitar. Den TV-kannan sörjde jag fullkomligt besinningslöst, ända till dess att min yngste bror Mikko löste problemet åt mig. Vid en jämn fördelsedag uppvaktade han mig med ett helt litet förråd av TV-kannor från 1950-talet, i olika former och färger, inköpta på loppisar och auktioner i en vid krets runt Gävle. Nu har jag TV-kannor fram till dess att jag lämnar jordelivet.

Kerstin tog förstås en bild av den av TV-kannorna som har blivit min favorit och som har tjänat mig troget i ett stort antal år. Du kan se TV-kannan här; bilden är tagen på glasverandan.

Birgitta var kvar ute i trädgården en stund längre än jag: spred ut gödning i landen.

Solgasset har förbytts i molningt väder, även om det fortfarande är ljumt i luften. Det ser ut att bli regn.

En känsla för det vackra

Det finns en tyvärr alltför alltför spridd fördom om politiker som makt- och penninggalna strebrar, mänskligt förkrympta och utan känsla för allt det fina som livet och världen rymmer. En och annan sådan finns det säkert också, men mitt livslånga umgänge med politiker har lärt mig, att de flesta av dem har väldigt många sidor, värda att lära känna.

I galareportagen från nobelfesterna och kungamiddagarna på den tiden då min hustru var talman fanns ofta bilder av hennes långklänningar, och det blev allmänt känt att hon hade sytt en del av dem själv och att andra hade kreerats i nära samarbete med hennes estniska skräddare Aino Kastberg.

Det senare hade kanske inte många trott om Birgitta Dahl, känd som en tuff och stridbar politiker.

Men alla vi som har lärt känna Birgitta – en del av oss har känt henne sen hennes unga år – vet att Birgitta har en väl utvecklad känsla för det vackra. Hennes hem har alltid präglats av detta; även vardagstingen i dem har varit valda med stor omsorg.

Jag är ganska säker på att mycket av det här är ett arv från hennes mor, Anna Brita Dahl, som var lanthushållslärare. Av henne lärde sig Birgitta laga god mat, sy, sticka, brodera – allt det som lite föraktfullt brukar avfärdas som kvinnosysslor men som snarare bör äras som traditionell kvinnokultur. (Att många av oss män ännu i dag inte behärskar de här konsterna lika väl är en annan femma.)

Hur som helst: man ser nästan aldrig Birgitta sitta framför TVn utan att också händerna är i gång. Då stickas det och broderas det.

När vår dotter Kerstin, som har ärvt sin mors och sin mormors känsla för det vackra, var här under pingsthelgen, tog hon en bild av några kuddar Birgitta har broderat. Bilden finns utlagd på hennes blogg; du kan hitta den här.

Birgitta brukar säga att hon efter pensioneringen har gått ner till heltid, och då syftar hon inte främst på sitt ständiga handarbetande, som hon ägnade sig åt också på den tiden då hon var riksdagsledamot, minister och talman. Nej, hon syftar på de många uppdrag hon efter pensioneringen har åtagit sig – för ingen alls eller ganska ringa ersättning, är det bäst att tillägga.

När ni har sett hennes kuddar på bild, tror ni då på att hennes uppdrag som ordförande i Hemslöjdens utbildningscentrum Sätergläntan och som ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse) faktiskt kan ha med något annat än ekonomisk ersättning att göra?

Kerstin och Bo också i Öregrund

Jag har ju tidigare berättat, att barnbarnen – Viggo, fem, och Klara, tre – sen i onsdags kväll har varit hos morfar och mormor i Öregrund. I dag kom också deras föräldrar, Kerstin och Bo, på besök över dagen och för att hämta hem ungarna.

Dagen har varit fullständigt ljuvlig, ända sedan barnen väckte mig vid halv åtta-tiden. Redan då kändes värmen. Fåglarna kvittrade. Klarbärsträdet och krikonträden höll på att gå i blom. Dottern, Kerstin, tog när hon anlände en bild av härligheten och gången jag varje morgon vandrar ner och upp för att hämta morgontidningarna i brevlådan vid grinden – du kan se bilden här.

Så här ser dottern ut, när hon sitter på trappan med en kopp te och njuter av eftermiddagssolen och pingstaftonens blomprakt och intensiva grönska.

Hennes pappa stod för dagens matlagning. Till middag blev det grillat, vad annars en sådan dag. Efteråt satt vi på glasverandan och åt jordgubbar med vispgrädde. Kerstin bjuder på en bild därifrån också.

Sen åkte familjen Kokk-Strömberg hem. Det blev tom i huset – men i sommar kommer barnbarnen tillbaka en hel vecka.

Mormor och morfar har därefter återställt ordningen – det är ju pingstdag i morgon.

Nu går jag ut till hustrun som redan sitter under plommonträden och väntar. Vi ska ta sommarens första glas utomhus.

Hänryckning på er, alla läsare!