Att ta farväl av en död – och att prisa ett liv tillsammans

26 maj 2008 14:18 | Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Medan jag har allt färre släktingar (åtminstone här i Sverige), kryllar det av släktingar till Birgitta, några av dem med efternamnet Dahl, andra med förvärvade giftasnamn. Av de äldre i Dahl-familjen återstår i dag bara två, Karin och Olle, faster respektive farbror till Birgitta. Tyngdpunkten i släkten ligger nu på ett myller av kusiner med barn och barnbarn.

En av de här kusinerna, Elisabeth Schneider-Dahl (född 1 mars 1943), dog den 24 januari i år. Av giftasnamnet kan man ana, att hon bodde i Tyskland, där också begravningen ägde rum. Men hennes band till Sverige var starka, och i lördags gravsattes urnan på Norra kyrkogården i Stockholm.

Inom familjen Dahl är det kutym att, allt sedan barndomens familjeträffar, upprätthålla kontakterna. Alltså var vi inbjudna av Elisabeths döttrar, Birgit och Ann-Kathrin, att delta i urnnedsättningen, detta trots att vi – på grund av Elisabeths boende i Tyskland – inte har träffat henne särskilt ofta. Så i lördags morse tog vi därför tåget från Uppsala till Märsta och blev där upphämtade av Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och hennes man Hans för vidare befordran i bil.

Norra kyrkogården är en mycket vidsträckt begravningsplats, dessutom väldigt vacker så här i försommartid. Den är inte så där flackt ödslig som många kyrkogårdar är: den är indelad i kvarter omgärdade av häckar och buskar och inte minst höga lövträd i vars kronor man hör fåglarna kvittra; det blommar och det grönskar överallt.

Ett fyrtiotal människor hade samlats för att ta ett sista farväl av Elisabeth, och ceremonin genomfördes helt och hållet som en familjeangelägenhet. Det religiösa ceremonielet utfördes av Kjell Petersson, en präst gift med Elisabeths syster Marianne. De båda döttrarna sänkte ned urnan i graven. Musiken kring detta, bland annat ”Jag vet en dejlig rosa”, utfördes av Ylva Magnusson, för närvarande violinist i Stockholmsfilharmonikerna; Ylva är dotter till Birgittas kusin Kjell. Sen la vi blommor på graven, för vår del en bukett med bland annat förgätmigej och liljekonvaljer, plockade av Birgitta i vår trädgård i Öregrund.

Därefter var vi inbjudna till minnesstund och lunch på Strömma krog på Värmdö. Vädret var vackert och vi hade gott om tid, så vi tog vägen över Vaxholm och stannade en stund för en kopp kaffe. Solen lyste också över Strömma krog, och medan vi väntade på att alla skulle anlända och lunchen serveras, satt vi utomhus och tittade på båttrafiken på Strömma kanal. Buffélunchen var vällagad och varierad, och när vi hade ätit färdigt, berättade flera av de närvarande minnen. Först i raden var Karin Dahl, 86 år gammal och därmed äldst i sällskapet.

De som ville och kunde var sedan välkomna att avsluta med en kopp kaffe eller the i Elisabeths sommarhus på Vindö. Jag har sällan varit i de här trakterna och slogs under bilfärden av hur mycket relativt vild natur det finns i ett så vidsträckt område så pass nära Stockholm; här och var ser man längs vägen dock blommande fruktträd som lämningar efter för länge sedan försvunna torp.

På en vindlande och bitvis ganska brant skogsväg tar man sig fram till Elisabeths sommarhus, beläget högst uppe på ett krön med utsikt över blånande havsytor. Eftersom den allra yngsta generationen i den dahlska familjen finns med, känner jag en krypande oro över att något barn ska komma allt för nära branten ner mot havet. Vid kaffet söker sig prästen, Kjell Petersson, till mig och tar upp flera intressanta politiska teman. Vi kommer också in på musik, och det visar sig att han har hört Pete Seeger live vid Världskyrkomötet i Uppsala 1968 och, i anslutning till detta, på Värmlands källare.

På hemvägen får vi med oss också faster Karin i bilen. Vid 86 års ålder är den här kloka och radikala damen fortfarande aktiv i Kvinnor för fred, demonstrerar också regelbundet på Stora torget i Uppsala. Gissa vad hon tyckte jag borde skriva om på min blogg!

Hasse och Karin ska vidare till sin sommarstuga i Gästrikland och tar oss, på vägen dit, till vårt hus i Öregrund, där Birgitta har förberett middag. Hon bjuder på lammstek gjord som rostbiff med mycket vitlök och örtkryddor från vår egen trädgård. Till det får vi en kall grönsaks- och bönsallad. Det blir också efterrätt: tranbär med vispgrädde. Gudomligt gott alltsammans!

Ända sen förra året har vi haft fortlöpande trassel med vår motorgräsklippare. Den har varit inlämnad på översyn över vintern, och när vi får den tillbaka, har delar av gräsmattan hunnit förvandlas till äng. Den gick att få i gång när vi fick hem den, men nu, när jag vill börja klippa, är det stört omöjligt att få i gång den igen. Jag prövar de vanliga sakerna som att plocka ut och göra rent tändstiftet, men ingenting hjälper. Sen går den plötsligt i gång och går i en kvart – varefter den lika plötsligt tvärdör. Sen hjälper ingenting.

Hasse, van bilist och under många år bussförare, försöker också, först utan att lyckas. Sen klämmer han till kabelfästet runt tändstiftet och si: fanskapet går i gång.

Nästa dag lyckas jag, efter några försök, få i gång den igen, men när jag för en kort stund är tvungen att stanna den för att flytta undan några trädgårdsstolar, blir det stopp igen. Jag försöker och försöker, och efter en stunds vila lyckas jag faktiskt få i gång den igen. Jag har under tiden fyllt på mer bensin och är nu fast besluten att inte stanna den förrän det är dags att fylla på mera.

Jag har hunnit klara större delen av vår väldiga gräsmatta – tomten är på över 2000 kvadratmeter – när den plötsligt, i ett parti med mycket högt gräs, tvärdör igen. Jag fyller på mer bensin och gör rent underredet från gräsgegga, men den här gången går det definitivt inte att få i gång den igen. Nu tar det emot, när jag försöker dra ut startsnöret, så jag befarar det värsta.

Vår reparatör är på utlandssemester.

Vi har också en laddbar elektrisk klippare, men den klarar bara fullkomligt löjligt små ytor, när gräset är så här högt. Så jag får väl klippa en snutt varje dag ett tag fram över. Åtminstone till dess att vi har hunnit skaffa oss en ny fungerande motorgräsklippare, gärna med elstart.

Finalen i det gräsklippningsdrama jag skildrar ovan äger rum under söndagen, då det är Mors dag. Men dess förinnan har jag förstås gjort det där som verkligen inte är någon plikt utan en stor glädje: firat mor i huset.

Jag går upp tidigt och gör smörgåsbakelser – det eller smörgåstårta är ett måste på födelsedags- samt mors- och farsdagsmorgnar i vår familj. Jag använder skivor av mörkt osötat fullkornsbröd och gör bakelserna matiga och goda med bland annat rostbiff, spansk skinka, lightmajonnäs, två sorters bredbar ost, paprika, tomat, bostongurka, pepperoni, pepparrotsvisp, rostad lök och rädisor från Birgittas växthus. Smörgåsbakelserna blir så stora att de räcker till två luncher också.

Jag uppvaktar Birgitta med en bunt böcker och en jättebukett som jag har plockat ute i trädgården: blommande kvistar av körsbär och syren, tulpaner i harmonierande färger, narcisser, humleblomster.

Och så lagar jag mat och diskar hela dagen, detta trots att vi annars har en regel som vi ganska strikt följer: man lagar mat varannan dag, och den som inte lagar maten diskar.

För oss är Mors dag och Fars dag ett sätt att visa varann uppskattning, att tacka för ett långt och fint liv tillsammans.

Tids nog kommer det där jag började med i dag: begravningen.