Eric Sahlström Institutet tio år

Oerhört viktig för att bevara och vidareutveckla nyckelharpstraditionen var spelmannen Eric Sahlström (1912-1986). Han levde i Göksby i den norduppländska bruksbygden, i det här fallet Tobo. Eric Sahlström är en av dem som genom att upprätthålla nyckelharpsspelandet, en konst då i utdöende, genom både bevarande av äldre låtmaterial och genom att själv komponera nya låtar räddade över nyckelharpan in i en ny tid, då intresset för det gamla instrumentet åter har ökat explosionsartat – i dag är nyckelharpan känd och älskad även i amerikanska folkmusikkretsar och över stora delar av den övriga världen. Eric Sahlström spelade också en viktig roll som nyckelharpsbyggare: han anpassade instrumentet så att det lättare går att använda i ensemblespel.

Eric Sahlström Institutet i Tobo bildades 1998 och blir i år alltså tio år gammalt. Nyckelharpan står förstås i centrum för verksamheten, och jubileet firades mycket riktigt med att man invigde en nyckelharpsverkstad. Men verksamheten är vidare än så: institutet är ett nationellt, i dag också internationellt centrum för folkmusik och folkdans och folklig sång. Internatkurser genomförs i folkmusik med betoning på nyckelharpa men också i folkdans. Till detta kommer kortkurser, seminarier och konserter.

Birgitta och jag hade äran att höra till 150-talet inbjudna till tioårsfestens fredagsdel; jubileumsaktiviteterna fortsatte sedan också under lördagen och söndagen. Lunchbuffén omgärdades av tal och presenter och förstås av musikinslag. Under samlingen spelade och dansade elever, och fredagsprogrammet avslutades med en fantastiskt fin konsert med samma uppläggning; konsertdelen dominerades dock i det fallet av proffs, medlemmar av familjen Sahlström samt fullärda och redan erfarna elever på nyckelharpa. Själv fick jag ett särdeles gott intryck av Emilia Amper, som spelade både en traditionell låt och en egen komposition. Vet någon om hon förekommer på skiva, solo eller i någon konstellation? Annars tycker jag något av folkmusikbolagen snarast borde slå till.

Hur som helst fick vi under lunchprogrammet lyssna till framträdanden av några av våra allra bästa folkmusiker.

Vi fick höra Per Gudmundsson på fiol och också delar av Väsen, Olov Johansson på nyckelharpa och Roger Tallroth på gitarr.

Vid ett sådant här tillfälle fanns det förstås många politiker närvarande; Lena Adelsohn Liljeroth högtidstalade. Jag känner många av dem, men jag nöjer mig här med att nämna bara en av dem, Ingela Thalén, som under en period var en av mina många partisekreterare. Jag nämner henne för att hon här uppträdde i egenskap av ordförande i Svenska Folkdansringen och iförd vacker folkdräkt överbringade Folkdansringens hälsning och present.

Under eftermiddagens vimmel fick jag, äntligen, tillfälle att personligen träffa och prata med Olov Johansson och Roger Tallroth, båda musiker som jag verkligen beundrar. Förmedlande länk var Magnus Bäckström, VD för Uppsala Konsert & Kongress (Musikens hus), fordomdags verksam både med folkmusikbolaget Giga och med Falu folkmusikfestival.

Och så måste jag avsluta med att berätta, att jag, också i det här fallet äntligen, träffade Izzy Young, som jag med uppskattning läste i den amerikanska folksångtidskriften Sing Out! redan på 1960-talet. Han bor sedan mycket länge i Stockholm och driver där, på Söder, Folklore Center, som jag, skam till sägandes, aldrig har besökt. Men nu, när Izzy själv har bett mig komma dit, måste jag förstås göra slag i saken.

Han sa förresten, att båda mina sångböcker, ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) och ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970), finns på centret.