Olof Palme går igen. Gästskribent: Björn Kumm

Från min gamle vän journalisten Björn Kumm har jag fått en text, som han publicerade i Metallarbetaren i februari 1996, tio år efter mordet på Olof Palme. Den här texten känns minst lika träffande i dag, så vi kör den i repris här:

Äntligen stod 69-åringen i talarstolen. Fötterna slingrade sig om varann på välkänt vis. Han såg stint ut över den församlade extrakongressen.
– Det här, sa han och gjorde en konstpaus. Man kunde ha hört en förstamajnål falla.
– Det här får väl betraktas som en extraföreställning.
Applåderna höll på att aldrig ta slut. Han viftade avvärjande med ena handen. När kongressombuden lugnat sig, startade han på nytt.
– Det har kommit till min kännedom, sa han, att partiet har inre motsättningar. Det är ingenting nytt. Så har det varit många gånger förr i arbetarrörelsens historia.
– Jag har också fått höra, fortsatte 69-åringen, att det skett omvälvande världshistoriska förändringar de här senaste åren. Det är inte bara det sällsynt vedervärdiga apartheid-systemet i Sydafrika som har kollapsat. Även kommunismen har gått i graven. Detta senare var verkligen förvånande – åtminstone att det skulle gå så fort.
– Ännu mer förvånande, återtog 68-åringen, tycks det mig att kommunismens fall smittat av sig på den demokratiska socialismen.
– På min tid, sa han, såg vi just vår reformistiska, socialdemokratiska väg som det enda hållbara alternativet till kommunismen, till stalinisterna, till de här som jag kallade ”diktaturens kreatur”.
– Nu ser jag, sa 69-åringen och gjorde ännu en konstpaus och vände sig halvt om till partiordföranden som satt snett bakom honom på podiet, nu ser jag till min förskräckelse att även välfärdsstaten är hotad.
– Jag har hört, sa 69-åringen, att medborgarna numera kallas kunder. Ett köp- och säljsystem har införts, t o m inom barnomsorgen. Det hade vi inte kunnat acceptera. Vård och omsorg, sa vi, kan bara skötas genom en organisation som har sin utgångspunkt just i behoven, inte i lönsamheten.
– Det sägs mig, sa 69-åringen, att en omfattande girighet har utbrett sig i samhället, möjligen också inom rörelsen. Folk använder vällustigt kreditkort. Först förstod jag inte vad det var för fallskärmar man talade om. Sen insåg jag att det gällde förtidspensioner.
– Högt uppsatta personer, sådana som sysselsatt handikappade eller sålt magnecyl åt staten, får oerhörda summor, när de avgår. Jag befarade redan på 60-talet en kommande uppsplittring av samhället. Vi stod inför hotet, sa jag, att få åtskilda grupper av människor: å ena sidan de högproduktiva, väl utbildade, med fysisk och psykisk styrka att leva upp till konkurrenssamhällets hårda villkor. Å andra sidan riskerade vi få en restgrupp som helt enkelt inte behövdes.
– Demokratin kräver rättvisa, sa 69-åringen. Det sa jag redan apropå Vietnam-kriget. Man kan inte möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel, sa jag, och då gick moderaterna upp i limningen. Men lika lite kan man vinna ett folk genom att fylla de redan besuttnas fickor.
Han körde ned ena handen i kavajfickan och lutade sig fram.
– Jag brukade säga, fortsatte han, att politik, det är att vilja. Ambitionen, framtidsvisionen är en mäktig drivkraft.
Han vände sig åter om, mot partiordföranden som oroligt skruvade på sig.
– Jag urskiljer, sa 69-åringen, inte att partiet vill någonting alls under nuvarande förhållanden.
Han stod där och vägde, liksom gungande på tårna, och nu såg han verkligt bedrövad ut.
– Vi hyllade ju, sa 69-åringen, i min generation reformismen. Reformisten tar ständigt små steg. Men det är i sammansmältningen av alla dessa små, prövande steg som horisonten blir gemensam, som samhällsomdaningen sker. Då krävs att det finns en vision, en bild av slutmålet.
Han blev tyst. Han tog ett par steg tillbaka.
-Jag måste konstatera, sa 69-åringen, en total brist på vision. Då har man ju inte ens något att kompromissa om.
Han fäktade svagt med armarna. Sedan gled han allt längre bort i kulissen. Partiordföranden reste sig förvirrad. Kongressombuden satt förlamade i bänkarna. Sedan vaknade de till liv och tog itu med den ordinarie illusionslösa dagordningen.

Naturliga monopol för grundläggande och alla medborgare omfattande samhällsservice

Jag sitter med ansiktet vänt mot gatan, när jag sitter vid datorn.

I år har jag efter sommarutflyttningen till Öregrund kunnat iaktta något som till att börja med gjorde mig förbryllad. Vissa dagar kom det post två gånger. Dels med det vanliga kvinnliga postbudet, som kommer per cykel. Dels med en gul postbil, som har svängt upp framför vår brevlåda. Hade Posten plötsligt fördubblat sin service? Men vari låg då det rationella i att cykelbudet fraktade hem större delen av vår post och att vi dessutom per bil fick hem till exempel ett par tidskrifter som vi inte har prenumererat på?

Det visade sig, att det kvinnliga postbudet representerar gamla vanliga svenska Posten. Bilen kommer från Citymail, ett företag som ägs av Postens norska motsvarighet. (Och för att göra en näraliggande utvikning: svenska Posten och den danska tänker slå ihop sina verksamheter.)

För min del kan jag inte se några som helst poänger med det som sker på det här området. När pappersposten minskar i omfång, hur kan det då finnas någon rationalitet – ekonomisk, miljömässig – i att driva konkurrerande postdistributionsföretag?

Konkurrensen och vinstmaximeringstänkandet har dessutom den onda effekten, att varje postföretag försöker kapa kostnader och bli av med inte tillräckligt lönsamma verksamheter. Alltså blir det långt till brevlådorna ute på landsbygden. Alltså försöker man tvinga på människor som bor i flerbostadshus brevlådor nere på bottenvåningen. Kassaservice, länge en bärande del av Postens verksamhet, är snart ett minne blott.

Det som är eller åtminstone har varit Postens uppgifter borde ses som en grundläggande samhällsservice, bekvämt tillgänglig för samtliga invånare i hela landet. Människor måste få hem posten dit där de bor i det här landet med sin ofta glesa bebyggelse. Man ska inte behöva gå i trappor eller ta hissen för att komma åt dagens post (dessutom i en postlåda som kommer att svämma över om man är borta i några dagar). Det ska fortfarande gå att manuellt utföra grundläggande kassatjänster på hyggligt nära håll.

Allt det här talar för att postverksamheten bör organiseras som ett nationellt, av staten ägt och drivet monopol.

Enligt min mening var det också ett fatalt misstag att avveckla huvuddelen av det nät av postkontor, som tidigare täckte landet. De behövs för sina grundläggande uppgifter, hantering av postpaket, försäljning av frimärken och emballage samt, alltså, kassaservice. På den senare punkten är jag inte främmande för att införa en tvingande lagstiftning, som innebär att samtliga banker obligatoriskt ska vara anslutna till Postens kassaservice. Plusgirot borde samtidigt återsocialiseras och på nytt bli Postgirot.

En del av de postala tjänsterna har nu lagts ut på tobaksaffärer, mackar med flera, vilka har posttjänsterna som en sidoverksamhet. Om Postens ägare staten hade varit tillräckligt smart, hade man förstås gjort tvärt om mot vad man gjorde: Postens kontorsnät kunde ha gjorts mer lönsamt genom att man tillförde andra, lönsamma verksamheter (fler än försäljning av vykort, som förekom).

Postkontoren kunde (som nu många av de tobaksaffärer, som utför postala tjänster) ha gjorts till ombud för Svenska spel. Och varför skulle inte postkontoren kunna börja sälja tidningar, tidskrifter, pocketböcker, läsk och godis, bli ett slags landsomfattande kedja à la Pressbyrån (som numera förresten ägs av ett norskt företag)? Man kunde också använda postkontoren för elektronisk försäljning av biljetter till teater- och musikevenemang. Man kunde på orter där det saknas Systembolag och Apotek fungera som utlämningsställe. Ytterligare en naturlig uppgift för Posten borde bli att erbjuda kopieringstjänster, kanske rent av framställning av enklare offsettrycksaker.

Men då skulle ju Posten komma att konkurrera med (ibland konkurrera ut) privata småföretag.

Det skiter jag i.

Samhällsservicen skulle bli så mycket bättre på det här sättet.