Sakari Oramo intar Konserthuset

Sakari Oramo är blivande chefdirigent för Stockholmsfilharmonikerna. Han kommer närmast från City of Birmingham Symphony Orchestra men är också bland annat chefdirigent för Finska radions symfoniorkester. I lördags eftermiddag fick Birgitta och jag, trägna gäster på olika musikevenemang, bland annat på Konserthuset i Stockholm, möjlighet att med egna öron konstatera, att Oramo är ytterligare en i raden av ytterst skickliga finländska (och estniska, ska man kanske tillägga) dirigenter. Ofta lägger man ju, av naturliga skäl, märke till dirigenters kroppsspråk, men hos den sobre Oramo anar jag mer av analytisk förmåga: det sätt på vilket han förmådde filharmonikerna att, mycket inkännande, tolka verk av ganska olika karaktär tyder på att inte bara känsla utan också intellekt här spelar en betydelsefull roll.

Sakari Oramo har gjort sig känd för att arbeta mycket med ny musik, och den här konserten startade med ett verk från 1995/2005, svensken Jörgen Dafgårds (född 1964) ”Veils”. De slöjor titeln syftar på är de dimslöjor som drar över de ängar och skogsgläntor, där älvorna dansar. Dragningen till saga och magi finns också i Dafgårds musik, och Oramos och filharmonikernas framförande lockar åtminstone mig till att försöka få tillfälle att höra mer av Dafgård.

Magnus Lindbergs ”Violinkonsert” från 2006 hade utgått ur programmet, detta eftersom violinisten Lisa Batiashvili, som Lindberg har tillägnat sin komposition, hade fått förfall.

Solister i Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Sinfonia concerante”, Köchel 364, från 1779, var britten Lawrence Power, viola, och norskan Marianne Thorsen på violin. För egen del blev jag särskilt tagen av Thorsens virtuosa spel och detta verkligen inte för att hon hade fått hoppa in på kort varsel. Eftersom även Thorsen har verkat i Storbritannien, kan man förmoda, att Sakari Oramos kännedom därifrån om båda solisterna kan ha bidragit till att de nu hamnade på Konserthusets scen. Dirigentbyten kan ibland ha det goda med sig, att de tillför en orkester nytt blod. God mozartkänsla var det hur som helst i det här framförandet.

Efter pausen blev det programmusik av Nikolai Rimskij-Korsakov (1844-1908): ”Scheherazade”, opus 35, från 1888. Scheherazade var som bekant den persiske vesirens dotter, hon som natt efter natt – i ”Tusen och en natt” – räddade sitt liv genom att ständigt berätta nya, spännande och oavslutade sagor för kung Shahriar, han som annars lät avrätta sina hustrur direkt efter bröllopsnatten. Trots att jag har läst ”Tusen och en natt” och således är bekant med grundhandlingen, hade jag problem med att tillräckligt handfast tolka musiken i termer av det som berättades, om Sindbad Sjöfararen och annat.

Men trots att jag hyser en viss skepsis till programmusik, fann jag Rimskij-Korsakovs verk i genren intressant, nämligen rent musikaliskt (då alltså bortsett från det tänkta innehållet). Här vill jag också särskilt framhålla konsertmästaren Joakim Svenhedens solospel på violin som starkt bidragande till det njutbara resultatet.

* * *

Från Stockholm tog vi efter konserten tåget till Uppsala, men eftersom vi skulle åka vidare till Öregrund, gjorde vi en paus för att äta middag. Vi gjorde det på Uppsala C, där det – i nordändan av stationshuset – faktiskt finns en utmärkt restaurang, Bistro Hijazz, som serverar mat vars kulinariska rötter finns i östra medelhavsregionen.

Vi valde Kuzu guveç, en het gratäng i stengods: lamm, champinjoner, aubergine, paprika, tomat, vin och bladtimjan. Mycket gott med ris och spanskt vin till!

Därefter tog vi bussen ut till ett kallt och regigt Öregrund.

Det här vädret riskerar att knäcka både humlorna och pollineringen av fruktträden. Må sommaren komma tillbaka!

Eric Sahlström Institutet tio år

Oerhört viktig för att bevara och vidareutveckla nyckelharpstraditionen var spelmannen Eric Sahlström (1912-1986). Han levde i Göksby i den norduppländska bruksbygden, i det här fallet Tobo. Eric Sahlström är en av dem som genom att upprätthålla nyckelharpsspelandet, en konst då i utdöende, genom både bevarande av äldre låtmaterial och genom att själv komponera nya låtar räddade över nyckelharpan in i en ny tid, då intresset för det gamla instrumentet åter har ökat explosionsartat – i dag är nyckelharpan känd och älskad även i amerikanska folkmusikkretsar och över stora delar av den övriga världen. Eric Sahlström spelade också en viktig roll som nyckelharpsbyggare: han anpassade instrumentet så att det lättare går att använda i ensemblespel.

Eric Sahlström Institutet i Tobo bildades 1998 och blir i år alltså tio år gammalt. Nyckelharpan står förstås i centrum för verksamheten, och jubileet firades mycket riktigt med att man invigde en nyckelharpsverkstad. Men verksamheten är vidare än så: institutet är ett nationellt, i dag också internationellt centrum för folkmusik och folkdans och folklig sång. Internatkurser genomförs i folkmusik med betoning på nyckelharpa men också i folkdans. Till detta kommer kortkurser, seminarier och konserter.

Birgitta och jag hade äran att höra till 150-talet inbjudna till tioårsfestens fredagsdel; jubileumsaktiviteterna fortsatte sedan också under lördagen och söndagen. Lunchbuffén omgärdades av tal och presenter och förstås av musikinslag. Under samlingen spelade och dansade elever, och fredagsprogrammet avslutades med en fantastiskt fin konsert med samma uppläggning; konsertdelen dominerades dock i det fallet av proffs, medlemmar av familjen Sahlström samt fullärda och redan erfarna elever på nyckelharpa. Själv fick jag ett särdeles gott intryck av Emilia Amper, som spelade både en traditionell låt och en egen komposition. Vet någon om hon förekommer på skiva, solo eller i någon konstellation? Annars tycker jag något av folkmusikbolagen snarast borde slå till.

Hur som helst fick vi under lunchprogrammet lyssna till framträdanden av några av våra allra bästa folkmusiker.

Vi fick höra Per Gudmundsson på fiol och också delar av Väsen, Olov Johansson på nyckelharpa och Roger Tallroth på gitarr.

Vid ett sådant här tillfälle fanns det förstås många politiker närvarande; Lena Adelsohn Liljeroth högtidstalade. Jag känner många av dem, men jag nöjer mig här med att nämna bara en av dem, Ingela Thalén, som under en period var en av mina många partisekreterare. Jag nämner henne för att hon här uppträdde i egenskap av ordförande i Svenska Folkdansringen och iförd vacker folkdräkt överbringade Folkdansringens hälsning och present.

Under eftermiddagens vimmel fick jag, äntligen, tillfälle att personligen träffa och prata med Olov Johansson och Roger Tallroth, båda musiker som jag verkligen beundrar. Förmedlande länk var Magnus Bäckström, VD för Uppsala Konsert & Kongress (Musikens hus), fordomdags verksam både med folkmusikbolaget Giga och med Falu folkmusikfestival.

Och så måste jag avsluta med att berätta, att jag, också i det här fallet äntligen, träffade Izzy Young, som jag med uppskattning läste i den amerikanska folksångtidskriften Sing Out! redan på 1960-talet. Han bor sedan mycket länge i Stockholm och driver där, på Söder, Folklore Center, som jag, skam till sägandes, aldrig har besökt. Men nu, när Izzy själv har bett mig komma dit, måste jag förstås göra slag i saken.

Han sa förresten, att båda mina sångböcker, ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) och ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970), finns på centret.