Akvarell om aftonen

Sitter i min nicaraguanska gungstol på glasverandan. Lyssnar, tillsammans med Birgitta, på Syster Fritz. Vrider på huvudet mot fönstret:

På den mörkblåa fönsterbänken en blommande orkidé och en Kristi törnekrona. Genom det spröjsade fönstret en aftonakvarell:

Hasselns blad nästan svarta. Körsbärsträdets grenverk ännu synligt mot himlen – man ser inte längre de vita blommorna. Som en kontrast mot himlens gråblå fond ett moln som två penselstreck i en mörkare lilafärgad nyans.

Åge Aleksandersen sjunger Dan Andersson

När Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe tidigare i år gav en konsert i Konserthuset (Musikens hus) i Uppsala, sjöng Aleksandersen bland annat Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa” i Gunde Johanssons tonsättning. Det gjorde han så bra att jag beslöt mig för att försöka skaffa den Dan Andersson-CD han har gjort hemma i Norge.

Så vitt jag har kunnat se har den väckt föga uppmärksamhet i svenska tidningar. Naturligtvis fanns den inte heller i lager hos Musikörat i Uppsala, där jag brukar handla mina skivor, men eftersom jag har skaffat fram skivtitel, bolag och skivnummer – ”Snöharpan”, Solregn/Odeon 0946 378330 2 5, distribution EMI, 2006 – har Musikörat tagit hem den åt mig.

Åge Aleksandersen har berättat att hans bestefar, som hörde till resandefolket, medan han tillverkade knivar och andra vackra föremål, för 50 år sedan reciterade ”Omkring tiggarn från Luossa” för lille Åge. Och det är ju föga förvånande, att just Dan Anderssons lyrik, där det finns mycket vaganter och utstötta men samtidigt drömmande och längtande människor, lockade medlemmar av resandefolket. För Åge Aleksandersen blev Dan Andersson sedan en följeslagare genom livet.

”Omkring tiggarn från Luossa” är, också på CDn ”Snöharpan”, en av Aleksandersens allra bästa tolkningar av Dan Andersson-material. Välkända för svensk publik och likaledes fint tolkade är Gunnar Turessons ”Jag väntar vid min mila” och Dan Anderssons egna tonsättningar ”Jungman Jansson” och ”Till min syster”.

Åge Aleksandersen har själv tonsatt åtta dikter av Dan Andersson, dikter med en spännvidd som visar att den norske trubaduren är väl förtrogen med den svenske författarens (1888-1920) produktion.

Som alltid när det gäller nya tonsättningar av sådant som har tillkommit som poesi – i det här fallet dock en melodisk och rimmad poesi – är resultatet av skiftande kvalitet.

Med det menar jag inte att just något skulle vara dåligt, men det är ju de nya guldkornen man letar efter.

Jag kan tänka mig att titelspåret, den avslutande ”Snöharpan”, ganska snart kommer att räknas in bland de klassiska Dan Andersson-tonsättningarna. Den och ett antal sena svenska tonsättningar av skaldens lyrik borde kunna ingå i en utvidgad upplaga av Gösta Åbergs (red) klassiska sångbok ”Dan Anderssons vackraste visor” (Prisma, 1971).

En fin valsmelodi har Aleksandersen också satt till ”Predikaren”. Där talar dock Dan Anderssons text mot att den här sången får klassikerstatus. Dan Andersson var ju inte bara vildmarksskildrare och proletärförfattare – i hans diktning finns även religiösa och filosofiska svulstigheter av det här slaget.

Ytterligare en av låtarna på ”Snöharpan” är värd att särskilt nämna, ”Ett rus”. Att den blir så bra här har nog inte bara med Aleksandersens tonsättning att göra; den lyfts av det smittsamma kompet (bland annat på banjo och mandolin).

Aleksandersen gör samtliga låtar utom en (som är skriven på engelska) på Dan Anderssons språk, svenska. Det gör han med den äran. Det enda som inte känns riktigt svenskt är hans långa a:n – de saknar den dragning åt å, som finns i svenskans långa a:n.

Slutligen en ganska rolig sak, som inte är Aleksandersens utan sättarens och korrekturläsarens fel: I det medföljande texthäftet finns här och var en sammanblandning av å och ö. I ett fall blir effekten av detta mycket komisk. I ”Frestaren” hittar man här följande rad: ”och i gröt må du hava din tröst”.

Men ingen skugga alltså över Aleksandersen: Han sjunger ”gråt”, inte ”gröt”.