Kindstrand möter Larsmo

Jag har tidigare skrivit om Ola Larsmos intressanta och väldokumenterade bok om bollhusmötet i Uppsala den 17 februari 1939, ”Djävulssonaten” – se ovan under Kulturspegeln, Politik. Bollhusmötet var det tillfälle då Uppsala studentkår med 548 röster mot 349 fattade det skamliga beslutet att säga nej till inresetillstånd i Sverige för ett tiotal judiska läkare från Nazityskland.

I sin samtalsserie Salong O arrangerade Uppsala stadsteater i går kväll ett samtal mellan författaren, Ola Larsmo, och historikern Karin Kvist Geverts. Samtalsledare var kulturjournalisten Gunilla Kindstrand.

Det var fullsatt i Salongen, Uppsala stadsteaters caféscen. När Gunilla Kindstrand vid ett tillfälle vände sig ut mot oss i publiken – publiken deltog aktivt med frågor och synpunkter – och frågade, om det fanns någon från Heimdal närvarande, gav sig dock ingen till känna. (Själv kände jag däremot igen ett antal andra, som jag vet är socialdemokrater.)

Heimdal är som bekant intressant i det här fallet, eftersom ett antal medlemmar i Sveriges Nationella Förbund med den konservativa studentföreningen Heimdal som bas drev fram bollhusmötet och vann omröstningen. Till det anmärkningsvärda hör att också dagens Heimdal – föreningen för de moderata studenterna i Uppsala – vägrar forskare fritt tillträde även till sitt dåtida arkiv. (Nå, Ola Larsmo har lyckats få fram fakta i dagsljuset ändå.)

Mötet båda halvor på Stadsteatern inleddes suggestivt med att skådespelaren Aksel Morisse läste utdrag ur Larsmos bok och med att stycken ur “Djävulssonaten” av Giuseppe Tartini spelades – ”Djävulssonaten”, som har gett Larsmos bok sitt namn, spelades av huvudpersonen i andra halvan av boken, violinisten Leiba Wolfberg.

Det samtal som följde gav kanske ingenting helt nytt åt den som likt mig och Birgitta har läst boken, men det var levande och intressant och gav på ett par punkter händelseförloppet en ännu skarpare profil. Ola Larsmo använde flera gånger etiketten ”fascister” på de ledande personerna bakom bollhusmötet, flera av dem med en senare karriär i Högerpartiet, nuvarande Moderata samlingspartiet, och dess press. Och så blev det ännu tydligare att det fanns två falanger, två mot varandra stående grupperingar, som stred om inriktningen på den svenska flyktingpolitiken.

I sin bok gör Ola Larsmo den träffande iakttagelsen, att den falang som stod för humanism och medmänsklighet bestod av representanter för studentföreningar med folkrörelsebakgrund, socialdemokratiska Laboremus, vänsterliberala Verdandi, frikyrkliga och lågkyrkliga föreningar samt Studenternas helnykterhetssällskap. I diskussionen påminde Birgitta om att samma slags folkrörelsekonstellation 1905 förhindrade ett svenskt anfallskrig, när Norge bröt sig ur unionen.

Efter programmets slut gick jag själv fram till Ola Larsmo och drog den här tankelinjen vidare fram i tiden: Under det tidiga 1960-talet, då jag och Birgitta hörde till de tongivande i Uppsalas studentdebatt, agerade samma konstellation fortfarande samfällt i internationella frågor och flyktingfrågor: Laboremus (vars ordförande jag var), Verdandi, FKS, KSF och Studenternas helnykterhetssällskap, SHS (vars ordförande hette Birgitta Dahl).

Jag berättade avslutningsvis för Ola, att jag och Birgitta faktiskt träffades för första gången i livet på ett sådant samordningsmöte i sydafrikafrågan.