Olof Palme går igen. Gästskribent: Björn Kumm

12 maj 2008 22:58 | Politik | 6 kommentarer

Från min gamle vän journalisten Björn Kumm har jag fått en text, som han publicerade i Metallarbetaren i februari 1996, tio år efter mordet på Olof Palme. Den här texten känns minst lika träffande i dag, så vi kör den i repris här:

Äntligen stod 69-åringen i talarstolen. Fötterna slingrade sig om varann på välkänt vis. Han såg stint ut över den församlade extrakongressen.
– Det här, sa han och gjorde en konstpaus. Man kunde ha hört en förstamajnål falla.
– Det här får väl betraktas som en extraföreställning.
Applåderna höll på att aldrig ta slut. Han viftade avvärjande med ena handen. När kongressombuden lugnat sig, startade han på nytt.
– Det har kommit till min kännedom, sa han, att partiet har inre motsättningar. Det är ingenting nytt. Så har det varit många gånger förr i arbetarrörelsens historia.
– Jag har också fått höra, fortsatte 69-åringen, att det skett omvälvande världshistoriska förändringar de här senaste åren. Det är inte bara det sällsynt vedervärdiga apartheid-systemet i Sydafrika som har kollapsat. Även kommunismen har gått i graven. Detta senare var verkligen förvånande – åtminstone att det skulle gå så fort.
– Ännu mer förvånande, återtog 68-åringen, tycks det mig att kommunismens fall smittat av sig på den demokratiska socialismen.
– På min tid, sa han, såg vi just vår reformistiska, socialdemokratiska väg som det enda hållbara alternativet till kommunismen, till stalinisterna, till de här som jag kallade ”diktaturens kreatur”.
– Nu ser jag, sa 69-åringen och gjorde ännu en konstpaus och vände sig halvt om till partiordföranden som satt snett bakom honom på podiet, nu ser jag till min förskräckelse att även välfärdsstaten är hotad.
– Jag har hört, sa 69-åringen, att medborgarna numera kallas kunder. Ett köp- och säljsystem har införts, t o m inom barnomsorgen. Det hade vi inte kunnat acceptera. Vård och omsorg, sa vi, kan bara skötas genom en organisation som har sin utgångspunkt just i behoven, inte i lönsamheten.
– Det sägs mig, sa 69-åringen, att en omfattande girighet har utbrett sig i samhället, möjligen också inom rörelsen. Folk använder vällustigt kreditkort. Först förstod jag inte vad det var för fallskärmar man talade om. Sen insåg jag att det gällde förtidspensioner.
– Högt uppsatta personer, sådana som sysselsatt handikappade eller sålt magnecyl åt staten, får oerhörda summor, när de avgår. Jag befarade redan på 60-talet en kommande uppsplittring av samhället. Vi stod inför hotet, sa jag, att få åtskilda grupper av människor: å ena sidan de högproduktiva, väl utbildade, med fysisk och psykisk styrka att leva upp till konkurrenssamhällets hårda villkor. Å andra sidan riskerade vi få en restgrupp som helt enkelt inte behövdes.
– Demokratin kräver rättvisa, sa 69-åringen. Det sa jag redan apropå Vietnam-kriget. Man kan inte möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel, sa jag, och då gick moderaterna upp i limningen. Men lika lite kan man vinna ett folk genom att fylla de redan besuttnas fickor.
Han körde ned ena handen i kavajfickan och lutade sig fram.
– Jag brukade säga, fortsatte han, att politik, det är att vilja. Ambitionen, framtidsvisionen är en mäktig drivkraft.
Han vände sig åter om, mot partiordföranden som oroligt skruvade på sig.
– Jag urskiljer, sa 69-åringen, inte att partiet vill någonting alls under nuvarande förhållanden.
Han stod där och vägde, liksom gungande på tårna, och nu såg han verkligt bedrövad ut.
– Vi hyllade ju, sa 69-åringen, i min generation reformismen. Reformisten tar ständigt små steg. Men det är i sammansmältningen av alla dessa små, prövande steg som horisonten blir gemensam, som samhällsomdaningen sker. Då krävs att det finns en vision, en bild av slutmålet.
Han blev tyst. Han tog ett par steg tillbaka.
-Jag måste konstatera, sa 69-åringen, en total brist på vision. Då har man ju inte ens något att kompromissa om.
Han fäktade svagt med armarna. Sedan gled han allt längre bort i kulissen. Partiordföranden reste sig förvirrad. Kongressombuden satt förlamade i bänkarna. Sedan vaknade de till liv och tog itu med den ordinarie illusionslösa dagordningen.

6 kommentarer

  1. Tack!

    Comment by Eva Hillén Ahlström — 2008 05 12 23:14 #

  2. Jag håller med texten är tyvärr väldigt träffande även idag.

    Comment by Per Wretman — 2008 05 13 10:55 #

  3. Tror bloggens spamfilter reagerade på att jag länkade till en annan site så jag gör ett nytt försök.

    Inlägget får mig att tänka på Björn Afzelius text till ”Mäster Olof” (inte Strindberg). Klipper och klistrar lite då länkningen inte fungerar:

    ”Pappa, hur var det förr?
    Berätta hur allt var förr.
    Det säjs ingenting, det skrivs ingenting;
    Hur var det egentligen förr?

    G Am
    Då hade vi ett respekterad namn.
    G C
    Då var jag stolt över mitt fosterland.
    D G Em
    Man kände till oss vida omkring;
    C Am D
    Snart vet man ingenting.
    G Am
    När Sverige talade så lyssna man,
    G C
    för alla visste att det vi sa var sant.
    D G Em
    Att säja ifrån var en filosofi
    G D G
    på mäster Olofs tid.

    Då var vi tredje världens store vän,
    en ständig förkämpe för friheten.
    Vi sände pengar vida omkring;
    Snart ger vi ingenting.
    Det vackra ordet solidaritet
    fick då en innebörd som var konkret.
    Att hjälpa till var en filosofi
    på mäster Olofs tid.

    Då krävde folket av ministrarna
    att hålla löftena til väljarna.
    Att värna ordet demokrati;
    Snart värnas ingenting.
    Den gången såg man som en självklarhet
    att ansvar förutsätter ärlighet.
    Att hålla ord var en filosofi
    på mäster Olofs tid.

    Den gången drog sej inte medierna
    för att ta upp dom stora frågorna.
    Dom ville vara ett med sin tid;
    Snart vill dom ingenting.
    Den gången tilläts journalisterna
    gå ut och engagera männskorna.
    En hög nivå var en filosofi
    på mäster Olofs tid.

    Då blev man uppmanad att tänka stort,
    och att förstå att allting hör ihop.
    Att se att världen är som en ring;
    Snart ser man ingenting.
    Den gången eldades miljonerna
    till att förverkliga visionerna.
    Att ha en dröm var en filosofi
    på mäster Olofs tid.

    Den nya tiden kom en kylig natt.
    Ingen har nånsin sett en natt så svart.
    En natt som alla människor minns;
    Sen minns dom ingenting.
    Så låt mej säja till dej, lilla vän:
    En kula drev oss in i tystnaden.
    Med det var aldrig filosofin
    på mäster Olofs tid.”

    Comment by thomastvivlaren.se — 2008 05 29 14:35 #

  4. Till Thomas Tvivlaren: Jag har själv uppmärksammat den här sången av Björn Afzelius, i den recension av CDn den fanns på, ”Tankar vid 50″ (du hittar recensionen här, under Kulturspegeln, Musik). Texten finns också här – under Kulturspegeln, Sångtexter – men då utan ackord.

    Självklart har temat i sången ett samband med det vi aktualiter diskuterar.

    Comment by Enn Kokk — 2008 05 29 15:40 #

  5. Aha, lustigt sammanträffande men kanske inte helt oväntat ändå. :)

    Jag har för övrigt noterat att det vemod jag normalt känt när jag passerat Adolf Fredriks kyrka och Palmes gravplats på senare år ökat.

    När vi ändå är inne på Mäster Olof så har det nyligen släppts en bok om Palmes tidigare år. Författaren heter Kjell Östberg. Den ligger i traven av ”must-reads” på mitt nattduksbord…

    Comment by thomastvivlaren.se — 2008 05 29 17:04 #

  6. Till Thomas Tvivlaren: Också jag har köpt Östbergs palmebok, fast åt min hustru – hon fick den på Mors dag.

    Comment by Enn Kokk — 2008 05 29 17:29 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^