Väsens Linné

I 70-årspresent från vännerna i kulturnämnden i Uppsala fick jag förra året Väsens CD ”Linnaeus Väsen” (NorthSide NSD 6093, 2007). Ett av skälen var väl att skivan då var ett färskt inslag i det linnéjubileum Uppsala genomförde med den äran; Carl Linnaeus (1707-1778), 1757 adlad och från och med då Carl von Linné, bodde ju och verkade från 1728 och framåt i Uppsala, så fattas bara!

En av dem som avtackas på skivan är Elise Rhodin, anställd på kommunens kulturkontor. Och eftersom jag träffade henne i dag för en föredragning av bidragsansökningar till kulturevenemang, faller det sig naturligt att fram mot kvällen redovisa mina intryck av Väsens Linné-CD.

Som väl redan tidigare har framgått av vad jag har skrivit här på bloggen, gillar jag Väsen – vilket väl var den andra anledningen till att jag fick den här skivan i 70-årspresent – och ”Linnaeus Väsen” har verkligen inte fått mig att ändra uppfattning.

Det betyder inte att jag inte skulle ha en del frågetecken kring innehållet på skivan. Den är framtagen till linnéjubileet – men egentligen vet vi inte tillräckligt mycket om Linnés musiksmak; vi vet inte ens om han någonsin lyssnade till alla de här låtarna.

Om Carl von Linné har det sagts att han intet öra hade för musiken. Detta hindrade honom inte från att dansa till tidens dansmusik, polskor och menuetter; det finns till och med vittnesbörd om att Linné var en god dansör. En verkligt intressant källa till vad han faktiskt lyssnade på och förmodligen dansade till är hans bevarade och restaurerade vevpositiv, som innehåller 22 melodier. Några exempel finns med på den aktuella CDn: menuetter efter Linnés farmors bror Sven Tillander och ”Klippiga handskar” efter Andreas Höök, som var kusin till Linnés svåger Gabriel Höök.

Eljest har Väsen i sitt urval arbetat mycket med just släkt- och vänskapsband. Men att ”Luringens polska” efter den småländske spelmannen Hansa Luring (1773-1840) nådde Linnés öron och fötter innan han dog 1778 kan man ju knappast anta, bara därför att Lurings farfar Sven ”Uttern” Andersson var spelkamrat med Linnés svåger Gabriel Höök.

Men jag ska inte vara småaktig. ”Kör i Lunken” från Österlövsta, Erik Bohlins brudspolska från Uppsala och ”Söderbloms polska” från Leufsta hör alla hemma i den uppländska musikaliska miljö som var Linnés under större delen av hans liv. På motsvarande sätt kan man resonera om ”Skumpolska”, som har sina musikaliska rötter kring Linnés barndomshem i Stenbrohult i Småland.

Fast egentligen är det här reflektioner mera i marginalen. Väsen – Olov Johansson, nyckelharpa, Roger Tallroth, gitarr, och Mikael Marin, fiol – spelar som vanligt medryckande. Det dansanta i musiken framhävs den här gången ännu mera genom medverkan av slagverkaren André Ferrari.

Lyssna på den här konstellationen i till exempel den inledande låten, ”Carl Linnaeus polones” av Gabriel Höök, och ni kommer genast att önska, att ni hade fått vara med på danserna på Linnés Hammarby!