Läsvärd intervju med Birgitta Dahl

Jag har tidigare berättat, att DN har intervjuat min hustru, Birgitta Dahl, i en liten artikelserie om att behålla nyfikenheten i livet även när man blir äldre.

Artikeln, publicerad i Dagens Nyheter den 8 maj 2008, innehåller några detaljer, framför allt om tidpunkter, som inte är helt korrekta. Men det hindrar inte att den är mycket läsvärd. Du kan hitta artikeln här.

Morfar på heltid

Ibland kör det ihop sig samtidigt för dottern Kerstin och hennes man Bo. Då vädjar de förstås till morfar Enn och mormor Birgitta om hjälp med barnen – även Öregrund, där vi bor under sommarhalvåret, ligger ju hyggligt nära Uppsala.

Alltså lovar vi att vara barnvakt från onsdag kväll till lördag. Jag tar första delen ensam – hoppar över ett gruppsammanträde i kulturnämnden – och så skippar vi båda kvällens konsert. Från och med i kväll finns också Birgitta här hos mig och barnen i Öregrund.

Bo kom med dem i går kväll. Klara hade somnat i bilen och var ganska grinig på grund av det plus av vad som kan tänkas vara en pollenallergi – det är svårt att få det undersökt just nu under pågående strejk i sjukvården. (OBS! Detta är ingen anklagelse. Jag tycker att sjuksköterskorna ska ha mer betalt.)

Men under middagen och sen Bolibompa stiger Klaras humör. Bo kan utan någon som helst dramatik skiljas från barnen och åka hem igen.

När mormor också är här, brukar vi läsa för var sitt barn, men det går ju inte om man är ensam, så morfar läser för båda barnen och låter båda välja böcker. Klara väljer Maria Jönssons ”Spyflugan Astrid”, som visar sig finnas på hennes dagis (och som jag nyligen skrev om). Viggo vill höra Jan Lööfs ”Pelle i djungeln” (som jag också nyligen skrev om). Och så avslutar vi med H A Reys ”Nicke nyfiken på rymdfärd”, som jag ursprungligen skaffade med tanke på Viggo men som nu faller även Klara i smaken.

När barnen därefter ska sova, visar det sig att Klara, nyss fyllda tre år, inte alls har lust att ligga ensam i sin mammas gamla rum. Första budet är att hon vill sova tillsammans med Viggo – och Viggo accepterar, snäll som han är.

Men det dröjer inte länge förrän Klara kommer uttassande och i stället söker sig bort mot morfars (och i vanliga fall även mormors) sovrum. På frågan om hon i stället vill sova hos morfar nickar hon jakande, och så får hon krypa ner i morfars säng.

För morfar är det ju egentligen inte sovtid på mycket lång tid än, och han försöker alltså få ytterligare några saker gjorda både i köket och vid datorn – men då kommer Klara uttassande igen. Alltså blir det till att, mycket i förtid, krypa ner hos Klara, till att börja med med Aftonbladets kryssbilaga i näven.

Det sista går bra. Klara är nöjd bara morfar ligger i sängen hos henne. Hon ligger och känner på blomrelieferna i den gammaldags tapeten i sovrummet, och så ställer hon vänliga och nyfikna frågor: Vad har du för märke på armen, morfar? (Det är ett märke efter klockarmbandet jag just har tagit av mig.) Vad är det där, morfar? (Det är håret på morfars bröst.) Och sen somnar hon tryggt.

Det här väcker minnen till liv av hur det var när morfar fortfarande var pappa till en annan sån här liten krabat, en flicka vid namn Kerstin. Under flera års tid kom hon alltid tassande från sitt rum längst bort från mammas och pappas sovrum, tvärs igenom en kolmörk lägenhet men utan att vara rädd eller gråta: rundade stora sängen och kröp ner hos sin pappa, la sig nästan alltid med huvudet på hans arm. Och sen somnade hon tryggt om.

Klara vill inte riktigt ha den sortens kroppsnärhet, åtminstone inte av morfar. Det ska vara lite avstånd. Men hon håller koll på att morfar finns där i mörkret: en liten hand på hans axel eller ett knä mot hans mage.

Det här trodde jag väl aldrig att jag skulle få uppleva igen. Men nu får jag alltså åter uppleva en liten, liten flickas obegränsade förtroende.

Och nästa morgon, när jag kommer med välling till henne, ler hon som en sol mot mig.

Viggo, fem år, snart sex, är en stor pojke nu. När jag går upp vid sjutiden på morgonen, sitter han redan på köksgolvet och leker, tyst för att inte i onödan störa morfar och lillasyrran.

Och det finns grejer att sysselsätta sig med här. Ytterligare två nya saker har morfar skaffat inför det här besöket: En Pippi-docka, som Klara genast vill ha med sig i sängen. Och så en mekanisk hund, Fred, som skakar loppor av sig, om man drar honom i svansen.

Halv åtta, när också Viggo har fått macka och mjölk (han är ju stor pojke och dricker inte välling längre!), klär båda barnen på sig och vill gå ut i trädgården; det är sol och vackert väder. Just när morfar står och rakar sig, kommer de in igen och vill att morfar följer med och låser upp boden, där uteleksakerna finns – de minns allt här från förra sommaren. Men båda barnen klagar på att en fågel har bajsat på gungan, som finns i talldungen.

Vår trädgård är stor och härlig, med många buskar att gömma sig bakom och många bergknallar att klättra på. Förmiddagen fördrivs ömsom ute, ömsom inne.

Efter lunch vill barnen att morfar ska gå med dem på upptäcktsfärd ut i skogen. Med skogen menar de Floraparken, en vildvuxen allmänning snarare än park, belägen bortanför vår talldunge. Så morfar går med barnen ut i ”skogen”: går stigen bort mot stora stenen, sitter bredvid och hjälper ibland Klara, när det blir klättring på någon intressant bergformation. Viggo bär på en käpp, ett äventyrsfynd när man är i hans ålder.

Sen tar morfar med barnen på promenad bort mot skolan och förskolan, och barnen provar de många intressanta lekredskapen och kojliknande byggnader som finns där.

Därifrån går vi tillsammans till Konsum. Barnen tar förstås var sin egen liten vagn, där vi lägger VIKTIGA SAKER som mer mjölk och två sorters frukostflingor (var sin sort ska det vara!).

Därmed är mellanmålet givet: flingor med mjölk.

Sen vill Klara se en Mumin-film; Viggo sysselsätter sig själv.

Därmed får jag tid att skriva den här texten.

Men när jag nu går ut i TV-rummet för att kolla Klara, har hon somnat framför TVn i en egendomlig halvståeende/halvliggande ställning. Jag lyfter upp henne i sängen, och hon sover vidare.

Nu måste jag gå ut och kolla vad Viggo gör.

Och vid sjutiden i kväll kommer mormor!

Censurerad på s-bloggar? Nej, så illa var det inte!

Tidigare i dag skrev jag så här:

Efter turerna kring Melodikrysset har jag lite närmare börjat kolla vad s-bloggar gör med mina inlägg.

Mitt senaste inlägg före det här har, trots automatisk ping, inte synts till där. Varför vet jag inte men jag kan gissa: det innehöll könsord redan i rubriken.

Inlägget handlade om senaste numret av Lyrikvännen, en tidskrift som jag har prenumererat på och läst allt sedan den startades av hädangångna Folket i Bilds förlag på 1950-talet. Numret handlar om erotisk poesi, och jag citerade något av detta.

Det är uppenbarligen mer än de ansvariga för s-bloggar tål. Deras prydhet förbjuder dem (och därmed mig) att publicera dikter av till exempel den avlidne akademiledamoten Lars Forssell och den ofta i nobelprissammanhang nämnde Tomas Tranströmer.

Ett så sippt sällskap som s-bloggar hör jag nog ändå inte hemma i, även om jag alldeles nyss återvände dit.

Får jag inte omgående en mycket bra förklaring, lämnar jag den här portalen igen, den här gången för gott.

* * *

Det här visade sig vara en förhastad slutsats.

Från s-bloggar fick jag ett svar, som bland annat innehöll följande:

”Servern har i detta fall inte hittat ditt RSS-flöde. Vad detta beror på är svårt att säga men det kan exempelvis bero på att det tillfälligt varit någon typ av belastning på den server som din blogg körs på vilket gjort att RSS-flödet tillfälligt inte kunde laddas ner.”

Slutsatsen blir att jag var överdrivet misstänksam mot s-bloggar, vilket väl kan förklaras av mina mellanhavanden med dem på sista tiden.

Men rätt ska vara rätt: Jag ber s-bloggar om ursäkt för att jag har dragit en förhastad slutsats.