Jag hade rätt om Sören Wibe

Så fort jag hörde talas om Sören Wibes avhopp från socialdemokratiska partiet, skrev jag ett inlägg som förutspådde det som nu har hänt: Wibe blir ledare för Junilistan. Du hittar mitt föregående inlägg här.

Jag beklagar hans steg. Själv skulle jag aldrig sätta mig i samma parti som folkpartister och kristdemokrater, hur mycket jag än har gemensamt med dem i den viktiga frågan om EUs överstatlighet.

Samtidigt har jag svårt att förstå en del av reaktionerna mot Wibe och Junilistan. Det parti Sören Wibe nu sätter sig i spetsen för är inte principiellt mot EU; däremot slåss det mot EUs tilltagande tendens att förlita sig allt mer på överstatlighet. Jag tvivlar på att en stor del av de kommentarer, där avsändarna blandar ihop de här två sakerna, beror på okunskap. Säkert ligger det en god portion taktiserande bakom de här kommentarerna.

Ett mycket viktigt tillfälle, där motståndet mot ännu mer av överstatlighet spelade en avgörande roll för resultatet, var folkomröstningen om svenskt inträde i EMU. Jag vill påminna om att inte bara en övertygande majoritet av svenska folket utan också av de socialdemokratiska väljarna bidrog till den stora nej-segern i den omröstningen. Det kan inte tolkas så att till exempel alla socialdemokrater som röstade nej också gav uttryck för att de önskade ett svenskt EU-utträde. Däremot var flertalet av oss som ledde Socialdemokrater mot EMU och av våra anhängare mot ännu mer av EU-federalism, här i skepnad av gemensam valuta och gemensam centralbank.

Sören Wibes avhopp och övergång till Junilistan är begripliga mot bakgrund av att majoriteten av den socialdemokratiska partiledningen och av de socialdemokratiska EU-aktörerna inte verkar vilja ta till sig den här lärdomen. Sålunda är partiets agerande efter Laval-domen något av ett präktigt självmål.

De allra okänsligaste – jag har sett exempel på s-bloggar – applåderar Sören Wibes avhopp från socialdemokratiska partiet; någon tycker till och med att andra likasinnade ska följa efter.

De här partivännerna verkar inte förstå med vilken eld de leker. Skulle människor som jag, som har ägnat hela sin yrkesverksamma tid (plus en god del av fritiden) åt att slåss för socialdemokratin, göra vårt gamla parti den största tjänsten, om vi lämnade detta parti och i stället anslöt oss till Junilistan? Junilistan förefaller att förstå politik desto bättre: Dess kansli har, anonymt, uppvaktat även mig med en bok och en pamflett.

Just nu lever socialdemokratin i opinionsundersökningarna högt på avskyn mot högeralliansregeringen.

Finns det några som tror, att de höga opinionssiffrorna är ett uttryck för väljarnas längtan efter att i det kommande EU-valet få rösta på ett federalistiskt och marknadsliberalt (s)-parti, kommer resultatet på valdagen att ge dem en stor överraskning.

Men snälla rara – det finns ju fortfarande tid att korrigera den här självmordskursen.

Varför då?

Här i huset står P1 på hela dagen. Medan jag läser våra tre morgontidningar, lyssnar jag med ett halvt öra, ibland mer uppmärksamt, på ”Ring P1”. Där får man höra en skön samling av gnällspikar, rättshaverister och innehavare av käpphästar – och så en och annan alldeles normal mänsklig reaktion.

En av programledarena är Täppas Fogelberg. Många förargar sig på hans sätt att leda programmet: han jamsar inte med, gör provokativa kommentarer och sätter ibland etiketter av det slag jag gör ovan på dem han talar med.

Ibland är han obetalbart rolig. Som i dag.

En religiös man från Kalix ringer och säger att både israelerna och araberna borde sluta att använda vapen.

Täppas:

– Varför då?