Fri etnojazz med Syster Fritz

21 maj 2008 16:53 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag hörde Syster Fritz vid en kulturfrukost nyligen och tyckte att de var så pass bra att jag köpte deras pinfärska CD ”Fritno” (Syster Fritz SFCD 01, 2008). Syster Fritz, som själva definierar sin musik som fri etnojazz, består av Helena Andersson Bromander, sång, viola, fiol, djembe, trumpiano, koklocka, ägg och bamburassla, Sara Backström Lindeberg, flygel, sång, tvärflöjt, djembe, tamburin och keybord, samt Charlotte Magnusson, tvärflöjt, bastvärflöjt, sång, ganga och ägg. Djembe är en skinnklädd afrikansk handtrumma. Vad ganga är vet jag dess värre inte. När jag såg de här tjejerna framträda, trakterade de bara var sitt instrument. Mångfalden av instrument förekommer som pålägg på CDn.

Även den är klart hörvärd, musikaliskt så väl som textmässigt – alla tre medlemmarna i gruppen har skrivit egna bidrag.

Sara Backström Lindeberg har skrivit den här sången, som jag hörde även på kulturfrukosten; texten skildrar på ett sympatiskt sätt ett ungt pars stretande i hyggligt jämställd anda med allt det där som ingår i småbarnsföräldrarnas vardag:

Allting har sin tid

Text och musik: Sara Backström Lindeberg

Jag tömmer ut, du ställer in, vi diskar rent
Jag matar barn, vi betalar alla räkningar
Livet går sin gilla gång
och allting har sin tid

Du skottar snö, jag hämtar barn och vi går på
Jag hänger tvätt, vi fördelar ganska jämnt
Dag blir natt och natt blir dag
och allting har sin tid

Vi drömmer om resor tillsammans alla fyra
men resorna är så förfärligt dyra…

…så du ställer in, jag tömmer ut och vi går på
Vi pratar om barnen om pannor och värmesystem
Livet går sin gilla gång och alltid saknas tid

För allt måste göras
Inget får glömmas
Jag gillar sött, du gillar surt

Jag ringer samtal, skickar post, du vattnar blommor,
lagar bilen,
går på Konsum, visslar Bamse, byter blöjor,
torkar snor
Du lagar mat, jag äter upp och vi går på
Vi pusslar med tiden, räknar timmar och minuter
Men vi älskar vårt liv för allting har sin tid

(Min dotter)
Blommors doft och älvguldsstoft
Prinsessorna på bal dom håller tal

Men vi smutsar ner och tvättar rent och vi går på
Du leker varg medan jag bygger hus åt Barbie
Vi nattar barn, jag tömmer ut du ställer in
vi fördelar ganska jämnt

Helst vill vi bara va tillsammans alla fyra
men timmarna är så förfärligt dyra

Vi matar på, det går en vecka eller två
Vi torkar tårar möter skratt – ja vi blir rikare
Livet går sin gilla gång och allting har sin tid

Den här andan präglar också mycket av det övriga textmaterialet, till exempel inledningslåten, Helena Andersson Bromanders ”Min man”, som slutar så här:

Han ger mig ro att gro i
Lust att leva i
Rum att rumla i
Han vill göra mig allt gott han kan
– det är min man, min man

Helena Andersson Bromander har också skrivit en svit fina sånger om hur det är att vänta barn, få barn och sen bära ansvaret för ett barn: ”Det rör sig” (i magen alltså), ”Den avskalade hösten” (om promenad med ett nyfött barn) och ”Han blev bara blöt om fötterna” (om det där hemska som kunde ha hänt ens barn).

Charlotte Magnussons texter är inte lika konkreta men har ofta poetiska kvaliteter (”Fritt fall” om att våga släppa taget); några av dem har även element av religiös eller existentiell symbolik (”Sakrament i snö”).

Musiken kan oftast karaktäriseras som frijazz, men några låtar lånar också drag från folkmusiken: ”Virvelsvindla” med sin stämsång och instrumentallåten ”Cirkeln”, båda skrivna av Charlotte Magnusson.

Du kan själv bilda dig en uppfattning om Syster Fritz’ musik genom att gå in på Myspace.

Den här CDn finns med all säkerhet inte att få tag på i första bästa skivaffär. Men du kan gå in på Syster Fritz’ hemsida och för 180 kronor (vilket inkluderar moms och frakt) beställa deras skiva.

Nytt konstmuseum – Uppsala borde göra som Kalmar

21 maj 2008 12:31 | Konst & museum, Politik | 7 kommentarer

Uppsala har sitt konstmuseum placerat i Uppsala slott, en placering som kan synas tjusig men som har sina avigsidor. Lokalernas utformning styrs av de historiska ramarna, och placeringen motverkar besök: Slottet ligger inte i centrum där människorna rör sig, och vill man besöka konstmuseet, måste man ta sig uppför en lång och krävande backe. Vad detta får för effekt kan man studera i besöksstatistiken, där Uppsala konstmuseum inte klarar en jämförelse med motsvarande institutioner i andra någorlunda jämförbara svenska städer.

Också Uppsala universitet har sin konstsamling (mycket intressant historiskt material) placerad på slottet, och när nu universitetet har fattat beslut om att flytta denna samling därifrån, har kommunen, läs kulturnämnden, kommit till den vägs ände, dit den redan för länge sedan borde ha tagit sig för egen maskin: Konstmuseet måste flyttas till mer ändamålsenliga och nåbara lokaler.

Kulturförvaltningen har en längre tid haft i uppdrag att undersöka alternativa placeringar, och vid kulturnämndens förra sammanträde fick vi ett uppslag oss presenterat. Det finns en ledig byggnad tillgänglig, där både konstmuseets och universitetets konstsamlingar skulle få plats. Den här byggnaden ligger visserligen inte överst i en brant backe – men den ligger ännu längre bort från centrum.

När jag påtalade detta, fick jag till svar att välbesökta konstmuseer – Louisiana och Moderna museet nämndes som exempel – inte alls behöver ligga centralt och att också verksamhetens karaktär, inte bara läget, lockar publik.

Problemet är att Uppsala konstmuseum inte har den sortens intressanta samlingar som de nämnda museerna har. Och om det hänger på verksamhetens inriktning – varför har man då inte gjort den mer lockande redan under museets placering på slottet?

Enligt min mening borde man tänka om: bygga ett nytt konstmuseum centralt beläget i staden.

Här visar det betydligt mindre Kalmar vägen.

Där har arkitekterna Bolle Tham och Martin Videgård åstadkommit en djärvt utformad och vacker ny museibyggnad, dessutom placerad mitt inne i Kalmar. Dagens Nyheters Peder Alton kallar den ”Tveklös fullträff!” (DN 20 maj 2008). Du kan ta del av Altons text plus bilder här.

Enligt min mening bör också Uppsala, med anspråk på att bli europeisk kulturhuvudstad, bygga nytt och djärvt. Museet bör läggas där det kan attrahera förbiflanerande spontanpublik, gärna så att man dessutom kan uppnå synergieffekter med andra kulturinstitutioner.

Kanske är det redan kört för de här placeringarna, men jag kan väl ändå få nämna dem som exempel:

En tänkbar placering vore på den fortfarande obebyggda tomten nordost om Linnéträdgården. Linnéträdgården och konstmuseet kunde då förses med gemensam ingång från Linnégatan (bakom Orangeriet) och få gemensamma faciliteter som café, garderob och toaletter. Särskilt sommartid skulle ett sådant läge dra mycket folk till konstmuseet.

En annan tänkbar placering vore mellan det nya Resecentrum och Uppsala konsert & kongress (Musikens hus), där det nu planeras nybyggnation.

Och därmed är vi väl inne på varför många politiskt ansvariga i Uppsala kanske tvekar till (ytterligare) ett spektakulärt nybygge. Vi minns alla den uppslitande striden om Musikens hus.

Också Peder Alton berättar i DN-artikeln om motsvarande protester mot konstmuseet i Kalmar.

Men jag framhärdar: ett civiliserat samhälle lever inte av bröd allenast.