En dag med de svenska folkrörelserna

I går hade Folkrörelsearkivet i Uppsala årsmöte. Samtidigt var det arkivets 30-årsjubileum.

Folkrörelsearkivet bildades 1978 och omfattar hela Uppsala län, inte bara Uppsala kommun. Det hade naturligtvis funnits både arkiv och arkivorganisationer också innan dess. Till Folkrörelsearkivet har under årens lopp överförts arkivalier till exempel från Arbetarrörelsens arkiv i Uppsala respektive i Enköping, båda bildade 1943, Älvkarleby föreningsarkiv och IOGTs arkiv i Uppsala. Antalet betalande medlemsorganisationer uppgick år 2007 till 456, men arkivet härbärgerar dessutom ett antal arkiv, vars upphovsorganisationer har upphört eller fusionerats med andra.

I arkivet finns i dag arkivalier från de flesta politiska partier samt deras ungdoms- och kvinnoförbund. Närvarande vid årsmötet och jubileet var inte bara socialdemokrater och vänsterpartister; jag träffade också flera centerpartister och folkpartister som jag känner – min centerpartistiske kollega i kulturnämnden Ove Hultquist valdes för övrigt in i styrelsen för Folkrörelsearkivet.

Själv sitter jag där för andra perioden som Uppsala kommuns representant, i ekumenisk anda återvald av kulturnämnden, som ju nu har borgerlig majoritet. Och just ett drag av ekumenik fanns det hos alla som församlades för årsmöte och jubileum, för övrigt passande nog förlagda till Missionskyrkan.

Alla de representanter för mångskiftande organisationer, även mångskiftande politiska uppfattningar, som hade församlats är nämligen – var och en på sitt sätt – besjälade av den svenska folkrörelsedemokratin, tror på vikten av många människors engagemang och samlade arbete.

Bland Folkrörelsearkivets medlemsorganisationer finner man sålunda studieförbund som ABF, Vuxenskolan och TBV, kooperativa och ekonomiska föreningar som sjuk- och begravningskassor, byggnadsföreningar och konsumtionsföreningar, kulturföreningar som Folkets hus-föreningar, bygdegårdsföreningar, föreläsningsföreningar och hembygdsföreningar, humanitära organisationer som Röda korset, Rädda barnen, Amnesty, Barnens dag, Första maj-blomman och Lions, kyrkor som missionsförsamlingar och baptistförsamlingar, nykterhetsorganisationer som IOGT- och blåbandsföreningar, fritids- och miljöorganisationer som jakt- och fiskevårdsföreningar, naturskyddsföreningar, fotoklubbar och koloniträdgårdsföreningar, handikapporganisationer, invandrarorganisationer och fackliga organisationer, till exempel inom LO, TCO, SACO, SAC (LS) och LRF. Redan det låter mycket – men jag har faktiskt inte nämnt ens alla kategorier av föreningar, som förvarar sina arkiv hos Folkrörelsearkivet.

Det här illustrerades mycket påtagligt under jubileumsprogrammet.

Bredvid en röd fana stod ett vitt standar från Öregrunds-Gräsö missionsförsamling med budskapet att låta barnen komma till Jesus.

De inledande korta föredragen hölls av Bernt Karlsson och Birger Lindell, båda med ledande positioner i Upplands idrottshistoriska förening; vi fick också minnesglimtar från Ullfors IKs verksamhet, vilket var roande även för mig som inte är idrottsintresserad, däremot intresserad av folkrörelsehistoria. Till detta idrottstema anslöt också en film av Sixtus Jansson om den svenska OS-truppens resa (per atlantångare och tåg) till vinter-OS i Lake Placid 1932. Man förstod, idrottsintresserad eller inte, omedelbart, vilket äventyr det måste ha varit för den svenska truppen att få resa till USA och Canada och där se sådant som New Yorks skyskrapor och Niagarafallen samt få möjlighet att träffa både amerikaner, kanadensare och folk av andra nationaliteter.

I jubileumsprogrammet ingick också filmer som speglar en annan stor svensk folkrörelses verksamhet: en om Första maj i Uppsala 1945 och en om arbetarna på Almqvist & Wiksell. Tematiskt nära detta låg också filmen ”Fattig men stolt”, som skildrade proletärförfattaren Jan Fridegårds liv.

Höjdpunkten, lagd omedelbart före årsmötesförhandlingarna, var dock ett föredrag av författaren Ola Larsmo, bosatt i Uppsala. Jag har med stor uppskattning läst hans roman ”Djävulssonaten”, också hört honom tala om den vid ett framträdande på Uppsala stadsteater – och jag har även personligen talat med honom om den här boken.

Det är så – vilket var anledningen till att han hade inbjudits – att en väsentlig del av källmaterialet om det han skildrar i den här boken, det famösa bollhusmötet samt dess bakgrund och dess efterföljd, förvaras hos Folkrörelsearkivet i Uppsala. Där finns nämligen inte bara den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus’ arkiv, vilket är väsentligt med tanke på att Laboremus’ dåtide ordförande Erik Vallbro spelade en mycket aktiv och hedersam roll för att motarbeta de bruna krafternas seger vid bollhusmötet, som innebar att man sa nej till att en ganska liten grupp judiska studenter från Tyskland skulle få komma till Sverige. Samma folkrörelsearkiv förvarar dessutom arkivet från den motsatta sidan, det från lokalavdelningen av Sveriges nationella förbund. Men, som läsarna kanske minns, öppnade inte högerföreningen Heimdal, vars styrelsemajoritet ju erövrades av SNFare under den aktuella perioden, sitt arkiv, förvarat på Carolina, för Ola Larsmo…

Du kan läsa min recension av ”Djävulssonaten” här och om samtalet med Larsmo på Uppsala stadsteater här.