En känsla för det vackra

Det finns en tyvärr alltför alltför spridd fördom om politiker som makt- och penninggalna strebrar, mänskligt förkrympta och utan känsla för allt det fina som livet och världen rymmer. En och annan sådan finns det säkert också, men mitt livslånga umgänge med politiker har lärt mig, att de flesta av dem har väldigt många sidor, värda att lära känna.

I galareportagen från nobelfesterna och kungamiddagarna på den tiden då min hustru var talman fanns ofta bilder av hennes långklänningar, och det blev allmänt känt att hon hade sytt en del av dem själv och att andra hade kreerats i nära samarbete med hennes estniska skräddare Aino Kastberg.

Det senare hade kanske inte många trott om Birgitta Dahl, känd som en tuff och stridbar politiker.

Men alla vi som har lärt känna Birgitta – en del av oss har känt henne sen hennes unga år – vet att Birgitta har en väl utvecklad känsla för det vackra. Hennes hem har alltid präglats av detta; även vardagstingen i dem har varit valda med stor omsorg.

Jag är ganska säker på att mycket av det här är ett arv från hennes mor, Anna Brita Dahl, som var lanthushållslärare. Av henne lärde sig Birgitta laga god mat, sy, sticka, brodera – allt det som lite föraktfullt brukar avfärdas som kvinnosysslor men som snarare bör äras som traditionell kvinnokultur. (Att många av oss män ännu i dag inte behärskar de här konsterna lika väl är en annan femma.)

Hur som helst: man ser nästan aldrig Birgitta sitta framför TVn utan att också händerna är i gång. Då stickas det och broderas det.

När vår dotter Kerstin, som har ärvt sin mors och sin mormors känsla för det vackra, var här under pingsthelgen, tog hon en bild av några kuddar Birgitta har broderat. Bilden finns utlagd på hennes blogg; du kan hitta den här.

Birgitta brukar säga att hon efter pensioneringen har gått ner till heltid, och då syftar hon inte främst på sitt ständiga handarbetande, som hon ägnade sig åt också på den tiden då hon var riksdagsledamot, minister och talman. Nej, hon syftar på de många uppdrag hon efter pensioneringen har åtagit sig – för ingen alls eller ganska ringa ersättning, är det bäst att tillägga.

När ni har sett hennes kuddar på bild, tror ni då på att hennes uppdrag som ordförande i Hemslöjdens utbildningscentrum Sätergläntan och som ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse) faktiskt kan ha med något annat än ekonomisk ersättning att göra?