I hänryckningens tid

Jag brukar ju då och då skriva om vår trädgård här i Öregrund. Eftersom jag inte använder mig av bilder, får jag då måla i ord. Men eftersom dottern, Kerstin, har varit här, på återbesök i sitt barndomsland, har hon förstås tagit en mängd bilder och lagt ut på sin blogg. Så nu kan jag genom att länka plötsligt visa upp narcisser och kungsängsliljor och tulpaner – jo, några har rådjuren missat. Ni kan på det här sättet också ta er en titt in i Birgittas växthus och på hennes kryddland; det är lille Viggo som donar uppe på berget vid kryddlandet. Kerstin bjuder vidare på en vy med glasverandan på vänster sida och stora trädgården i fronten och så, omvänt, en vy nerifrån trädgården upp mot huset, med glasverandan i förgrunden. Du kan se hennes foton här.

Det har varit en helt fantastisk dag också i dag, pingstdagen. Birgitta har anlagt ännu ett land, den här gången mot berget bakom talldungen, där det förr stod en jättetrave gradvis ruttnande rivningsvirke, som Birgitta dock steg för steg har eldat upp. Till en remsa av det frigjorda utrymmet har Birgitta i dag fraktat kärrvis med kompostjord och där satt vita respektive gröna vinbär samt ett par kvittenbuskar. På ett annat ställe, mellan komposten och kryddträdgården, har hon – också här mot berget – planterat björnbär.

Inte heller jag har varit overksam i trädgården. Jag har befriat alla fruktträden från deras harskydd av hönsnät. Det tog större delen av eftermiddagen; vi har en stor fruktträdgård. I höstas, när jag var helt utslagen av ischias, fick vi hjälp med att sätta upp ståltrådsnäten av en lokal bekant, som då och då har gjort insatser av olika slag åt oss. Men nu var det befriande att kunna plocka bort näten själv – även om kondisen fortfarande är usel.

Men jag tog ett par pauser vid trädgårdsbordet, läste Sing Out! och pratade med hustrun som också tog pauser. Och så drack jag kaffe, lika nykokt som i morse tack vare min TV-kanna från 1950-talet. Jag älskar de här gamla TV-kannorna med deras ”bastflätning” av plast. De är både vackra och funktionella, håller kokkaffet hett i timmar.

Min ursprungliga TV-kanna gick åt helvete en gång när våra barn var små. Några av dem plus kusiner eller andra kompisar – jag minns inte längre – hade saft i den och lekte med den uppe på berget utanför tomten – där termosinnanmätet gick i tusen bitar. Den TV-kannan sörjde jag fullkomligt besinningslöst, ända till dess att min yngste bror Mikko löste problemet åt mig. Vid en jämn fördelsedag uppvaktade han mig med ett helt litet förråd av TV-kannor från 1950-talet, i olika former och färger, inköpta på loppisar och auktioner i en vid krets runt Gävle. Nu har jag TV-kannor fram till dess att jag lämnar jordelivet.

Kerstin tog förstås en bild av den av TV-kannorna som har blivit min favorit och som har tjänat mig troget i ett stort antal år. Du kan se TV-kannan här; bilden är tagen på glasverandan.

Birgitta var kvar ute i trädgården en stund längre än jag: spred ut gödning i landen.

Solgasset har förbytts i molningt väder, även om det fortfarande är ljumt i luften. Det ser ut att bli regn.

En känsla för det vackra

Det finns en tyvärr alltför alltför spridd fördom om politiker som makt- och penninggalna strebrar, mänskligt förkrympta och utan känsla för allt det fina som livet och världen rymmer. En och annan sådan finns det säkert också, men mitt livslånga umgänge med politiker har lärt mig, att de flesta av dem har väldigt många sidor, värda att lära känna.

I galareportagen från nobelfesterna och kungamiddagarna på den tiden då min hustru var talman fanns ofta bilder av hennes långklänningar, och det blev allmänt känt att hon hade sytt en del av dem själv och att andra hade kreerats i nära samarbete med hennes estniska skräddare Aino Kastberg.

Det senare hade kanske inte många trott om Birgitta Dahl, känd som en tuff och stridbar politiker.

Men alla vi som har lärt känna Birgitta – en del av oss har känt henne sen hennes unga år – vet att Birgitta har en väl utvecklad känsla för det vackra. Hennes hem har alltid präglats av detta; även vardagstingen i dem har varit valda med stor omsorg.

Jag är ganska säker på att mycket av det här är ett arv från hennes mor, Anna Brita Dahl, som var lanthushållslärare. Av henne lärde sig Birgitta laga god mat, sy, sticka, brodera – allt det som lite föraktfullt brukar avfärdas som kvinnosysslor men som snarare bör äras som traditionell kvinnokultur. (Att många av oss män ännu i dag inte behärskar de här konsterna lika väl är en annan femma.)

Hur som helst: man ser nästan aldrig Birgitta sitta framför TVn utan att också händerna är i gång. Då stickas det och broderas det.

När vår dotter Kerstin, som har ärvt sin mors och sin mormors känsla för det vackra, var här under pingsthelgen, tog hon en bild av några kuddar Birgitta har broderat. Bilden finns utlagd på hennes blogg; du kan hitta den här.

Birgitta brukar säga att hon efter pensioneringen har gått ner till heltid, och då syftar hon inte främst på sitt ständiga handarbetande, som hon ägnade sig åt också på den tiden då hon var riksdagsledamot, minister och talman. Nej, hon syftar på de många uppdrag hon efter pensioneringen har åtagit sig – för ingen alls eller ganska ringa ersättning, är det bäst att tillägga.

När ni har sett hennes kuddar på bild, tror ni då på att hennes uppdrag som ordförande i Hemslöjdens utbildningscentrum Sätergläntan och som ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse) faktiskt kan ha med något annat än ekonomisk ersättning att göra?