Ola Larsmo: Djävulssonaten

Om Ola Larsmos idoga grävande om vad som egentligen hände före, under och efter bollhusmötet i Uppsala vårvintern 1939 har jag tidigare skrivit, också om att föreningen Heimdal nesligen har hållit sitt arkiv stängt för både honom och andra.

Larsmos arbete ledde inte bara till det spel om bollhushändelserna Upsala stadsteater satte upp förra året; Larsmo spelade där själv mötessekreteraren Gösta Knutsson. Nu föreligger också en bok om samma händelser, ”Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia” (Bonniers, 2007). Det är en utmärkt och väldokumenterad bok, och jag vill passa på att tacka dels Ingegerd Stöm, dels Kjell Johansson, som båda gav mig och Birgitta ett exemplar av boken i 70-årspresent.

Larsmo har som sagt inte haft tillgång till föreningen Heimdals arkiv – Heimdal är viktigt i sammanhanget, eftersom en ledande krets i och kring föreningens styrelse spelade en avgörande roll för att driva fram bollhusmötet med dess udd mot att ta emot ett tiotal (!) judiska läkare från Nazityskland som flyktingar i Sverige. Heimdals vägran har inte hindrat Larsmo från att blottlägga sanningen. Bland annat berövar han Arvid Fredborg den nimbus av respektabel konservativ han på äldre dar hade skaffat sig.

Som ett resultat av Fredborgs & co:s opinionsbildning och mobilisering beslöt Uppsala studentkår vid ett stormöte den 17 februari 1939 med 548 röster mot 349 att avvisa förslaget att låta några judiska specialistläkare komma in i Sverige. Argumentationen mot förslaget gick till stor del – men inte helt, visar Larsmo – på en förment studentfacklig linje: man skulle förbehålla jobben ”välmeriterade svenska män och kvinnor” och inte importera ”främmande intellektuell arbetskraft”. Att ”främmande” här också hade en annan innebörd än blott och bart ”utländsk” är helt uppenbart.

Fredborgs motiv bakom motståndet mot den mycket blygsamma tänkta judeimporten framgår i all sin prydno av den pamflett han var med om att skriva 1940: ”Det övervägande flertalet yngre svenskar – och vi utgöra inget undantag – anse vidare vårt folks enhetliga sammansättning vara ett oförytterligt värde. Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter.”

Bland dem som argumenterade på Fredborgs linje fanns sådana som senare blev bemärkta män i svenskt kultur- och samhällsliv: Ulf Hård af Segerstad, Olof Rydbeck och Rune Waldecranz med flera; andra kom att göra politisk karriär i Högerpartiet, senare Moderata samlingspartiet. På den tiden var antisemitismen, vilket många i dag inte har klart för sig och andra medvetet har velat förtiga, en dess värre levande och vital del av samhällskroppen. Om detta vittnar också liknande beslut bland studenterna i Lund och Stockholm.

Självfallet hoppas och tror jag, att en stor del av dem som röstade mot de judiska läkarna den gången senare kom till en mer anständig uppfattning. Men det befriar dem naturligtvis inte från ansvar för det de gjorde då.

I egenskap av före detta Laboremus-ordförande noterar jag med stolthet, att min gamla förening, med företrädare som den dåtide ordföranden Erik Vallbro och Östen Undén (jag har träffat båda, medan de fortfarande levde), befann sig i bräschen för de flyktingvälkomnande krafterna i Uppsala. Vid Bollhusmötet spelade också laboremiten Ragnar Eriksson (senare Edenman) en mycket aktiv och hedersam roll. Till Erikssons-Edenmans ungdomssynder hörde, att han som sextonåring var med i Per Engdahls Det nya Sverige. Men vid bollhusmötet hörde han alltså till dem som aktivt slogs mot de bruna krafterna.

Titelns ”Djävulssonaten” har sin upprinnelse i den sidohistoria Larsmo berättar i boken, den om en norsk jude, Leiba Wolfberg, som bland annat brukade spela just ”Djävulssonaten” av Giuseppe Tartini. Den här violinisten hörde själv förstås inte till den grupp av läkare från Tyskland, som omröstningen i Bollhuset gällde – men hans öde (han satt i koncentrationsläger men överlevde faktiskt) är en tydlig illustration till vad en under alltför lång tid rigid svensk gränskontroll av flyktingar ledde till. Wolfberg skickades nämligen år 1942 tillbaka till det tyskockuperade Norge.

Man kan naturligtvis tycka, att Wolfbergs öde i viss mån är påhängt huvudhistorien, den om bollhusmötet och dess bakgrund. Men som moraliskt och politiskt läroexempel kastar det som hände Wolfberg mörka skuggor ända in i nutiden och vår egen tids flyktingdebatt.