Demokratin behöver folkligt deltagande

20 maj 2008 15:08 | Politik | 13 kommentarer

Några citat ur 1990 års partiprogram:

”Demokratin utgör själva grundvalen för socialdemokratins åskådning.”

”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv.”

”En demokratisk samhällsomvandling förutsätter – – – aktiva medborgare. Passiva medborgare är ett hot mot demokratin. Detta hot undanröjs, om vi tar till vara den kraft som finns hos varje människa, viljan till aktivitet och social gemenskap, viljan att påverka den egna situationen och samhället, behovet av eget skapande och ökad kunskap. Denna mänskliga kraft kan inte frigöras av destruktiva kommersiella krafter eller av byråkratiska samhällsorgan. Kraften kan bara frigöras av människorna själva. Samhällets organisation måste därför skapa förutsättningar för medborgarnas gemensamma engagemang.”

Jag citerar detta därför att jag har en stark känsla av att utvecklingen sedan lång tid har gått i motsatt riktning. Inte så att demokratin håller på att avskaffas. Men jag är rädd för att formerna för demokratin på olika nivåer håller på att förändras på ett sätt, som minskar människornas vilja till engagemang. Och det är ju ändå det sista som ytterst är avgörande för demokratins livskraft och relevans.

Demokrati handlar förvisso – men inte bara – om formella rättigheter. Det slags demokrati som ibland brukar anföras som den ideala urtypen är den antika grekiska, där fria medborgare samlades på torget och beslutade gemensamt. Vi känner alla till invändningarna: ett modernt samhälle kan inte organiseras som direktdemokrati; dessutom var det, när det begav sig, bara en del av befolkningen som hade dessa medborgerliga rättigheter.

Men det finns lärdomar att dra av idealbilden: alla ska inte bara ha formell rösträtt – så många som möjligt måste ha möjlighet att sätta sig in i de sakfrågor som dryftas och dessutom, om de så önskar, få göra sin mening känd och därefter rösta.

Med det här som utgångspunkt börjar jag i toppen av maktpyramiden och arbetar mig nedåt.

EU behövs för att lösa gränsöverskridande och mellanstatliga arbetsuppgifter. Men EU saknar en gemensam debatt om dessa frågor, som medborgarna i medlemsländerna kan delta i. För en sådan debatt saknas så elementära förutsättningar som gemensamma media och ett gemensamt språk; mycket annat kunde anföras i den här saken. Den naturliga slutsatsen av detta borde därför vara, att EUs beslutsfattande borde organiseras som ett mellanstatligt, inte överstatligt arbete, där medborgarnas viljeyttringar i första hand kanaliserades genom det egna landets parlament och regering. EUs författning rymmer dessutom begränsningar av demokratin, vilka borde vara till exempel svenska folkrörelsedemokrater djupt främmande, ja förhatliga: EU-domstolen sätter gränser för och överprövar vad vi, med våra demokratiska traditioner, anser vara våra egna angelägenheter. När våra beslut kolliderar med EUs marknadsfundamentalism, prioriteras principen om fri marknad och rörlighet framför andra väl så angelägna principer.

Men också i vårt eget land utmanas nu politikens, det vill säga demokratins primat: ”Alliansen och mp ense om grundlagsändring”, trumpetar Dagens Nyheter i dag (20 maj 2008) ut på sin debattsida. Alliansen, nu utökad med mp, vill ha ökad lagprövning – en författningsdomstol ska kunna knäppa våra demokratiskt valda beslutsfattare på näsan. Skilda valdagar bör införas för riksdags- respektive kommun- och landstingsval. Erfarenheten från andra länder av att ha separata kommun- och landstingsval är tämligen entydig: Färre medborgare utövar sin rösträtt. Är det att stärka demokratin? Och skulle en författningsdomstols ingripanden mot i demokratisk ordning fattade beslut göra människor mer benägna att i val försöka få gehör för sina ståndpunkter, alltså rösta?

Här spjärnar socialdemokraterna och vänsterpartiet förtjänsfullt emot, men på den regionala nivån råder den totala principlösheten. På många håll är socialdemokrater drivande krafter i modeflugan att ersätta landstingen med allt större regioner. Argumenten för detta kan i förstone synas bestickande: sjukvården, kommunikationerna med mera kräver ett vidare samarbete än det som ryms inom landstingen. Så är det säkert, men sådant kan lösas av landsting i samverkan, ett samarbete som – beroende på vad det är som ska lösas – kan vara riktat åt lite olika håll.

Naturligtvis är landstingens nuvarande gränser inte naturgivna – de kan här och var behöva justeras. Snarare bör man då spana efter i vilket regionalt område invånarna känner en naturlig gemenskap: Vilken stad är centrum för utbildning, vård, handel, sammanlöpande kommunikationer, och vilka omkringliggande områden är primärt knutna till detta centrum? Från demokratiska utgångspunkter är det viktigt att det i detta område också finns media (en eller ett par stora tidningar, gemensam lokalradio och lokal-TV) och förgrenade gemensamma folkrörelseorganisationer, vilka alla bidrar till att göra de folkvalda samt det de föreslår och beslutar kända och diskuterade över hela området.

På motsvarande sätt måste man resonera om kommunerna. De stora kommunsammanläggningarna hade förvisso ekonomiska argument för sig, men de återbildningar av gamla kommuner som då och då sker vittnar om att man ibland när det begav sig skapade kommuner, som inte hade något gemensamt naturligt centrum och där kommundelarna fortfarande årtionden efteråt känner mer av rivalitet än samhörighet. Bättre då med ett samarbete över kommungränsen om stora projekt som en mindre kommun har svårt att finansiera på egen hand!

Kvar att behandla finns då partierna, hur man än vrider och vänder på saken själva ryggraden i den svenska formen av demokrati.

Även här lanserar den med mp utökade borgaralliansen i DN ett förslag, som ytterligare kommer att minska motivet för medborgarna att söka medlemskap i politiska partier: pesonvalsmomentet i de allmänna valen ska förstärkas. Enligt min personliga mening borde man göra tvärt om – väljarna ska välja mellan partiernas politiska program och idéer – men ett minimum utifrån den ståndpunkten är att bevara status quo.

Väljarna borde förstås i stället lockas till att bli medlemmar i partierna just för att de då får vara med att utse partiets kandidater i valen samt för att de då får möjlighet att vara med att fastställa valprogrammen – och pröva dessa mot partiets idéer och de sociala intressen partiet i fråga representerar.

Det sista, ”inlevelsecredot” för att citera Helle Kleins ledare i Aftonbladet den 19 maj 2008, är särskilt viktigt för socialdemokratin, med sin klassiska böjelse att sätta kampen för jämlikhet främst på dagordningen.

I tider när också socialdemokratin allt för ofta synes låta sig styras mer av opinionsundersökningar än av idéer som jämlikhet och solidaritet (eller något sådant som klasstillhörighet!), kan medlemmars ostyriga (förbluffande ofta idéstyrda) krav på utformningen av politiken och vilka som ska företräda den rent av kännas störande för valstrategerna. Det där känner väljarna i sin tur på sig: varför skulle de bli medlemmar i ett parti, som egentligen inte vill låta sig styras av andra än opinionsundersökare, informationsombudsmän och spindoktorer?

Det här problemet har något geni på Sveavägen 68 försökt lösa genom att låta partiet invitera folk att bli supportrar i stället för medlemmar. ”Vi bjuds in att vara supportrar, det vill säga till att se på laget som spelar där nere på planen. Medlemmarna är inte längre lagkamrater utan hejarklack”, skriver Helle Klein i aftonbladetledaren. Hon fortsätter:

”Tala om att dela upp i ’vi och de’. De politiska proffsen sköter samhällsarbetet. Vi andra tittar på. Som supportrar får vi tillgång till säsongkort och kanske autograf av lagledaren eller favoritspelaren. Men att vi skulle kunna ha synpunkter på själva spelet. Vi kan ju skrika oss hesa på läktaren förstås.

Det socialdemokratiska språket har förlorat känslan för att solidariteten gror i ömsesidigheten.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Allan Edwall med Lill-Bengths

20 maj 2008 11:43 | Musik | 5 kommentarer

Lill-Bengths är ett gruppnamn, som man ofta ser på affischer för nöjesarrangemang i vår roslagsbygd. Lill-Bengths brukar man också höra vid sommarevememanget Öregrundsmåndag, som går av stapeln från en scen nere vid Fyrskeppet. Sist vi stötte på Lill-Bengths var sista april i Societetshuset, när Birgitta vårtalade – om detta har jag tidigare skrivit.

Vi talar om en trio, Rolf Arvidsson, sång, Lill-Bength Erixon, dragspel, och Lasse Karlsand, gitarr, bas och synt.

När vi var på sista april-firandet, fick vi deras senaste skiva, CDn ”Åh vad skönt det är att bo på landet” (RACD 0801, 2008), som innehåller 14 visor av Allan Edwall. Vi gillar båda Allan Edwall, så det var definitivt rätt att ge den till oss.

Allan Edwall var ju jämte och hämtade ofta motiv från sin gamla hembygd, men det slår mig, att mycket av det han skrev – om vanliga människors vardagliga jobb och kärleksbekymmer, om gubbar och käringar och annat sådant – med all säkerhet är igenkännbart också i de här trakterna med sina bruk och lantliga miljöer.

Samtidigt är det djärvt att ge sig på just Allan Edwalls låtmaterial. Han själv var ju, med sin kombination av skådepelartalang och musikalitet, närmast oefterhärmlig; bara några få artister har, genom att addera sin speciella personlighet – Stefan Sundström är ett exempel – hittills lyckats. Att vänta sig att ett amatörgäng, om än ett duktigt amatörgäng, skulle nå de här nivåerna vore att ställa orimliga krav.

Det hindrar inte att CDn med Lill-Benghs är hörvärd, i vissa stycken rent av bra. Edwalls ”Tittut” gör sålunda sångaren, Rolf Arvidsson, till ett slags gammeltjoa-rap. Och i flera fall lyckas trion riktigt hyggligt, när den låter den mollton, som (inte bara i musikalisk mening) är så karaktäristisk för Edwall, komma fram. Det gäller till exempel ”Far” med sin dystra ton.

Det gäller ”Förhoppning” (Det mesta blir väl inte som man tänkt sig / och ingen annan kan man skylla på / och baken har man bakåt fast man vänt sig / och knappast blir de nå bättre.).

Och det gäller förstås också ”Dystervals”:

Kom och var mig nära,
aftonen är sen
extraordinära
äro dina ben.

Men Allan Edwall vore inte Allan Edwall om inte de bland oss som drömmer om det grönare gräset bortom stängslet, om trevliga tjejer med snygga ben och jämnt och glatt humör, där får oss en tankeställare: “Men den jag har därhemmave’ får kanske duga / joo, det tror jag faktiskt att hon gör.”