Leadbelly och Bougeois Blues

Huddie Ledbetter (1885-1949), mer känd som Leadbelly, kom från Louisiana i den amerikanska Södern. Folksångsamlaren Alan Lomax stötte på honom i Angola-fängelset, där han satt inne för dråp. Lomax lyckades få honom frigiven 1934. Därefter tjänstgjorde Leadbelly som chaufför åt Alan och dennes son John Lomax under deras inspelningsturnéer. Med dessa kom han till New York 1940 och introducerades för stadens musikvänster, bland dem Moe Asch, som spelade in honom på sina bolag. Leadbelly är pappa till ett antal mycket kända låtar, till exempel ”Midnight Special”, ”Cotton Fields” och ”Goodnight Irene”, men slog som skivartist egentligen igenom först efter sin död. Många andra hade stora framgångar med hans låtar. Till exempel The Weavers gjorde ”Good Night Irene” till en stor hit. Också här i Sverige blev ”Godnatt, Irene” en stor schlager.

Leadbelly var, i motsats till de vänstermänniskor han hamnade bland, inte bevandrad i ideologiska och teoretiska frågor. Ordet ”bourgeois” hörde han till exempel för första gången under en diskussion om rasism i Washington D C. Men Leadbelly, som kom från den amerikanska Södern, hade förstås själv upplevt rasdiskrimineringen inpå bara skinnet. Det gjorde han också i Washington. Fast han blev fascinerad av ordet och använde det i sin kända låt från 1938:

Bourgeois Blues

Amerikansk text och musik: Leadbelly (Huddie Ledbetter), 1938

Tell all the colored folks to listen to me,
Don´t try to buy no home in Washington D. C.

Chorus:
Lord, It´s a bourgeois town, it´s a bourgeois town,
Got the bourgeois blues, gonna spread the news all around.

Me and my wife run all over town,
Everywhere we´d go, the people turn us down.

Me and Marthy, we was standing upstair,
I heard the white man say, “I don´t want no niggers up there”,

Chorus:
He was a bourgeois man living in a bourgeois town,
Got the bourgeois blues, gonna spread the blues all around.

The white folks in Washington, they know how
Chuck a colored man a nickel just to see him bow.

The D. A. R. wouldn´t let Marion Anderson in,
But Mrs. Roosevelt was her best friend.

In the home of the brave, land of the free,
I don´t want to be mistreated by no bourgeoisie.

Den här låten blev mycket populär genom de inspelningar Pete Seeger på 1960-talet gjorde av den.

Men den finns tillgänglig också med Leadbelly själv, på ”Bourgeois Blues. Leadbelly Legacy, vol 2” (CD utgiven av Smithsonian Folkways, 40045, 1997, baserad på inspelningar på föregångaren till Folkways, Asch, på 1940-talet, den aktuella låten 1944.

Den återfinns även på de här CD-utgåvorna med Leadbelly själv:
”Folkways: A Vision Revisited” (Buda Records 82454-2)
”Gwine Dig a Hole to Put the Devil In” (Rounder 1045, 1991)
”Midnight Special” (Prism Leisure PLATCD 290, 1998)
”Shout Out! Ledbelly Legacy, Vol 3” (Smithsonian Folkways SFW 40105, 1998)

Leadbelly sjunger den tillsammans med Woody Guthrie på
”Folkways: The Original Vision” (Smithsonian Folkways SFW 40000, 2005)
Den här skivan har en pendang: samtliga låtar på den finns inspelade med moderna artister på
”Folkways: A Vision Shared” (LP CBS 460905 1, 1988). På den görs ”Bourgeois Blues” av Taj Mahal. (Övriga medverkande på skivan är bland andra Bob Dylan, Arlo Guthrie, Emmylou Harris, John Mellencamp, Willie Nelson, Pete Seeger, Bruce Springsteen, Sweet Honey in the Rock och U2.)

Med Pete Seeger hittar du den på
”If I Had a Hammer: Song of Hope and Struggle” (Smithsonian Folkways SFW 40096, 1998)
Genom Smithsonian Folkways kan du också få den genom att beställa de här LPna med Pete Seeger, överförda till CD:
”Gazette, Vol 2” (Folkways Records FW 02502, 1961)
”Pete Seeger Sings Leadbelly” (Folkways Records FW 31022, 1968)

The Weavers tycks dock inte ha gjort just den här låten.

Björn Kumm om A-pressen

I måndagens OBS – den 4 februari klockan 13.45 i radions P 1 – fanns ett intressant inlägg av Björn Kumm om A-pressen. Jag har fått Björns tillstånd att publicera hans manus, också med några partier som ströks vid sändningen i radio:

”Äventyrliga affärer har ofta utmärkt arbetarrörelsens tidningspolitik under den så kallade A-pressens hundraåriga historia. På 1940-talet ville chefredaktören på A-presstidningen Oskarshamns-Nyheterna höja kvaliteten på den publikation han fått ansvaret för. Han for till Danmark och lade handpenning på en ny tryckpress. Knappt hade chefredaktören återvänt till Oskarshamn förrän han nåddes av ett centralt besked från A-pressens ledning i Stockholm. Oskarshamns-Nyheternas saga som egen tidning var all – den skulle bli avläggare till Östra Småland i länshuvudstaden Kalmar, och chefredaktören blev arbetslös.

Nu har Jan G Andersson, chefredaktör för Östra Småland, en av de få A-presstidningar som fortfarande existerar och faktiskt ägs av den lokala arbetarrörelsen och inte av sin borgerliga konkurrent på orten, tillsammans med några andra sammanfattat A-pressens långa, ofta smärtfyllda historia. Äventyrliga affärer har länge bedrivits, kanske mest dramatiskt när LO:s ordförande Axel Strand 1956 beslöt att av tändstickskungen Ivar Kreugers broder Torsten köpa Stockholms-Tidningen och Aftonbladet, två gediget borgerliga tidningar, som LO trodde man skulle kunna göra till effektiva organ för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Man lade ner de redan existerande tidningarna, Morgon-Tidningen, MT, och Aftontidningen, AT.

Torsten Kreuger lurade LO:s ledning riktigt ordentligt. Efter köpet visade det sig att LO också hade betalningsansvar för en revers som Kreuger hemlighållit och som uppgick till 7 miljoner kronor, en femtedel av den totala försäljningssumman. Maskinparken för de båda tidningarna på Vattugatan i Klara i Stockholm var nedsliten och det fanns en mångmiljonbrist i tidningarnas pensionsfond. Dessutom hade LO lovat Kreuger fritt spelrum i hans vendetta mot familjen Bonnier, vilket resulterade i att Aftonbladet publicerade förfalskade dokument som ledde till fängelsedom för upphovsmannen.

För LO blev Stockholms-Tidningen en verkligt dålig affär. Bättre gick det för Aftonbladet – och kanske hjälpte köpet av Kreuger-tidningarna socialdemokratin att dra ATP-frågan, tjänstepensionsreformen, i hamn. Å andra sidan var det nog minst lika viktigt att Dagens Nyheter genom sin ledarskribent Kurt Samuelsson snarast kom att luta åt det socialdemokratiska alternativet. För det fick Samuelsson omsider sin belöning. Han blev chefredaktör för Aftonbladet, dessutom högste chef för hela koncernen – men avsattes kuppartat hösten 1965 av en välorganiserad revolt på Aftonbladet bara några veckor innan LO tillkännagav att man tänkte lägga ned den förlustbringande Stockholms-Tidningen.

Ska arbetarrörelsen egentligen ge ut tidningar? I dag har LO en särskild mediefond på 1,7 miljarder men de pengarna vill man uppenbarligen inte satsa på något så äventyrligt som tidningar. Arbetet i Malmö lät man dö sotdöden vid senaste sekelskifte. Dessförinnan hade LO låtit några verkliga äventyrare – förre chefen för Riksbyggen, Ralf Hultberg, och förre TCO-ombudsmannen och informationschefen på Riksbyggen, Torbjörn Båth, driva en rad A-presstidningar i graven.

Ingen av de båda hade erfarenhet av tidningsvärlden, men Hultberg och Båth ansågs med sin erfarenhet från folkrörelseägda Riksbyggen vara fenomenala affärsmän som visste hur marknaden fungerade. För att få loss kapital bestämde de sig för att sälja en rad av A-presstidningarnas fastigheter, vilket gav pengar men ökade hyreskostnaderna för redan skuldsatta tidningar. Socialdemokratiska partiet gick i borgen för affären och pantsatte senare till och med partikassan för att kunna ge ytterligare lån till A-pressen när en ny kris hotade.

Märkliga är också turerna kring A-pressens köp av KGB, förkortning – i det här fallet – för K G Bertmarks förlag i Malmö. Det ägdes av den brittiske tidningskungen Robert Maxwell som lyckades sälja KGB för tre gånger marknadsvärdet till A-pressen bara några år innan Maxwell av allt att döma valde drunkningsdöden i Medelhavet framför att ställas till svars för väldiga oegentligheter i sin ekonomiska verksamhet. Bland annat hade Maxwell förskingrat sina anställdas pensioner. Men ett bra pris fick han av A-pressen för KGB.

Hur kunde de äventyrliga affärerna pågå så länge? En förklaring antyds i föreliggande bok, nämligen “de synnerligen goda och vänskapliga personliga relationer Båth hade med några av partiets mer betrodda och tongivande aktörer. Det är,” – skriver man i boken – ”personer som, i likhet med Torbjörn Båth själv, varit aktiva inom såväl SSU, socialdemokratiska ungdomsförbundet, som elevorganisationen Seco.” Det är en halvkväden visa jag skulle vilja höra mer av, med namns nämnande. (Namnen finns nu i Jan G Anderssons kommentar E K.)

1992 gick hela A-pressen i konkurs. Det beräknas att dess ledning då satt sprätt på närmare 500 miljoner kronor. Båth fick sparken. Senare drev han företaget Kustmedia med dess tidning Skärgården i kvav. Numera är Båth VD för företaget Media select som gör annonstidningar.

Själv har jag aldrig fått klarhet i det där med Oskarshamns-Nyheternas nya tryckpress. Det var min far, Evert Kumm, som ville köpa den men inte fick, och den erlagda handpenningen belastade familjens ekonomi under åtskilliga år, medan vi nomadiserade från stad till stad i takt med att A-presstidning efter A-presstidning lades ned, offer för ledningens centraliseringstendenser. Att tidningar lever tack vare sin lokala anknytning var för A-pressledningen en främmande tanke. Man ville bygga imperier.

Jag noterar att Oskarshamns-Nyheterna, i dag avläggare till Östra Småland i Kalmar, reder sig väl som lokaltidning med en 30-procentig täckning i spridningsområdet. Det kanske inte var en så äventyrlig tanke den där gången att skaffa ny tryckpress och fördjupa den lokala anknytningen.”

* * *

Jag har en del egna minnen av det Björn Kumm berättar om. Jag satt under en kort period som suppleant för partisekreterare Bo Toresson i A-pressens styrelse. Jag har tyvärr inga handlingar, inte heller egna anteckningar, bevarade och kan därför varken ge exaka tidpunkter eller fakta.

Dock minns jag K G Bertmark-affären: Jag minns att jag förvånades över den – eftersom ju A-pressens affärer knappast tillät några extravaganser – men att jag, muntligt, vid det aktuella styrelsemötet dess värre lät mig övertygas om att det här skulle generera nya pengar till A-pressen för framtida och nödvändiga satsningar. Det enda jag kan försvara mig med är att Båth och Hultberg vid styrelsesammanträdena med stöd av (antar jag) väl utvalda fakta lät vederhäftiga.

För min del fick jag snart lämna det här styrelseuppdraget. Den nye partikassören Björn Wall insisterade på att han och inte jag borde sitta i styrelserna för de bolag, som partiet var delägare av. Det var OK för mig; jag har aldrig varit intresserad av att samla på uppdrag.

Björn Walls handikapp var väl att han – i motsats till mig, som hade varit både chefredaktör och ansvarig för en tidnings ekonomi – saknade varje kunskap om tidningsbranschen. Det här ändade för hans del med att han, liksom Bo Toresson, tvingades lämna sin post i partiet.

Hur många är det som studerar socialism nu i dag?

I nummer 22 1954 av Folket i Bild läser jag, under debattavdelningsvinjetten fönstret, en artikel av författaren och folkbildaren Birger Norman. Av den framgår att man i de olika studieförbunden bland annat studerar de ideologier och rörelser, som står studieförbunden i fråga närmast.

Om ABF skriver Norman:

Arbetarnas Bildningsförbund slutligen hade haft 16 318 cirklar. Bland dessa hade 373 studerat kooperation, 247 socialism och kommunism, 125 kulturfrågor, 73 internationella frågor, 48 människan och nutiden (möjligen = arbetarrörelsens kulturprogram från 1952, ”Människan och nutiden”; Birger Norman var själv sekreterare i gruppen som utarbetade programmet E K), 39 aktuella frågor, 35 arbetarrörelsens historia och 20 politiska spörsmål.

Jag blir lite nyfiken. Hur många cirklar är det i dag som studerar socialismen? Hur många studerar arbetarrörelsens historia?

Det jag citerar ovan betyder inte, att heller Norman var nöjd med sakernas tillstånd. Han såg tidigt vartåt det barkade. Här är en dikt – den finns inte med i artikeln – som illustrerar den saken:

Summary

Farfar bläddrar i Brantings
tal och skrifter
Far vilar under rökmolnet
med Industritjänstemannen
Mor vandrar lycklig
i Damernas värld
Sonen knäpper energisk
portföljen kring den unga
konservatismens framtidsmål

* * *

Den som vill läsa mer om Birger Norman kan klicka på Kulturspegeln ovan och sen gå ner till Prosa & lyrik. För den bekväme finns det en direktlänk här.

Gravskrift

Under det senaste året har jag tvingats begrava ett par av mina nära och dessutom delta i begravningen av flera gamla vänner.

I Folket i Bild nummer 22 1954 hittar jag en dikt som en smula hjälper mig att försonas med detta:

Må -

Må de gamla få ro.
Må de trötta få frid.
Må det växa grönt gräs
omkring gravarnas kors.

Må det blåsa god vind.
Må det falla vit snö.
Må det glömskas.

Helmer Grundström

Konsum och de egna varumärkena

Jag är en gammaldags socialist, som tycker att också frågan om vem som äger produktionsmedlen är viktig. Jag vill ha ett produktionsliv, där det åtminstone finns alternativ till privata företag: statliga, stiftelseägda, kommunala, producentkooperativa, konsumentkooperativa, arbetarägda.

På viktiga välfärdsområden – inom det som benämns den gemensamma sektorn – ser jag till och med gärna att kommuner och landsting ges ett monopol eller näst-intill-monopol inte bara när det gäller målformuleringar och finansiering utan också när det gäller drift.

Det sist nämnda har vi diskuterat tidigare här på bloggen, och det är inte det jag på nytt vill ta upp till diskussion. Jag nämner det mer som en personlig postitionsbestämning.

Så sent som på 1970-talet fanns mycket mer av den mångfald i ägandeformer jag talar om i stycket dess förinnan.

Vi kan ta utbudet av varor i livsmedelshandeln som exempel.

I Konsums hyllor fanns givetvis alla de kända privata varumärkena. Men där fanns också en mångfald egna märken: Cirkel, Skandia, Eve, Luma, Juvel, Goman och allt vad de hette. Därutöver hade bonderörelsen en stor egen tillverkning av bröd, charkprodukter, mjöl, mjölk med mera. Och så fanns inom det dåvarande Statsföretag, sedermera Procordia, en mycket stor (och alltså statlig) tillverkning av några av de märkesvaror, som hörde till de största då och fortfarande gör det. Men den statliga livsmedelsindustrin har sålts ut, till det norska konglomeratet Orkla, som numera alltså äger Ekströms, Önos med flera välkända märkesvaror. Och snart kommer den sittande alliansregeringen att sälja ut den sista men mycket stora resten av det här statliga imperiet, Vin & Sprit.

Konsum har gjort rent hus med sina gamla fina varumärken. Björnekulla finns kvar men är i privat ägo. Blå Mocca tillverkas av Gevalia, i sin tur ägt av amerikanska General Foods. Men Cirkelkaffe, vart tog du vägen?

Konsumentkooperationens recept har varit: Ingen egen tillverkning. Samordnade, storskaliga nordiska beställningar – inte nödvändigtvis från nordiska tillverkare utan från fabriker var som helst som erbjuder ett bra pris (och naturligtvis hyggliga produkter). På dessa gemensamt inköpta produkter etiketter, som mindre är ett varumärke än en kategorisering i form av kvalitet och pris: Coop är den nordiska kooperationens eget ”varumärke” – med det menas alltså inte, att man tillverar varan i egen regi. Änglamark benämns varor med hög miljöprofil. Lågprisprodukter benämns Coop Xtra.

Enkelt att komma i håg.

Men ack så trist, åtminstone om man jämför med Konsums bästa riktiga varumärken (eget namn, kvalitet, karaktär) förr i världen.

Missförstå mig inte. Jag köper ofta själv de här ”varumärkena”, särskilt då Änglamark-produkterna. I andra fall väljer jag dem kanske efter att ha testat dem.

Nu är det ju inte bara sådant som smak och pris som avgör vad jag köper. Jag vill gärna också veta vem som har tillverkat vad jag köper: Behandlar fabriken till exempel sina anställda väl, och har de anständiga avtal? (En mycket berättigad fråga, eftersom prisaspekten är så viktig i Coop Nordens val av tillverkare.) På Coop-produkterna kan man läsa, att produkten är tillverkad i Belgien eller Italien eller var det nu är – men det räcker inte för mig. Missförstå mig nu inte; det finns också tillverkare här i Sverige, vars produkter jag inte skulle vilja ta i ens med tång. Men när jag står där på Konsum och ska välja, väljer jag ofta Felix och Abba i stället för Coop, eftersom jag vet att de tillverkas av norska Orkla, oftast i fabriker här i Sverige, men inte har någon aning om varifrån Coops produkter egentligen kommer.

Kring kooperationens egna så kallade varumärken finns också andra problem, ofta uppenbarligen logistiska. Jag har märkt av dem särskilt när det gäller tillgången på kemisk-tekniska produkter, märkta med de tre nämnda etiketterna. Under jakten på att en ny tillverkare ska komma i gång med leveranserna, gapar alltför ofta hyllorna för Coop duschtvål, Coop Xtra raklödder, och vad det kan vara, tomma. (Det är otroligt oprofessionellt. Och jag blir inte mindre avogt stämd av att förpackningarna är så lika varann och har så liten text, att man inte kan skilja den ena varan från den andra.)

För min del begriper jag inte den här policyn. De nordiska konsumentkooperationerna är, särskilt om man får med den största finska, den som ägs av bondekooperationen, i samarbetet, sammanlagt så stora, att de kunde konkurrera både med pris och kvalitet, om de gemensamt åter började tillverka varor på utvalda områden: kaffe, bröd, djupfrysta produkter, sylt och saft med mera.

Och jag skulle då gärna se, att man kombinerade detta med ett långsiktigt byggande av starka varumärken, som vi kunder lärde oss att känna igen, älska och återvända till. Helt omöjligt borde det inte vara att då också hitta namn, som klingar bra både i finnars och skandinavers öron.

En konsumentkooperation som gjorde det skulle jag inte bara, som nu, handla hos; jag skulle älska den,

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 4 2008:

”Det är bra om kronan blir någorlunda jämn.

Redskapen som Tobias rekommenderar att använda är en bra sekretär, såg och eventuellt trappstege beroende på hur stort trädet är.”

Karlskoga Tidning

”En lastbåt med 1000 ton gödning kom in i Ronehamn i går morse och genast började traktorer och långtradare att strömma till för att lasta. Lennart var en av dem.”

Gotlands Tidningar

”Fortfarande bunden våldtog och misshandlade mannen henne under dödshot.”

Expressen

Ett intressant inlägg i Aktuellt i politiken!

Min gamle vän och arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Leif Karlsson – senare bland annat anställd på PRO – har skrivit ett beaktansvärt inlägg i min gamla tidning Aktuellt i politiken; det vimlar annars inte av såna där nu för tiden.

Inlägget tar sin utgångspunkt i bytet av ekonomisk-politisk talesman, och Karlsson vill bland annat påminna om det faktum att Göran Persson efter katastrofepoken Carl Bildt faktiskt tog Sverige ur en djup ekonomisk kris.

För egen del vill jag dock främst lyfta fram den tänvärda slutklämmen i Karlssons lilla inlägg:

”I eftervalsdebatten måste socialdemokratin skilja på vad som var fel i politiken och vad som gick snett i valrörelsen. En misslyckad valrörelse får inte tas till intäkt för omprövningar och förändringar av politiska ställningstaganden som i grunden var och är riktiga.

Det gäller till exempel alliansfriheten i utrikespolitiken, starka statsfinanser, arbetsmarknadsutbildningen, a-kassan, ersättningsnivåerna i sjukförsäkring och föräldraförsäkring, pensionärernas skatteregler, de statliga företagen, Apoteket, Sveriges Radio och Sveriges Television, samt det offentliga ansvaret för hälso- och sjukvården och äldreomsorgen.”

Jag instämmer.

Pluto och bubbelbiet – en hyllning till de gamla disneyfilmerna

Jag ser gärna Disneydags i TV, klockan 18.05-19.00 på fredagarna. Men det är egentligen bara de gamla filmerna jag är ute efter att se. Det brukar röra sig om en, högst två korta filmer i veckan, och jag vet av erfarenhet att de brukar sändas kring 18.30 – men det finns ingen exakt tid för det här, och man måste alltså ha på de dataanimerade disneyfilmerna som går före.

I princip borde det ju gå att göra lika bra filmer med hjälp av dataanimation, men man ser sällan några exempel på det.

En förklaring kan vara, att det i Disney’s studior i dag arbetar människor, som inte är lika roliga och kreativa.

En annan kan faktiskt ha med själva tekniken att göra. Så omständligt som det förr var att skapa tecknad film, var man förmodligen piskad att i förväg i detalj planera varje rörelse, varje överraskningseffekt, varje min – varje miss betydde ju på den tiden fruktansvärt mycket merarbete.

Hur som helst: många av de här gamla disneyfilmerna är pärlor.

I dagens Dagens Nyheter (4 februari 2008) ägnar den gamle filmkritikern Leif Furhammar hela sin TV-krönika åt den sevärda disneyfilmen i fredags, ”Pluto och bubbelbiet”. Han använder större delen av krönikan åt att helt enkelt referera handlingen – men det hoppar jag här över.

Sen kommer en värderande sammanfattning, som jag gärna ställer mig bakom:

”Två aktörer och ett stycke rekvisita. (Aktörerna är Pluto och biet och rekvisitan bubbelgum. E K) Det räcker för att bygga ihop ett fulländat litet drama när man har tillgång till sådana mängder av begåvat skapande fantasi som den gången fanns i Disneys stab. Någon rimlighet behövs inte så länge storyn håller sig till sin egen logik. En lek med det absurt tänkbara, härligt och drömlikt överraskande i varje sekund. Somliga kallar det surrealism. Och så denna karikatyriskt perfekta karaktärsteckning som ger en sorts psykologiskt djup åt den bisarra konflikten. Denna suveränt disciplinerade frihet! Denna kinematografiska glädje, intelligens och kvickhet! Inga ord behövs. Det är ren film. Ett visuellt kalas.

Det är bara att njuta. Tio minuter en gång i veckan. I Bolibompa.”

I det senare ligger rimligtvis en bedömning snarlik min i fråga om resten av innehållet i Disneydags.

Och så kom vintern tillbaka

I dag är det åter vinter. Snön lyser vit på gräsmattorna utanför huset. Få se hur länge det varar den här gången.

Vädret slog om i går, medan vi var på födelsedagskalas.

Vi irrade runt länge i taxi, innan vi hittade rätt ställe. Kalaset skulle enligt inbjudan hållas i Karlsro scoutgård i Eriksberg, men ingen gatuadress fanns angiven. I telefonkatalogen hittade jag under Karlsro scoutgård gatuadressen Malma skogsväg 10 – som dock inte finns i Eriksberg utan i det intilliggande Norby. Och där fanns en privatvilla, inte någon scoutgård.

Taxichauffören trodde sig känna till ett ställe, som möjligen kunde tänkas vara scoutgården i fråga. När vi kom fram, gick jag för säkerhets skull in och kollade – men där satt ett gäng i sammanträde, inte på födelsedagskalas. En av killarna kunde dock, när jag frågade, upplysa om att Karlsro scoutgård låg intill Eriksbergsskolan.

Efter ytterligare irrande i taxin och en försöksvända bakom två skolor, började vi se människor med paket och blommor, möjligen på väg till samma mål som vi. Eftersom en bom spärrade vägen halvvägs fram, frågade vi några av paketbärarna – och mycket riktigt: någonstans där framme låg Karlsro scoutgård.

Väl framme där ställde vi oss i kön in till först garderoben, sen festsalen.

Och nådde till slut festföremålet självt, min kollega (v) i kulturnämnden i Uppsala Ulla-Stina Claesson. Vi gamlingar gratulerade henne med ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, en bok som passar för eftertanke också åt en som bara fyller femti. Ulla-Stina noterade genast, att jag hör till bokens redaktörer och att min hustru – Birgitta Dahl – också finns bland skribenterna. Men bland dessa finns också ett par, som i yngre dar var socialdemokrater men som i dag antingen är medlemmar i eller röstar på (v).

Där inne förenades vi med större delen av (s)-ledamöterna i kulturnämnden, gruppordföranden Peter Gustavsson, Bo Östen Svensson och Beatriz Hedvåg. Vi överlämnade tillsammans ytterligare en gemensam bokpresent, och lite senare gjorde Bo-Östen ett bejublat musikaliskt framträdande.

En stor del av gästerna – det var verkligen fullsatt i scoutlokalen – var partivänner till Ulla-Stina; jag kände sen tidigare igen några. Men vi från den dominerande delen av oppositionsgruppen i kulturnämnden var alltså också där.

Stämningen var god och maten likaså. Ulla-Stina hade till och med ordnat med särskilda kakor åt mig, eftersom jag är diabetiker!

Birgitta var egentligen inte i form – hon kom hem från New York, två timmar försenad, med sömnbrist och med jetlag. För egen del var jag fortfarande förkyld. Så även om festen var trevlig, fann vi för gott att inte stanna kvar allt för länge. Ulla-Stina fixade bilskjuts hem åt oss; den som hjälpte oss var en dam som skulle checka in på hotell och sen återvända till festen. Vi var förstås tacksamma. På väg mot hennes bil pulsade vi i blöt, nyfallen snö. Snön la sig också på våra ytterplagg samt min keps och Birgittas vackra och ömtåliga hatt.

Min förkylning är troligen resultatet av barnpassning: Viggo och Klara bodde över hos oss förra helgen, och jag blev gradvis allt mer snorig och febrig, när jag hämtade dem från dagis och sen passade dem och lagade middag åt dem under både onsdagen och torsdagen. Men jag snorar gärna för de här ungarnas skull.

Väl hemma på lördag kväll lagade jag en het gryta till middag, en passande rätt för en snöig dag. Efter middagen såg vi på TV-nyheterna och drack var sin cognac, även det bra i vårt tillstånd.

Sen somnade Birgitta i TV-fåtöljen, medan jag såg ”Harry Potter och fången i Azkaban”.

I dag är det söndag och allting är normalt igen. Birgittas jetlag har släppt, och jag kan åter andas genom näsan.

”Bildt driver farlig utrikespolitik”

På debattavdelningen Brännpunkt i Svenska Dagbladet finns i dag (3 februari 2008) en mycket viktig artikel om svensk utrikes- och säkerhetspolitik, ”Bildt driver farlig utrikespolitik”. Du kan läsa hela artikeln här.

Artikeln har udden riktad mot att Carl Bildt (i en artikel i Dagens Nyheter den 2 januari 2008) vill ha en uppdatering av Europeiska unionens gemensamma säkerhetsstrategi och av de gemensamma militära instrumenten inom unionen, vilka senare ju i huvudsak utgörs av Nato.

Man kunde ju hoppas att en sådan artikel skulle vara skriven av socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin eller av partiledaren Mona Sahlin – men artikeln innehåller också ett angrepp på Margot Wallström (s), vice ordförande i EU-kommissionen, för att hon i en artikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 13 januari 2008 pläderar för gemensam hantering inom EU av de försvars- och utrikespolitiska frågorna. Wallström citeras: ”Det gemensamma arbetet pågår – i EU, inom Nato, i OSSE och inom FN … med det nya Lissabonfördraget får EU en tydlig röst i utrikespolitiska frågor och arbetet för fred och säkerhet stärks.” Till det senare ställer sig artikeln mycket skeptisk: ”Stärks verkligen vår säkerhet, om Sverige hamnar i militär allians med USA?” Om konsekvenserna av det senare kan du själv läsa mer i artikeln.

Artikeln innehåller slutligen också ett angrepp på folkpartisten Allan Widman, som anklagas för att i en artikel på SvDs Brännpunkt den 20 januari utgå från att Sverige i praktiken redan har gett upp sin neutralitet.

Författare till debattartikeln i Svenska Dagbladet är tre respekterade personer med ganska olika bakgrund: Karl Erik Lagerlöf är författare och debattör. Lars Bergquist är ambassadör. Och Carl Björeman är generallöjtnant.

Deras artikel är både sakligt och retoriskt lysande. De varnar bland annat för att Sveriges markterritoriella försvar snart kan vara reducerat till ett hemvärn, bestående av 15.000 personer och att ”Sveriges insatsstyrkor i Natos tjänst kan utlösa terrorangrepp i Sverige, hämndaktioner för åtgärder som varit styrda av Nato/USA”.

Bildt, Widman och Wallström, till synes uppradade på samma linje.

Får en före detta huvudsekreterare i socialdemokratiska partiets programkommission påminna om några programformuleringar i 1990 års partiprogram, värda att beakta också i dag:

”Utrikespolitikens mål är att trygga landets självständighet, värna freden och bidra till en världsordning präglad av välfärd, frihet och värdighet för alla människor. I detta syfte ska Sverige föra en alliansfri politik, som syftar till neutralitet i krig, och aktivt medverka till ett konstruktivt internationellt samarbete.

– – –

Ett demokratiskt förankrat försvar är en del av vår säkerhetspolitik. Totalförsvaret ska ha en sådan inriktning, sammansättning och omfattning, att Sverige i en kris- eller krigssituation kan göra troligt, att vi har både vilja och förmåga att hävda vår neutralitet. Det militära försvaret grundas på allmän värnplikt. Ett effektivt befolkningsskydd är en viktig del av totalförsvaret.”

* * *

Svenska Dagbladet fortsätter att på Brännpunkt publicera intressanta artiklar i denna fråga. I dagens tidning (4 februari 2008) finns ett inlägg av Mats Bergquist, svensk ambassadör i Helsingfors 1992-1997 och i London 1997-2004: ”Djupt rotad militär alliansfrihet”. Artikeln är intressant främst för att den visar att det i Finland (liksom i Sverige) finns en mycket utbredd motvilja mot Nato-anslutning, också för att den kunnigt kartlägger de olika finländska partiernas positioner i denna fråga.

Du kan läsa Bergquists artikel här.

* * *

Mats Bergquists doktorsavhandling hette ”Sverige och EEC. En statsvetenskaplig studie av fyra åsiktsriktningars syn på svensk marknadspolitik 1961-1962” (Norstedts, 1970). I Bergquists framställning blir jag en av de ledande företrädarna för en av de fyra åsiktsriktningarna i den svenska debatten om anslutning till EEC, det som senare blev EU, nonassoctionsskolan (se speciellt sidorna 95-107 samt 167-174 plus sammanfattningen sidorna 186-201); Bergquist citerar flitigt dels min uppsats ”Världen vi och Västeuropa” i ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren, 1962), dels Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, vars redaktör jag var och där jag ansvarade för praktiskt taget alla ledarkommentarer i denna fråga.