Björn Kumm om A-pressen

6 februari 2008 14:46 | Media, Politik | 14 kommentarer

I måndagens OBS – den 4 februari klockan 13.45 i radions P 1 – fanns ett intressant inlägg av Björn Kumm om A-pressen. Jag har fått Björns tillstånd att publicera hans manus, också med några partier som ströks vid sändningen i radio:

”Äventyrliga affärer har ofta utmärkt arbetarrörelsens tidningspolitik under den så kallade A-pressens hundraåriga historia. På 1940-talet ville chefredaktören på A-presstidningen Oskarshamns-Nyheterna höja kvaliteten på den publikation han fått ansvaret för. Han for till Danmark och lade handpenning på en ny tryckpress. Knappt hade chefredaktören återvänt till Oskarshamn förrän han nåddes av ett centralt besked från A-pressens ledning i Stockholm. Oskarshamns-Nyheternas saga som egen tidning var all – den skulle bli avläggare till Östra Småland i länshuvudstaden Kalmar, och chefredaktören blev arbetslös.

Nu har Jan G Andersson, chefredaktör för Östra Småland, en av de få A-presstidningar som fortfarande existerar och faktiskt ägs av den lokala arbetarrörelsen och inte av sin borgerliga konkurrent på orten, tillsammans med några andra sammanfattat A-pressens långa, ofta smärtfyllda historia. Äventyrliga affärer har länge bedrivits, kanske mest dramatiskt när LO:s ordförande Axel Strand 1956 beslöt att av tändstickskungen Ivar Kreugers broder Torsten köpa Stockholms-Tidningen och Aftonbladet, två gediget borgerliga tidningar, som LO trodde man skulle kunna göra till effektiva organ för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Man lade ner de redan existerande tidningarna, Morgon-Tidningen, MT, och Aftontidningen, AT.

Torsten Kreuger lurade LO:s ledning riktigt ordentligt. Efter köpet visade det sig att LO också hade betalningsansvar för en revers som Kreuger hemlighållit och som uppgick till 7 miljoner kronor, en femtedel av den totala försäljningssumman. Maskinparken för de båda tidningarna på Vattugatan i Klara i Stockholm var nedsliten och det fanns en mångmiljonbrist i tidningarnas pensionsfond. Dessutom hade LO lovat Kreuger fritt spelrum i hans vendetta mot familjen Bonnier, vilket resulterade i att Aftonbladet publicerade förfalskade dokument som ledde till fängelsedom för upphovsmannen.

För LO blev Stockholms-Tidningen en verkligt dålig affär. Bättre gick det för Aftonbladet – och kanske hjälpte köpet av Kreuger-tidningarna socialdemokratin att dra ATP-frågan, tjänstepensionsreformen, i hamn. Å andra sidan var det nog minst lika viktigt att Dagens Nyheter genom sin ledarskribent Kurt Samuelsson snarast kom att luta åt det socialdemokratiska alternativet. För det fick Samuelsson omsider sin belöning. Han blev chefredaktör för Aftonbladet, dessutom högste chef för hela koncernen – men avsattes kuppartat hösten 1965 av en välorganiserad revolt på Aftonbladet bara några veckor innan LO tillkännagav att man tänkte lägga ned den förlustbringande Stockholms-Tidningen.

Ska arbetarrörelsen egentligen ge ut tidningar? I dag har LO en särskild mediefond på 1,7 miljarder men de pengarna vill man uppenbarligen inte satsa på något så äventyrligt som tidningar. Arbetet i Malmö lät man dö sotdöden vid senaste sekelskifte. Dessförinnan hade LO låtit några verkliga äventyrare – förre chefen för Riksbyggen, Ralf Hultberg, och förre TCO-ombudsmannen och informationschefen på Riksbyggen, Torbjörn Båth, driva en rad A-presstidningar i graven.

Ingen av de båda hade erfarenhet av tidningsvärlden, men Hultberg och Båth ansågs med sin erfarenhet från folkrörelseägda Riksbyggen vara fenomenala affärsmän som visste hur marknaden fungerade. För att få loss kapital bestämde de sig för att sälja en rad av A-presstidningarnas fastigheter, vilket gav pengar men ökade hyreskostnaderna för redan skuldsatta tidningar. Socialdemokratiska partiet gick i borgen för affären och pantsatte senare till och med partikassan för att kunna ge ytterligare lån till A-pressen när en ny kris hotade.

Märkliga är också turerna kring A-pressens köp av KGB, förkortning – i det här fallet – för K G Bertmarks förlag i Malmö. Det ägdes av den brittiske tidningskungen Robert Maxwell som lyckades sälja KGB för tre gånger marknadsvärdet till A-pressen bara några år innan Maxwell av allt att döma valde drunkningsdöden i Medelhavet framför att ställas till svars för väldiga oegentligheter i sin ekonomiska verksamhet. Bland annat hade Maxwell förskingrat sina anställdas pensioner. Men ett bra pris fick han av A-pressen för KGB.

Hur kunde de äventyrliga affärerna pågå så länge? En förklaring antyds i föreliggande bok, nämligen “de synnerligen goda och vänskapliga personliga relationer Båth hade med några av partiets mer betrodda och tongivande aktörer. Det är,” – skriver man i boken – ”personer som, i likhet med Torbjörn Båth själv, varit aktiva inom såväl SSU, socialdemokratiska ungdomsförbundet, som elevorganisationen Seco.” Det är en halvkväden visa jag skulle vilja höra mer av, med namns nämnande. (Namnen finns nu i Jan G Anderssons kommentar E K.)

1992 gick hela A-pressen i konkurs. Det beräknas att dess ledning då satt sprätt på närmare 500 miljoner kronor. Båth fick sparken. Senare drev han företaget Kustmedia med dess tidning Skärgården i kvav. Numera är Båth VD för företaget Media select som gör annonstidningar.

Själv har jag aldrig fått klarhet i det där med Oskarshamns-Nyheternas nya tryckpress. Det var min far, Evert Kumm, som ville köpa den men inte fick, och den erlagda handpenningen belastade familjens ekonomi under åtskilliga år, medan vi nomadiserade från stad till stad i takt med att A-presstidning efter A-presstidning lades ned, offer för ledningens centraliseringstendenser. Att tidningar lever tack vare sin lokala anknytning var för A-pressledningen en främmande tanke. Man ville bygga imperier.

Jag noterar att Oskarshamns-Nyheterna, i dag avläggare till Östra Småland i Kalmar, reder sig väl som lokaltidning med en 30-procentig täckning i spridningsområdet. Det kanske inte var en så äventyrlig tanke den där gången att skaffa ny tryckpress och fördjupa den lokala anknytningen.”

* * *

Jag har en del egna minnen av det Björn Kumm berättar om. Jag satt under en kort period som suppleant för partisekreterare Bo Toresson i A-pressens styrelse. Jag har tyvärr inga handlingar, inte heller egna anteckningar, bevarade och kan därför varken ge exaka tidpunkter eller fakta.

Dock minns jag K G Bertmark-affären: Jag minns att jag förvånades över den – eftersom ju A-pressens affärer knappast tillät några extravaganser – men att jag, muntligt, vid det aktuella styrelsemötet dess värre lät mig övertygas om att det här skulle generera nya pengar till A-pressen för framtida och nödvändiga satsningar. Det enda jag kan försvara mig med är att Båth och Hultberg vid styrelsesammanträdena med stöd av (antar jag) väl utvalda fakta lät vederhäftiga.

För min del fick jag snart lämna det här styrelseuppdraget. Den nye partikassören Björn Wall insisterade på att han och inte jag borde sitta i styrelserna för de bolag, som partiet var delägare av. Det var OK för mig; jag har aldrig varit intresserad av att samla på uppdrag.

Björn Walls handikapp var väl att han – i motsats till mig, som hade varit både chefredaktör och ansvarig för en tidnings ekonomi – saknade varje kunskap om tidningsbranschen. Det här ändade för hans del med att han, liksom Bo Toresson, tvingades lämna sin post i partiet.

14 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Man önskar ju verkligen att arbetarrörelsen kunde förstå vikten av en medieröst. Frågan är förstås hur en sådan röst ska se ut (om nu en röst har ett utseende)? Att starta nya dagstidningar tror jag är dödsdömt. Framförallt med tanke på hur konkurrensen på annonsmarknaden ser ut idag med alla gratistidningar (och det faktum att borgerliga tidningar alltid har lättare att få annonsintäkter). Men att det spelar roll att det finns en alternativ röst i mediabruset är uppenbart.

    Jag komer ihåg när jag åkte upp till Norrbotten i våras och möttes av de lokala dagstidningarna Norrländska Socialdemokraten och (moderata) Norrbottenskuriren. På NSD:s framsida var huvudnyheten en intervju med Transports skyddsombud om arbetssituationen för långtradarchaffisar. På Kurirens dito var huvudnyheten att moderaterna i Norrbotten hade fått ny distriktsordförande. Kanske var det en ren slump att nyhetsvärderingen framstod som så ideologisk just den dagen. Men jag tror inte att tidningarna skulle komma på tanken att ha varandras huvudnyheter på ettan.

    Eftersom jag bor i Stockholm skulle jag gärna se att man kunde få SvD att starta en vänsteredition med egen ledar- och debattsida, utökad bevakning av förorten och bredare kultursidor, egna krönikörer och analytiker, samt en näringslivsdel som tog arbetslivs- och miljöfrågor på allvar. Jag tror att det skulle kunna vara en väg framåt. Många har ju redan nu sett att SvD ofta är mindre propagandistisk än DN (Lex Adelsohn). Skulle det behövas ett kapitaltillskott till en sådan förnyelse så vore det ju inte omöjligt att göra ett litet uttag ur den där fonden. Fast jag tror att det i första hand ska säljas in som en möjlighet för SvD att få fler läsare. Inte helt ointressant om den borgerliga regimen skulle få för sig att rucka på presstödet.

    Comment by Fredrik Jansson — 2008 02 06 17:13 #

  2. Hej!
    Medialandskapet har ju under senare år förändrats på ett dramtiskt sätt: nättidningar, bloggar och gratistidningar m.m. Det sägs att utrikesminister Carl Bildt bloggar nästan varje dag. Att förmedla en nyhet snabbt är stor styrka i ett hårt konkurrensklimat. Ungdomar kollar på You Tube. Gamlingar prasslar med papperstidningen.
    Vi lever i det gränslösa Europa på gott och ont. Nättidningar har sprängt landskap och länsgräner så det visslar om det. Hejdå Axel Oxenstierna.
    Aktuellt i Politiken (AiP) har utgivning måndagar, papperstidning. AiP borde bli en renodlad nättidning med ledare, debatter, krönikor, opinion, lite skvaller inom pariet.
    AiP skulle komma ut måndag-fredag i en första fas. Andra fas även helger. AiP borde lära av journalisten nättidning och nättidningen efterarbetet.nu (ägs av arbetarrörelsen i Skåne, duktiga). En nättidning innebär ju att fler röster kommer till tals på debattsidan. Partiet behöver en livlig idèdebatt. Syret.
    Tänk om partisekreterare Marita Ulvskog kunde ta till orda i mediadebatten.
    Hälsningar
    Rustan Rydman
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2008 02 06 19:21 #

  3. Jan G Andersson, chefredaktör på Östra Småland, har tillställt mig följande kommentar per mejl:

    Till Enns blogg
    ang. Björn Kumms radioinslag

    Oskarshamns-Nyheterna är idag inte en avläggare till Östra Småland som den blev 1950 när A-pressens Förlagsbolag sanerade verksamheten i Kalmar län. Den fusionen upplöste vi 1980 för att göra Nyheterna till en självständig edition med minst 51 procents unikt innehåll efter mönster från Arbetet och Arbetet Väst, mot slutet Ny Tid-Arbetet. Ett par A-presstidningar följde efter och gjorde sammalunda. Folkbladet upplöste fusionen med Östgöten och Folket klövs i en nord- och en sydedition. En editionering betyder ökade presstödsresurser mot kravet att man utökade det redaktionella innehållet. Det skedde med större reporter- och redigerarresurser av i första hand lokalt stoff. Nyheterna blev därigenom en konkurrenskraftigare tidning och har lett till att den håller sig på 28-29 procents hushållstäckning, ett av A-pressens bästa täckningstal på den egna orten.

    Björn Kumm tyckte också att vi borde talat klarspråk i boken ”Arbetarpressen 100 år” om vilka som skyddade Torbjörn Båth. Han hade ju gott om gamla kompisar i partitoppen från den gemensamma tiden som ombudsman i elevförbundet Seco och TCO. Han tillhörde ju också ombudsmännen i SSU och när dessa klättrade vidare i Rosenbad, folkrörelseföretagen och fackföreningsrörelsen fanns ett nätverk av lojaliteter dem emellan som var som Gunnebostängsel. Jag kan tänka mig att Hans Dahlgren som var en kompis från Seco inte precis var negativ inför Båth. Men Båth omgav sig också av politiskt inflytelserika underdirektörer i A-pressen AB:s kansli som Kjell Lindström, tidigare på central nivå i Statsrådsberedningen, och Björn Andersson som togs direkt från LO:s ordförande Gunnar Nilssons kansli. De hade ju ett direkt intresse av att framställa allting i rosenrött. Man ska nog också tillägga att Torbjörn Båth hade en osedvanligt stor förmåga att framstå som förtroendeingivande och trovärdig.

    Janne G Andersson
    chefred Östra Småland

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 07 10:41 #

  4. Rustan Rydman slår huvet på spiken. Hemma sjuk som jag är ska jag genast ta upp saken på min egen blogg (givetvis med länk t Enn!)

    Comment by Calle Fridén — 2008 02 07 11:34 #

  5. Den som vill fördjupa sig i Torbjörn Båths olika affärer och nätverk kan ju förslagsvis också titta närmare på om han hade nån roll i det spel som ledde till att Mona Sahlin första gången sågades som partiordförande-kandidat (det som vi nu i efterhand brukar kalla för Tablerone-affären)

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 07 16:47 #

  6. Till Anders Thunberg: Vad har du för skäl att tro det?

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 07 21:38 #

  7. Jag kommer ihåg att kopplingen Dahlgren-Båth-statsrådsberedningen-LO gjordes i kommentarerna
    kring affären. En vanlig tes, är att Mona Sahlin inte fälldes främst på grund av Tablerone-affären utan på det fanns ett uppbrett motstånd mot hennes kandidatur, inom rörelsen och i kanslihuset. Vad jag vet har det här nätverket aldrig kartlagts av någon undersökande journalist… men kanske på tiden att någon i dag gör det? Själv fick jag som journalist, när det begav sig, ingen tid att tränga in i frågan.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 08 0:05 #

  8. Anders Thunberg skriver:
    En vanlig tes, är att Mona Sahlin inte fälldes främst på grund av Tablerone-affären…
    Intressant, för det där har jag väl liksom haft en känsla av, liksom att det var den inre kretsen som såg till svärta ner Malm för att tysta honom. Hade det med ”förnyarna” att göra, alltså de där inom partiet som ville återgå till den lyckliga liberala tiden före socialdemokratiska partiets bildande, att göra tro?

    Comment by Kerstin — 2008 02 08 3:08 #

  9. Till Kerstin: Våra samtidshistoriker lär nog få anledning att granska relationen LO-Partiet i många avseenden. Mona Sahlins kandidatur såg folk inom LO med en viss skepsis på, efter hennes roll i fråga om den s k stopplagen, där Mona S skickades fram att försvara den offentligt, när andra ledande regeringsföreträdare duckade. Snack jag hade med LO-företrädare indikerade att Mona Sahlin inte direkt var LO-folkets ordförandekandidat.
    Här fanns det också uppenbarligen – som den amatörhistoriker jag måste beteckna mig – en klar koppling mellan Mona Sahlin och den s k kanslihushögern, vilken i sin tur var i konflikt med LO och Malm.

    Nu var det dock för att framhålla det historiska intresset att granska Torbjörn Båths nätverk som jag kom med min kommentar – inte för att ta upp en diskussion om partiets relationer till LO. Men det intressant temat kanske vid tillfälle tas upp av den flitige bloggaren Enn?

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 08 8:01 #

  10. Anders Thunberg:
    Tack för intressant svar.

    Comment by Kerstin — 2008 02 09 3:32 #

  11. Kerstins inlägg är för mig, som vanligt, helt oförståeligt. Vad menar ”hon”? Vilken ”liberal tid före socialdemokratiets bildande” menar ”hon””?
    Vad är ert problem egentligen under denna rubrik? Enn Kokk har som vanligt beskrivit ett händelseförlopp som är solklart. Har ni fortfarande problem med varsinn (eller flera) konspiratorisk idé eller teori om varför SAP inte kan förnya sig? ”Tablerone” eller Toblerone eller alla obetalda parkeringsböter, obetalda bilskatter etc, etc är väl egalt!
    Den senaste enkäten om hur LO-medlemmarna egentligen sympatiserar politiskt ( tror det var 2004 enligt min källa)var det 42% som inte sympatiserade med SAP. Men likafullt stöder LO just SAP med pekuniära medel, och vice versa. Hur ser det ut idag? Någon som vet? Kerstin kanske?

    Comment by Lars Rudström — 2008 02 09 17:08 #

  12. Har börjat intressera mig mer och mer för denne Båth och har efter lite sökningar förstått att han har varit del i många bolagsfall. Är det någon som nu kan hjälpa mig, i mitt fortsatta grävande om Båth, med lite matnyttig information eller erfarenheter? Är han så slug som han framställs? Hur högt upp har han varit/är? Någon som vet något om hans privatliv eller hur han är som person? Tacksam för den information jag hittat i detta inlägg, tämligen intressant. Det finns ju en del att tala om när man luskar runt en aning om Båth.

    Tack på förhand! / Blivande skribent och krönikör

    Comment by Maria — 2010 01 15 21:13 #

  13. Enligt uppgifter på denna sidan betalade LO 35 mkr för Aftonbladet 1956 och fick på halsen även en revers om 7 mkr. Totalt 42 mkr kan då den officiella köpesumman beräknas till. Nu uppstår frågan om den verkliga köpeskillingen – det finns uppgifter som indikerar att säljaren kan ha erhöllit en stor del av den totala köpeskillingen utbetalad till ett ”skatteparadis” i Europa. Om så är fallet har LO med partiets hjälp medverkat till en dubiös affär. Kan någon reda ut detta!

    Comment by J Mörestam — 2010 07 07 14:15 #

  14. Till J Mörenstam: Jag vet ingenting om detta. Aftonbladet köptes av LO, inte av det med socialdemokratiska partiet samägda A-pressen. Fråga LO!

    Comment by Enn Kokk — 2010 07 07 16:22 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^