Och så kom vintern tillbaka

3 februari 2008 18:20 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag är det åter vinter. Snön lyser vit på gräsmattorna utanför huset. Få se hur länge det varar den här gången.

Vädret slog om i går, medan vi var på födelsedagskalas.

Vi irrade runt länge i taxi, innan vi hittade rätt ställe. Kalaset skulle enligt inbjudan hållas i Karlsro scoutgård i Eriksberg, men ingen gatuadress fanns angiven. I telefonkatalogen hittade jag under Karlsro scoutgård gatuadressen Malma skogsväg 10 – som dock inte finns i Eriksberg utan i det intilliggande Norby. Och där fanns en privatvilla, inte någon scoutgård.

Taxichauffören trodde sig känna till ett ställe, som möjligen kunde tänkas vara scoutgården i fråga. När vi kom fram, gick jag för säkerhets skull in och kollade – men där satt ett gäng i sammanträde, inte på födelsedagskalas. En av killarna kunde dock, när jag frågade, upplysa om att Karlsro scoutgård låg intill Eriksbergsskolan.

Efter ytterligare irrande i taxin och en försöksvända bakom två skolor, började vi se människor med paket och blommor, möjligen på väg till samma mål som vi. Eftersom en bom spärrade vägen halvvägs fram, frågade vi några av paketbärarna – och mycket riktigt: någonstans där framme låg Karlsro scoutgård.

Väl framme där ställde vi oss i kön in till först garderoben, sen festsalen.

Och nådde till slut festföremålet självt, min kollega (v) i kulturnämnden i Uppsala Ulla-Stina Claesson. Vi gamlingar gratulerade henne med ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, en bok som passar för eftertanke också åt en som bara fyller femti. Ulla-Stina noterade genast, att jag hör till bokens redaktörer och att min hustru – Birgitta Dahl – också finns bland skribenterna. Men bland dessa finns också ett par, som i yngre dar var socialdemokrater men som i dag antingen är medlemmar i eller röstar på (v).

Där inne förenades vi med större delen av (s)-ledamöterna i kulturnämnden, gruppordföranden Peter Gustavsson, Bo Östen Svensson och Beatriz Hedvåg. Vi överlämnade tillsammans ytterligare en gemensam bokpresent, och lite senare gjorde Bo-Östen ett bejublat musikaliskt framträdande.

En stor del av gästerna – det var verkligen fullsatt i scoutlokalen – var partivänner till Ulla-Stina; jag kände sen tidigare igen några. Men vi från den dominerande delen av oppositionsgruppen i kulturnämnden var alltså också där.

Stämningen var god och maten likaså. Ulla-Stina hade till och med ordnat med särskilda kakor åt mig, eftersom jag är diabetiker!

Birgitta var egentligen inte i form – hon kom hem från New York, två timmar försenad, med sömnbrist och med jetlag. För egen del var jag fortfarande förkyld. Så även om festen var trevlig, fann vi för gott att inte stanna kvar allt för länge. Ulla-Stina fixade bilskjuts hem åt oss; den som hjälpte oss var en dam som skulle checka in på hotell och sen återvända till festen. Vi var förstås tacksamma. På väg mot hennes bil pulsade vi i blöt, nyfallen snö. Snön la sig också på våra ytterplagg samt min keps och Birgittas vackra och ömtåliga hatt.

Min förkylning är troligen resultatet av barnpassning: Viggo och Klara bodde över hos oss förra helgen, och jag blev gradvis allt mer snorig och febrig, när jag hämtade dem från dagis och sen passade dem och lagade middag åt dem under både onsdagen och torsdagen. Men jag snorar gärna för de här ungarnas skull.

Väl hemma på lördag kväll lagade jag en het gryta till middag, en passande rätt för en snöig dag. Efter middagen såg vi på TV-nyheterna och drack var sin cognac, även det bra i vårt tillstånd.

Sen somnade Birgitta i TV-fåtöljen, medan jag såg ”Harry Potter och fången i Azkaban”.

I dag är det söndag och allting är normalt igen. Birgittas jetlag har släppt, och jag kan åter andas genom näsan.