Pluto och bubbelbiet – en hyllning till de gamla disneyfilmerna

Jag ser gärna Disneydags i TV, klockan 18.05-19.00 på fredagarna. Men det är egentligen bara de gamla filmerna jag är ute efter att se. Det brukar röra sig om en, högst två korta filmer i veckan, och jag vet av erfarenhet att de brukar sändas kring 18.30 – men det finns ingen exakt tid för det här, och man måste alltså ha på de dataanimerade disneyfilmerna som går före.

I princip borde det ju gå att göra lika bra filmer med hjälp av dataanimation, men man ser sällan några exempel på det.

En förklaring kan vara, att det i Disney’s studior i dag arbetar människor, som inte är lika roliga och kreativa.

En annan kan faktiskt ha med själva tekniken att göra. Så omständligt som det förr var att skapa tecknad film, var man förmodligen piskad att i förväg i detalj planera varje rörelse, varje överraskningseffekt, varje min – varje miss betydde ju på den tiden fruktansvärt mycket merarbete.

Hur som helst: många av de här gamla disneyfilmerna är pärlor.

I dagens Dagens Nyheter (4 februari 2008) ägnar den gamle filmkritikern Leif Furhammar hela sin TV-krönika åt den sevärda disneyfilmen i fredags, ”Pluto och bubbelbiet”. Han använder större delen av krönikan åt att helt enkelt referera handlingen – men det hoppar jag här över.

Sen kommer en värderande sammanfattning, som jag gärna ställer mig bakom:

”Två aktörer och ett stycke rekvisita. (Aktörerna är Pluto och biet och rekvisitan bubbelgum. E K) Det räcker för att bygga ihop ett fulländat litet drama när man har tillgång till sådana mängder av begåvat skapande fantasi som den gången fanns i Disneys stab. Någon rimlighet behövs inte så länge storyn håller sig till sin egen logik. En lek med det absurt tänkbara, härligt och drömlikt överraskande i varje sekund. Somliga kallar det surrealism. Och så denna karikatyriskt perfekta karaktärsteckning som ger en sorts psykologiskt djup åt den bisarra konflikten. Denna suveränt disciplinerade frihet! Denna kinematografiska glädje, intelligens och kvickhet! Inga ord behövs. Det är ren film. Ett visuellt kalas.

Det är bara att njuta. Tio minuter en gång i veckan. I Bolibompa.”

I det senare ligger rimligtvis en bedömning snarlik min i fråga om resten av innehållet i Disneydags.