Last chorus: Olavi Junus
26 januari 2008 15:30 | Politik, Ur dagboken | 17 kommentarerI början av 1960-talet var jag på de nordiska socialdemokratiska studentförbundens sedvanliga pingstkonferens, denna gång i Finland. Finnarna bjöd förstås de nordiska gästerna på bastu.
Till att börja med var det knökfullt i bastun.
Då hyvade finnarna vatten på de glödheta ugnsstenarna, och den brännande ångan tvingade ut de minst bastuvana. Varefter finnarna räknade dem som som var kvar:
“Hor mån-ga tanskar, hor mån-ga norrmän, hor mån-ga svenskar?”
Sen slängde dom på mer vatten, och började räkna på nytt:
“Hor mån-ga tanskar…”
Till slut var det bara finnarna plus två man från det svenska studentförbundet kvar: Enn Kokk och Olavi Junus, båda från Laboremus.
Men då sa finnarna, att vi ju inte kunde räknas som svenskar – Kokk var estländare och Junus ingermanländare.
I Upsala Nya Tidning har jag sett, att Olavi Junus har dött. Ännu en gammal vän är alltså borta.
Begravningen var i fredags. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att gå.
I gårdagens UNT och i dagens Dagens Nyheter fanns en fin minnesruna, skriven av Annika Bäckström:
Olavi Junus, före detta universitetslektor och författare, har avlidit 80 år gammal.
Olavi Junus var född i Ingermanland. Han har själv berättat om hur han kom till Sverige 1945 som politisk flykting, då han skidade ensam över Torneälven. Bakom sig hade han tio månaders vistelse i Finland och erfarenheten av två års tyskt tvångsarbete.
Fadern och farfadern hade blivit häktade i Leningrad under utrensningarna 1937 och oskyldigt dömda till tioårigt tvångsarbete för antisovjetisk verksamhet. Först 1998 fick Olavi officiellt bekräftat att fadern blivit avrättad tio veckor efter arresteringen.
Olavi lärde sig svenska under arbete som bland annat skogsarbetare, grovdiskare, parkarbetare och fångvaktare. Så småningom blev det studier vid Sigtuna folkhögskola och Uppsala universitet. Han arbetade inom Sida, studerade samhällsplanering i Jerusalem och undervisade ett år i Nigeria. Fram till sin pensionering var han sedan lektor vid högskolan i Östersund.
Klassresan för Olavis släkt hade börjat med farmoderns mjölkresor till intellektuella familjer i Sankt Petersburg. Tack vare henne hade sönerna utbildat sig vid det finskspråkiga seminariet. Fadern blev docent i finsk-ugriska språk vid universitetet i Leningrad.
Olavi bevarade livet ut sina känslor av solidaritet med arbetarklassen. Han var medlem i IAL (internationella arbetslag) och ett år vice ordförande i Laboremus. Som representant för Socialdemokratiska studentförbundet reste han till Kuba året efter revolutionen och träffade bland andra Che Guevara.
En jämnårig vän i Leningrad kommenterar dödsbudet så här: ”Underrättelsen om Olavis död påminde mig om likheten i våra öden i unga år. Kriget körde över oss med sina hjul.”
Jag tror att dessa ord gömmer nyckeln till mycket i Olavis liv – till det outsagda och av oss i hans omgivning oförstådda.
Omänskligheter som begås under krig och diktaturer sätter spår i de drabbades sinnen som det tar generationer att utplåna.
Olavi Junus visade som tonåring modet att ta ansvaret för sitt eget liv. Han har låtit det formas förutsättningslöst i en värld som vi efter andra världskrigets slut hoppades skulle bli bättre. Och han bevarade sin optimism, sin upptäcktsiver och sin leklust ända till sin sista dag.
* * *
Det här är ett fint porträtt av Olavi, och jag har inte mycket att tillägga.
Olavi hörde till den laboremusgeneration, som åldersmässigt befann sig snäppet ovanför min, men han var fortfarande mycket aktiv, när jag själv våren 1960 valdes till föreningens ordförande; han spelade också en aktiv roll för att övertyga mig om att jag – egentligen en motvillig kandidat – skulle åta mig uppdraget.
I september 1960 gjorde jag och Olavi tillsammans ett program i Laboremus, där han berättade om sin resa till Kuba och jag om min till Algeriet. Det var fullsatt i Västgöra källare.
Politiskt hörde han hemma i socialdemokratins vänster, och han hörde till dem som välkomnade den radikalisering av Laboremus, som jag och andra inledde.
När jag arbetade med min ”Vitbok” om IB (Hjalmarson & Högberg, 2001) och intervjuade den gamle TCO-juristen och (s)-riksdagsmannen Stig Gustafsson, berättade han bland annat, att socialdemokratiska partiets internationelle sekreterare Esse Beckius vid ett tillfälle hade fiskat efter kontaktpersoner åt IB, vilka skulle kunna tänkas användas för att skaffa upplysningar i Finland – det borde vara människor som kunde finska och gärna hade säktingar eller vänner där. Gustafsson berättade när jag träffade honom, att en av de personer Beckius ska ha varit intresserad av var Olavi Junus – att frågan ställdes till Gustafsson hade säkert att göra med att också Gustafsson var laboremit. Hur det sen gick visste inte Gustafsson – och jag följde heller inte upp det här.
Skälet till det senare var det som Annika Bäckström bara antyder: Livet for illa med Olavi.
Olavis och mina kontakter var relativt livaktiga under 1960-talet. Jag var hemma hos honom och hans dåvarande hustru Solveig, serverades te ur samovar – vad annars? Han ingick också i den krets av svenska vänner, som ibland var med vid de ”social evenings” Birgitta anordnade i vår lägenhet för kursdeltagarna i u-landsseminarierna på Hammarskjöld-fonden.
Sen skildes våra vägar. Jag började jobba i Stockholm, och han fick en tjänst i Östersund. Under lång tid hade vi ingen som helst kontakt.
Förrän jag plötsligt en dag stötte på honom i Dragarbrunn här i Uppsala. Jag höll knappt på att känna igen honom; han var en skugga av sitt forna jag: Han var märkt av åren och uppenbart av hårt alkoholbruk; händerna darrade. Vårt samtal blev allt för kort – jag måste störta vidare till någon avtalad tid – men jag fick klart för mig, att han var intagen för vård, vilket ändå föreföll betryggande.
Det här blev första mötet på många år – och det sista.
Jag berättar inte det här för att solka minnet av Olavi Junus – vi var en gång vänner och fick aldrig något annat slags relation till varann.
Men ibland, som här, känns det viktigt och angeläget att berätta saker, som inte passar sig i en formell minnesruna.
Alkohol kan vara en ljuvlig befriare från stress och andra plågor. Men ett allt för ymningt bruk är farligt, destruktivt. Särskilt om man bär med sig det slags minnen och erfarenheter som Annika Bäckström inkännande och fint berättar om.
Till slut är det vinflaskan som blir själens furir.
Om någon av Olavis nära läser det här, vill jag till er säga: Jag tyckte mycket om Olavi. Och jag hoppas att jag, genom att skriva det här, har bidragit till förståelsen både av det han var och det han blev.
17 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag var elev till Olavi i början på 70-talet vid Socialhögskolan i Östersund och blev starkt berörd av både minnesrunan och dina minnen av er vänskap.
Olavi var en mycket kompetent och omtyckt lärare. Att han hade farit illa stod nog i bland klart för mig. Jag har faktiskt många gånger funderat över hur livet fortsatte för honom och läser dina empatiska ord med sorg, men utan större förvåning. Livet går inte alltid på räls, framförallt inte med en sådan tung ryggsäck.
Tack för att du berättade.
Comment by Eva Hillén Ahlström — 2008 01 26 16:02 #
Till Eva Hillén Ahlström: Jag var – det ska jag erkänna – osäker på om jag borde skriva så här öppenhjärtigt, också om det svåra. Men din kommentar övertygar mig om att läsarna förstår, att det jag skriver, skriver jag av kärlek.
Comment by Enn Kokk — 2008 01 26 16:55 #
Enn, tack för dina ord om Olavi. De kompletterade på ett fint sätt det Annika Backström hade skrivit. Själv har jag mest minnen av den unga och fortfarande starka Olavi Junus. Vi var ute i skogen och plockade svamp, åkte skidor och på våren 1966 när Ulla och jag besökte honom i Israel, där han deltog i u-landsutbildning, som det hette på den tiden, tog vi långa promenader genom apelsinlundarna. En gång för några år sedan när han plötsligt ringde och inbjöd mig till en ”fest” i sitt hem i Ulleråker – en mycket stillsam tillställning för övrigt där vi mest diskuterade politik visade han stolt upp en medalj som han fått för att han gått den årliga riksmarschen i Israel – naturligtvis ordnad av armén. Den är på minst tre mil.
Men redan på våra långa promenader i Israel dracks det mycket vin. Värdshusen låg tätt, men det påverkade inte hans kondition förrän han kom hem.
Comment by Hans O — 2008 01 26 18:45 #
fortsättning Olavi:
Att händerna darrade på honom hade dock en annan förlaring än alkoholen. Han hade Parkinson, en sjukdom som kan drabba även den mest fanatiska renlevnadsmänniska. Han hade också haft cancer och led av psoriasis. Allt detta levde han med under många år och stretade tappert vidare. Han blev med rätta känd och uppskattad för sina u-landssagor. Han var en fin skribent även om han hade svårigheter med svenska språket, vilket han själv var allra mest medveten om. Jag försökte en gång hjälpa honom med att redigera en text (i bokstorlek) som han hade skrivit om det så kallade sexdagarskrigets utbrott, då han fortfarande bodde kvar i Israel och studerade vid Lantbruksuniversitet i Rehovot. Tyvärr tror jag att jag mer stjälpte än hjälpte honom och var alltför okänslig för hans personliga stil och sätt att uttrycka sig. Jag har saknat honom länge men nu är saknaden definitiv.
Comment by Hans O — 2008 01 26 18:57 #
Jo. Kriget var ingen sinekur. Men Olavi behöll sitt engagemang. Så sent som i slutet av 90-talet kom han på möte i SSU-föreningen SDUK Partisan – för att berätta om sina erfarenheter. Märkt, men med engagemanget kvar. Olavi blev aldrig cynisk eller bitter.
Olavi skrev även under sina sista år dikter och berättelser, bl.a. en diktcykel om hans fars sista tid i livet (innan arkebuseringen) samt en novell om barndomen som landsförvisad 20 mil öster om Archangelsk (Hetsjakten). Olavi är en mycket god författare – som även under sina sista år hittade eätt i sina kärnfulla och korthuggna formuleringar.
Comment by Peter Björkman — 2008 01 27 10:51 #
Tack för dina ord. Olavi var en lärare som inte bara fångade eleverna utan världen och gjorde samhället mer begriplig. Glömmer aldrig honom. De andra lärarna är så här efter 25 år glömda. Ja, han drack. Det fanns en tyngd över honom.
Må han vila frid.
Fd elev i socialhögskolan
Comment by elina eriksson — 2008 01 28 10:52 #
Tack för fina minnen av Olavi. Tack Hans O för att du talade om att hans skakande händer och fysiska nedgång berodde på parkinsons. Att han också var alkoholist är ingen hemlighet, men han var så väldigt mycket annat också!
Petra (äldsta dotter till Olavi)
Comment by Petra Junus — 2008 02 07 11:25 #
Till Petra Junus: Tack själv, Petra, för att du inte tog illa upp för min öppenhjärtighet. Jag tycker att man, utan att vara fördömande – snarare då förstående – ska kunna tala också om svåra saker.
Dig minns jag faktiskt från när du var liten. Och jag har ett tydligt minne av att Olavi, så stolt, så stolt, talade om sin dotter: När familjen Junus gick över en äng, sa lilla Petra minsann inte bara att där fanns en blomma. Nej, hon visste att det hon pekade på var en fibbla!
Comment by Enn Kokk — 2008 02 07 11:33 #
Olavi Du var min idol – och är det forfarande.
Jag beundrar Dig än. Du hade världens vackraste och finaste familj. Solveig som verkligen levde upp till sitt namn. Och Era två underbara blommor på ängen – Petra och Boel.
Jag är evigt tacksam för allt Olavi och Ni lärde mig. Tusen tack för den tid vi levde i ”kollektiv” – innan Ni utbytes profesuerade i Nigeria.
Kiip Piis
URHO
Anders JA! Rixer Kärki
info@suomi.nu
http://www.suomi.nu
http://www.rixdata.se
http://www.tangofestival.nu
http://www.suomiseurat.se
Comment by Anders Rixer — 2008 04 02 12:48 #
Olavi Junus, tillsammans med två SIDAstuderande, var de alla första personer jag motte när jag anlände till Sverige för första gången, 30 mars 1965. Av någon anledning spelades mötet in av SvT, och vi kunde se på filmen på TV samma kväll hemma hos Olavi, där Solveig bjöd på stuvade njurar. Jag var nog ingen munter gäst, hade dagen innan blivit statslös och icke-önkvärd i mitt land (Sydafrika) för att kunna studera i Uppsala. Dessutom var jag undernärd och kände ingen hunger. Olavi var då en glad ung man, verkligen engagerad i sitt arbete inom SIDA. Dessutom mycket förtjust i Petra. Turligt nog fick jag en videokopia av nyhetsprogrammet. En bild därifrån av den unge engagerade Olavi Junus skulle säkert passa här. Får se om jag kan få framkallat en.
Reginald Boleu
Comment by Docent Reginald Boleu — 2008 10 02 7:19 #
Olavi var en sann samhällsanalytiker med en medfödd, surt förvärvad genom uppväxt, positiv och pragmatisk psykosocial syn på samhället och dess förmåga av att kunna ta ”rätt riktning” för folkflertalet.
Jag hade ända fram till sent liden tid i hans liv, sporadisk, telefonkontakt med Olavi och kan konstatera, att trots hårt märkt av ett förflutet, sjukdom och andra vedermödor, var han oftast GLIMRANDE, i sina analyser och muntliga kåserier över tillståndet i riket och utomlands.
En finurlig gubbe sitter nu i sin himmel och undrar vad vi håller på med.
Comment by Lars G Johansson — 2011 02 25 16:46 #
Till Lars G Johansson: Tack! Olavi var en människa värd att lära känna.
Comment by Enn Kokk — 2011 02 25 16:51 #
Också jag kommer bæst ihåg de fina sidorna vid Olavi, inte minst hans berættarførmåga och hans generøsa væsen.
Han var den førsta jag upplevde som lærare på ”sopis” i Østersund. hans førelæsningar var mycket rika och fortfarande minnes jag den førsta førelæsningen om den materialistiska historieuppfattningen. I min eksamensuppsats var han min handledare och jag ær møycket tacksam før hans stød till en uppsats som han trodde var før svår før att jag skulle klara av. vi umgicks en hel del privat och jo då, vi drack vin ihop, och vi trivdes tillsammans.
Comment by Lars Kumeus — 2011 05 25 18:16 #
Olavi kommer att bli länge ihågkommen. Under hans år i Nigeria på 70-talet tog han och jag ofta en öl på Lagos Universitys campus. Då meddelade han mig att han i dess bibliotek sett böcker om Afrika, skrivna av en författare vid namn Kumm. Antingen, tänkte jag, har Olavi vid tillfället varit berusad eller också hade vad som i science fiction-sammanhang kallas tidsskred inträffat, nämligen att han i hyllorna sett böcker jag ännu inte skrivit. Några år senare insåg jag att ingetdera stämde. Böckerna var skrivna av tysk-engelske missionären Karl Kumm, grundare av Sudan United Mission, som gjorde långa upptäcktsresor i Afrika. Kumms barn och barnbarn levde i högönsklig välmåga i USA, där jag så småningom sökte upp dem. Vi hade mycket att tala om, inte minst vad gällde Afrika, och mer eller mindre adopterade varann. Olavi hade alltså varit fullt nykter när han strövade i det nigerianska universitetsbiblioteket och gjort värdefulla iakttagelser vilket han mycket ofta gjorde.
Comment by Björn Kumm — 2011 05 26 14:36 #
Läste idag på internet att Olavi Junus dött 2008.
Jag hade honom som lärare på 80-talet på högskolan (som det hette då) i Östersund.
Jag tyckte mycket om honom för han hade ett lugn sätt och en väldigt djup kunskap, det förstod man bara genom att lyssna på honom.
Jag minns honom som det bästa och intressantaste läraren under min tid i Östersund!
Markus Olofsson
Comment by Markus Olofsson — 2011 09 25 18:29 #
Till Markus Olofsson: Det fortsätter att komma kommentarer om Olavi Junus, trots att jag skrev mitt Last Chorus om honom i början av 2008. Det är i sig ett bevis på vilken älskansvärd människa Olavi var.
Comment by Enn Kokk — 2011 09 26 22:01 #
Till Himmelen:
Min käraste Olavi!
Jag saknar dig!
Du avled på den ryska Juldagen, jag kom till dig 1 timme försent!
Din nära vän
Inga
Comment by Inga Bäckström — 2011 10 30 11:27 #