Från Svartvik, Kubikenborg och Sundsvall

29 januari 2008 16:28 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Under senare delen av 1950-talet publicerades i gamla Folket i Bild av läskretsen insända sånger under vinjetten ”De gamla goda visorna”. I nummer 4 1957 har jag hittat ett skillingtryck med anknytning till mina gamla hemtrakter. Där nämns Svartvik, beläget en halvmil från min dåtida hemby Juniskär. Där nämns Kubikenborg, beläget längre in mot stan, det vill säga min gamla skolstad Sundsvall.

Den här kuststräckningen var, när visan skrevs, sågverkens förlovade land. Elias Sehlstedt skrev de bevingade orden ”såg vid såg jag såg varthelst jag såg”, när han från Sundsvall blickade över sjön ut mot Alnön. Sågverksdistriktet runt Sundsvall har genom sundsvallsstrejken 1879 också för evigt fått sin plats i den svenska arbetarrörelsens historia.

På 1950-talet, när jag bodde i de här trakterna, var sågverksepoken till största delen historia, ändå levande historia. I mitt Juniskär hölls midsommar- och fiskarfesterna på somrarna på Sågplan – där hade det förr i världen legat ett sågverk – och när jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod hörde det till mina dagliga uppgifter att leverera mat och mjölk till Pensionatet, som tidigare hade varit sågverksvillan. I Svartvik fanns inte längre något sågverk, men det flottades fortfarande timmer i Ljungan, nu till massafabriken där. I Kubikenborg närmare stan låg på 1950-talet det som då hette Svenska Aluminiumkompaniet. Där jobbade min pappa fram till förtidspensioneringen – arbetsmiljön där var inte den bästa – och också jag sommarjobbade där ett par år.

FiBs sida med de gamla goda visorna redigerades av Ulf Peder Olrog. Hans introduktion till den här aktuella visan är värd att ta del av:

”När man talar om arbetsvisor menar man ofta två olika saker: dels sådana som fyllt en funktion vid utförandet av ett arbete – till exempel rytmiska baxarvisor och andra – – -, dels sådana som handlar om en särskild yrkesgrupp eller varit särskilt omtyckta av dem som arbetade inom en sådan grupp.

Industriarbetarna tycks inte ha sjungit så många av dessa rytmiska funktionella arbetsvisor. De bullrande maskinerna uppmuntrar ju knappast till sång.

Inte heller finns det så många visor, som handlar om industriarbetare. En så stor yrkesgrupp som sågverksarbetarna har endast blivit besjungen i ett par visor.

Visan som vi här återger – – – är tidigast känd i ett skillingtryck från 1889 och är en helt vanlig kärleksvisa, lokaliserad till sundsvallsdistriktets sågverksmiljö. Den arbetare i vars mun visan läggs tillhör inte de alltför klassmedvetna; förnöjsamheten är hans mest framträdande egenskap. Ofta får man ett intryck av att ‘förnöjsamma’ visor av det här slaget är uttryck för den tidens flykt från verkligheten.”

Sågverksarbetaren

Text: Skillingtryck, från senast 1889
Musik: Noter finns i Folket i Bild nummer 4 1957

Jag minns trakten kring Medelpads barrväxta strand,
med dess sågar och skepp i dess vik.
Jag hör sågarnas rassel från morgon till kväll
och i luften hörs måsarnas skrik.

Jag är född i en koja på Kubikenborg
men i Svartvik där har jag mitt hem.
Och där lever jag lyckligt förutan all sorg
ty jag älskar och tillber en vän.

Karolina så heter min blåögda mö
hon är fager som sommarens ros.
För henne vill jag leva för henne vill jag dö
till dess livet har flyktat sin kos.

Jag på sågen arbetar från morgon till kväll
fastän lönen är ringa också.
Men ändå är jag lika förnöjsam och säll
och min lott ni ej avundas må.

Det är lördag och ångvisslan bjuder gå hem
och jag ilar med vingade fjät.
Hem och klär mig och skyndar ni vet nog till vem
Karolina ej vänta jag lät.

Upp till Sundsvall vi fara ibland någon gång
där på Villan och tivoli gå,
och då kan ni väl tänka ej tiden blir lång
när förtjusta vi vandra vi två.

Liksom duvor i lunder vi kvittra vi två
och vi lyssna till fåglarnas sång.
Tänk hur roligt i världen att älska ändå
ty då bliver ej tiden så lång.

Karolina hon smeker så sakta min kind
och hon lutar sin panna mot min.
Och det kännes så skönt uti sommarens vind
då hon viskar jag evigt är din.

Men snart mister den härliga solen sin glans
månen skiner så klart i det blå.
Och de tusen små älvor de svinga sin dans
se hur Amor bekikar oss två.

Och hon rodnar så milt när en kyss jag begär
men hon nekar sin fästman dock ej.
Ty vi hålla varandra så innerligt kär
skall den kärleken slockna, o nej.

Får jag leva till hösten, så gifter jag mej
Karolina hon rodnar och ler.
Det går så lätt att arbeta i tanken på dej
så att bilden din alltjämt jag ser.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^