Melodikrysset nr 51

Egentligen hade jag inte tid att göra dagens melodikryss – jag har fortfarande för mycket kvar att ordna inför i morgon, julafton. Men min hustru vet, vad den här timmen framför radion i köket betyder för mig, så hon gjorde sitt allra bästa för att inte störa mig, när hon gjorde i ordning julskinkan och satte den i ungnen.

Egentligen var det bara en fråga som beredde mig svårighet, vågrätt 1. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att det skulle bli snögubbe. Fast fortfarande har jag inte kommit på vilken melodi det var.

Ibland gör Eldeman för övrigt enkla saker svåra, ofta genom att spela låtarna i arrangemang, som förvillar. Sålunda tog det mig i dag en stund att komma på att det han spelade var ringleken ”Vi äro musikanter”.

Annars började det enkelt. Jussi Björling sjöng ”Adams julsång” (”O helga natt”).

Av artistfrågorna i övrigt hade jag svårast att komma på Smokie med ”Marys Boychild” och George Michael med ”Last Christmas”. I övrigt beredde artistfrågorna och titlarna mig inga större svårigheter: Bing Crosby sjöng ”I´m Dreamin´ of a White Christmans”, som på svenska heter ”Jag drömmer om en jul hemma”. Tommy Körberg sjöng ”Fri som fågeln” tillsammans med Sissel Kjyrkjebö. Elvis Presley sjöng ”Silent Night”, och Bosse (Bo) Parnevik stod för härmandet.

Det var alltså julmelodier för hela slanten i dag, utöver de redan nämnda även ”Gläns över sjö och strand”, ”Jul, jul, strålande jul” och refrängen ”Granen står så grön och grann i stugan”. ”Jag såg tomten kyssa mamma” gav jultomte.

Och så spelades förstås en låt ur ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”.

Det är ett oumbärligt inslag också i mitt julfirande.

Och en hjärtans god jul önskar jag er alla, melodikrysslösare så väl som övriga bloggläsare.

***

Har du via Google hamnat här i din jakt på något svar i senaste melodikrysset, kan du i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan – därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Estnisk julsylta

Mona Sahlin-debatten – kring 700 besök på bloggen i går plus en massa inlägg – har milt talat stört mig i julstöket. Jag har till exempel, då och då kryssandes till datorn, dammtorkat alla bokhyllor med våra minst 11.000 böcker.

Större delen av dagen och kvällen i går använde jag till att koka estnisk julsylta.

Jag lärde mig av min mamma; när jag var liten pojke lät hon mig med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan.

Det ska vara fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär tre kilo av vardera: tre läggar och så tre bitar kalvbog eller kalvrygg. Dem fördelar jag på tre grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg och ett stycke kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela dem i mindre stycken.) Benet i fläskläggen har en viktig funktion: det ger det bindemedel, som senare får syltan att stelna.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger jag sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas ungefär tre gånger vad du nu föreställer dig) med tre sorters peppar – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra.
Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar, i mitt fall tolv stycken 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom sil ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Jag brukar ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens i vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några tar vi också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg.

Skulle jag hata Mona?

Mina blogginlägg om Mona Sahlin ledde först till en intervju i radions P1 morgon, därefter till en intervju i Aftonbladet.

Aftonbladet slår upp intervjun med mig med en krigsrubrik:

Hatattack mot Mona

Artikeln hittar du på webben.

Intervjusamtalet fördes i stillsam ton, och Anette Holmqvists text är också alldeles korrekt. Men rubriken har ingen som helst täckning i texten.

Visst har jag redovisat de egenskaper hos henne, som jag tycker diskvalificerar henne för partiledarskapet, men min syn på henne är inte svart-vit. Som jag skrev här på bloggen:

”Egentligen gör det ont att behöva skriva det här – Mona är på många sätt en trevlig person, och hon har nu senast, till exempel i kärnkraftfrågan, stått för en politik jag sympatiserar med. Men i den situation partiet nu befinner sig, måste alla kort upp på bordet.”

Som gammal chefredaktör vet jag, att det är i det allra närmaste meningslöst att försöka få till stånd en rättelse i en kvällstidning, särskilt när det gäller en rubrik.

Men läsarna av min blogg – även om de är många, är de en bråkdel av Aftonbladets läsare – bör i alla fall notera, hur det förhåller sig.

Folket i Bild julen 1948

Med posten anländer Folket i Bilds julnummer från 1948; jag har köpt det på Tradera.

På omslaget finns en målning av Reinhold Ljunggren: tvåvåningshus i snö, en tant på väg förbi Sparbanken, en farbror på sparkstötting på gatan utanför tidnings- och leksaksaffären. O du min barndoms fyrtiotal!

Folket i Bild hade normalt inte fyrfärg. Julnumrens omslag var undantag. Och så hade julnumren en fyrsidig konstinlaga i färg, den här gången målningar av Albin Amelin. Bland det som reproducerades fanns den kända ”Fanor över bron”. Amelins konst presenteras också i en artikel.

Tidningens röda själ kommer till uttryck också på annat sätt. Ivan Oljelund berättar minnen av ”Hinke – aktören och agitatorn”.

Numret innehåller förstås dikter: ”Uranium” av Gunnar Ekelöf och en bagatell av Emil Hagström – båda medarbetade ofta i FiB – av Harry Martinson och så Stig Sjödins Tre porträtt, som kom att ingå i den 1949 utgivna samlingen ”Sotfragment”, här illustrerade av Björn Jonson:

Förmannen

Han har lismat och sneglat sig fram
till sitt altare: baskontoret.
Han pöser av rättfärdighet
men har aldrig tillhört fackföreningen.
Hans kvinna föder förtal,
snubblar på den smala vägen.
Då står det snart fattiglukt
kring hans blåa rock och ensamheten
borrar grå pilar i hans ögon.
Vettvill dignar han under bördan
att inte kunna leda de sina
och sig själv.

Ställaren

Han har fått ackordet på hjärnan
och klänger som en gorilla
i traversen eller valsstolarna.
Han bygger sig villa och sliter
en stenbacke till tukt.
Han räknar människor i ören
och ser en gud i sparkapitalet.
Livet vill annorlunda,
en kräftknöl förskingrar allt
och förtvivlad tynar han bort
vaxgul och mager mellan sjukstugans
vita lakan.

Svarvaren

Hans kluvna mun har stött honom bort
från kvinnor och talar därför aldrig
om något annat.
Han glömmer maskinen för en historia
och sitt elände för ett leende.
Han syns mycket tillsammans
med småpojkar och ryktet går.
En dag slår han knut på sitt liv
som var så kärlekslöst och kargt
att det klöv tillvaron i tvenne hälfter.

I ”Hjalmar Bergman i Hollywood” berättar hans hustru, Stina Bergman, om Hjalmar Bergmans väg till filmen och om varför han misslyckades i USA.

Per Anders Fogelström berättar om Söndags-Nisse och Strix och om illustratörer och kåsörer som Bruno Liljefors, Axel Fridell, Karl-Erik Forsslund, Dan Andersson, Nils Ferlin, Albert Engström och andra. Karin Smirnoff återger falska och äkta anekdoter om August Strindberg.

Tidningens egna illustratörer i julnumret går inte heller av för hackor: Georg Lagerstedt, Folke Karlsson, Arne Nyman, Stig Åsberg, Ulla Sundin, Birger Ljungqvist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Eric Palmquist och den redan nämnde Björn Jonson.

Som följetong går August Strindbergs ”Hemsöborna”.

Julnumrets noveller är skrivna av Stig Dagerman, Arvid Brenner, Marika Stiernstedt, Martin A Hansen och Lars Ahlin.

Jan Fridegård berättar självbiografiskt under rubriken ”När jag var kungens kurir”. Eyvind Johnson berättar om Rudolf Värnlund före debuten. Och vi får följa Tage Aurell på föreläsning i värmländska bygder.

Resor och äventyr får sitt: jakt på blåval i ishavet; på nyåret ska Sten Bergman börja publicera en rad artiklar från Nya Guinea. Och Erik Asklund berättar om vår ungdoms hjältar, Skinnstrumpa och de andra.

Och så har vi då serierna: Gösta Knutssons och Einar Norelius´ ”Pelle Svanslös” och Rit-Olas (Jan-Erik Garlands) ”Biffen och Bananen”.

Varför görs det inga veckotidningar av den här klassen numera?

(S)ahlin som partiledare?

I P1 morgon intervjuades jag om Mona Sahlin som ledare för socialdemokraterna. Intervjun går att lyssna av på webben. Klicka där på (s)partiledare.

Jag noterar, att den mycket erfarne journalisten Anders Johnsson, som i flera avseende var vänligt inställd till Mona Sahlin, kunde intyga att mina kritiska iakttagelser om och erfarenheter av Sahlin inte var strikt personliga utan delas av många inom vårt parti.

På tisdag morgon intervjuas jag i P1 morgon om Mona Sahlin

Som jag tidigare har skrivit, tycks folk från centrala media läsa min blogg. Den har citerats på ledarsidor, och några journalister från bland annat stockholmstidningar har sagt till mig, att de läser vad jag skriver.

I förmiddags ringde P1 morgon och ville ha mig med i tisdagens sändning. Ämne: partiledarfrågan.

Jag avböjde (liksom jag på sista tiden har avböjt en massa annat) – jag har helt enkelt för mycket kvar att göra före jul för att hinna med mer.

P1 morgon återkom emellertid i eftermiddags och ville nu i stället banda en intervju med mig. Jag sa OK. Intervjun visade sig nästan helt handla om vad jag anser om Mona Sahlin; frågorna utgick konsekvent från vad jag själv har skrivit om henne här på bloggen.

Nå, jag står för vad jag har skrivit. Försökte vidareutveckla det också.

Jag fick en avslutande fråga om vem jag för min del skulle vilja se som partiledare.

För regelbundna läsare av den här bloggen är det ingen nyhet: I första hand förordar jag LOs ordförande, Wanja Lundby-Wedin. Vill man satsa på en radikal föryngring, bör valberedningen göra ett energiskt försök att övertala Carin Jämtin.

Mare Kandre och The Global Infantilists

Mare Kandre (1962-2005) är en alltför tidigt – för egen hand, har jag förstått – bortgången författarinna. Hon skrev på svenska, en lysande svenska, men hade av namnet att döma en helestnisk familjebakgrund.

Efter sin död har hon rönt än mer uppmärksamhet, nu senast i ett temanummer av tidskriften 00-tal.

Mare Kandre slog igenom redan med debutboken, ”I ett annat land” (Bonniers, 1984). Jag har läst henne mycket men inte recenserat böckerna, eftersom de kom ut efter min redaktörs- och recensentperiod.

Böckerna utöver debutboken (samtliga utgivna på Bonniers) är:
”Bebådelsen” (1986)
”Bübins unge” (1987)
”Det brinnande trädet” (1988)
”Aliide, Aliide” (1991)
”Deliria” (1992)
”Djävulen och Gud” (1993)
”Quinnan och Dr Dreuf” (1994)
”Bestiarium” (2001)
”Xavier” (2002)

Ett stilsäkrare författarskap får man leta efter!

Själv kom jag först i kontakt med Mare Kandres skapande inte genom någon bok utan genom MPn ”The Global Infantilists”, som kom 1982.

The Global Infantilists var Mare Kandre, sång och piano, Olle Schedin, piano och synth, Sven Ohlman, bas, och Mats Wigerdal, trummor.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1982 (18 november) skrev jag följande:

En närmast reservationslös entusiasm känner jag inför The Global Infantilists´ debut-MP ”The Global Infantilists” (MNW 7 M). Vilken fantastisk sångerska (dessutom pianist) är inte Mare Kandre! Lyssna till exempel på hennes ljuvligt vackra röst i Jim Morrisons ”Chrystal Ship”. (In med henne i skivstudion igen, MNW. Hon kommer att göra vad som helst – jazz, rock, blues – bra som själva fan.) Musiken i övrigt är gruppens egen. Jag faller även för den – äntligen något riktigt begåvat i nya vågens efterföljd. Den kan mycket väl karaktäriseras som ”monotont melodiös” som det står i MNWs pressmeddelande, och jag håller också med om att ”de avsiktliga dissonanser som uppstår förstärker skönhetsintrycket”.

På omslaget till skivan finns en målning av Mare Kandre.

Sång, musik, bildkonst och prosa – hon var alltså rikligt begåvad på en rad konstnärliga områden. Varför ville hon dö så ung?

På konsert i Blå hallen

I kväll var Birgitta och jag bjudna på festkonsert i Blå hallen i Stockholms stadshus. Inbjudare var norske ambassadören Odd L Fosseidbråten.

Norska ambassaden anordnar en sådan här konsertkväll varje år strax före jul; vi har varit med tidigare.

Nytt för i år var utdelandet av det 2005, till 100-årsminnet av unionsupplösningen instiftade Prins Eugens kulturpris. En norsk och en svensk konstnär eller artist får 50.000 svenska kronor vardera.

Priset gick till dels den unge svenske cellisten Andreas Brantelid, som ni kanske minns från nobelfesten, dels till den unga norska trumpetaren Tine Thing Helseth.

Brantelid spelade ett par satser ur Cellosonat i A-dur av César Franck och Helseth ”Legende” av Georges Enescu samt ett par satser ur Trumpetkonsert i Ess-dur av Johann G B Neruda; Helseth spelade på ett par olika stämda trumpeter, den ena delvis även med sordin.

Roligt att unga musikbegåvningar belönas. Roligt att få höra dem live också.

Båda solisterna ackompanjerades på flygel av Peter Friis Johansson.

Andra delen av konserten stod ett svensk-norsk samarbetspar för, Lill Lindfors, sång, och Ketil Bjørnstad, flygel.

Lill Lindfors känner ni alla till. Bjørnstad stod för ett kraftfullt pianospel, särskilt i ett solonummer, som uppskattades av mig men inte av min hustru. De här båda har samarbetat länge, visade det sig. Lill sjunger och Ketil spelar och, inte minst, komponerar. I det här fallet hade han bland annat tonsatt dikter av Edith Södergran.

En av de dikter Bjørnstad har tonsatt och som Lill Lindfors sjöng var Södergrans kanske mest kända och citerade dikt, ”Dagen svalnar”, den som slutar:

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

Programmet började och slutade med Katarina kyrkas barnkör och aningen äldre ”cathrinor”. De startade med Georg Riedels ”Änglarna från himlens sal” och slutade med att backa upp den unisona sången – publiken deltog, dock inte jag – i psalmen ”Härlig är jorden” eller ”Deilig er jorden” som den heter på norsk. Publiken var blandad, så båda språken blandades.

***

Vi hade reserverade platser på första raden. Till vänster om mig satt två gamla laboremuskompisar, Anna-Greta Leijon och Karin Rudebeck, med vilka jag förstås utbytte information om vad som hade hänt sen sist vi träffades. Till höger om Birgitta satt Ingrid Dahlberg – jag hörde att damerna hjälptes åt att skälla på saker i politiken som båda ogillade. Också andra kulturvänner var där, till exempel Christina Mattsson.

Och så hade kronprinsessan Victoria bjudits dit för att dela ut Prins Eugens kulturpris.

Tidens gång

Här bredvid berättar jag om ytterligare en gammal bekant som har gått bort, Rune Nordin.

Rune läste och skrev också själv poesi. Han gav ut en diktantologi tänkt för mötesbruk, ”Dikter i rörelse” (Tiden, 1987), som jag har haft stor nytta av genom åren.

Till hans minne vill jag återge en dikt, inte hämtad ur hans antologi, men kanske inte helt fel vald som minne över Rune:

Tiden

Av William Shakespeare

Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.
Födelsens stjärna i sin fulla sfär
till mognad hunnen når sitt krön och dör,
krokeggad skugga på dess ljuskrets tär,
och Tiden själv sin gåva grymt förstör.

Så mejar Tiden vårens blomsterfång,
i unga pannor ristar han sitt spår,
förtär det liv som spirar blott en gång,
och intet upprätt för hans lie står.
Och ändå skall min dikt stå oböjd kvar
och vittna om hur värd dess pris du var.

I svensk tolkning av Erik Blomberg.

Matti och Mack på Café 19

På lördag kväll var jag och Birgitta på Café 19 på Svartbäcksgatan här i Uppsala. Det är ett ganska speciellt ställe: Det var här Katalin låg förr i världen. Musiken sitter så att säga i väggarna.

Det som förde oss dit var att sonen, Matti Dahl, spelade där tillsammans med sitt band Mack. Jag kan uppriktigt säga, att jag var imponerad – men någon recension i vedertagen mening kan jag, med den nära relation jag har till honom, naturligtvis inte skriva. Jag kan inte ens titlarna på alla låtarna som han har skrivit. Låt mig bara säga, att i första avdelningen ”arga låten” och den latinoinfluerade låten med frasen ”hold me tight” gjorde intryck på mig. I andra avdelningen var det fullt ös. Bandet blev också inropat igen men kunde tyvärr bara upprepa en låt från första avdelningen – basisten har endast spelat med bandet i två månader och har helt enkelt inte hunnit lära sig fler av Mattis låtar.

Matti tog gitarrlektioner och började spela mycket tidigt. Han har jobbat hårt med att få till den där kombinationen av känsla och teknisk färdighet, som skickliga musiker måste ha. Jag minns fortfarande, hur han tränade in låtar efter till exempel den virtuose Happy Traum (från en av mina LP, ”American Stranger”). Sen blev bland andra Eric Clapton husgud – i det fallet är det Matti som har lärt farsan mer. Mig har han också glatt med att på en jämn födelsedag spela blues och annan musik jag gillar. Ett roligt minne är när han med sin dåvarande flickvän var med föräldrarna och syskonen med familjer i New York och på Jamaica: han använde en god del av sin inte alltför stinna reskassa till att åka till Martin Guitars i New York och köpa en fin akustisk gitarr. Men han spelar på alla möjliga slags gitarrer, har periodvis ägt ett drygt tiotal.

Han har haft egna band sen mycket lång tid tillbaka, långt före bildandet av Mack; Oak vill jag minnas att ett band hette. Men han har hela tiden spelat även i andra konstellationer – finns också på CD med le fox, med Grassdancer och snart med Gabriel Munck. I höstas spelade han i Gabriel Muncks band som förband under en turné med Mando Diao.

Som den realistiske unge man han är, hyser Matti inga illusioner om att kunna försörja sig på den musik han skapar och spelar. Inte så att psykologutbildningen – han arbetar som psykolog – skulle vara något andrahandsval, något bara för försörjningen, men han utvidgar sin vardagssfär genom att också odla sin konstnärliga ådra.

***

Café 19 är praktiskt taget fullsatt under spelningen. Flertalet i publiken är förstås åtskilligt yngre än vad jag och Birgitta är.

Efter konserten börjar några, som sitter vid samma långbord som vi, prata med oss. De känner Matti och känner förstås också igen hans mamma.

De vill prata politik.

Inget tvivel om att hjärtat slår till vänster hos dem.

Och utan att gå in på några detaljer i något som ändå är ett privat samtal: det de säger indikerar tydligt, att Göran Persson inte var deras favorit; tvärt om hade de närmast blivit chockerade av att han, tillfrågad därom, inte var beredd att kalla sig socialist.

Och plötsligt inser jag det som de senaste opinionsmätningarna (med starkt ökande siffror för socialdemokraterna) bland mycket annat indikerar, nämligen att somliga helt enkelt aktivt ville rösta bort Göran Persson och den närmaste kretsen kring honom.

Det här intrycket förstärks ytterligare, när våra bordsgrannar noggrannt förhör oss om vem eller vilka vi kan tänka oss som partiledare – samt inte minst om vad för slags åsikter dessa personer har.