Matti och Mack på Café 19

På lördag kväll var jag och Birgitta på Café 19 på Svartbäcksgatan här i Uppsala. Det är ett ganska speciellt ställe: Det var här Katalin låg förr i världen. Musiken sitter så att säga i väggarna.

Det som förde oss dit var att sonen, Matti Dahl, spelade där tillsammans med sitt band Mack. Jag kan uppriktigt säga, att jag var imponerad – men någon recension i vedertagen mening kan jag, med den nära relation jag har till honom, naturligtvis inte skriva. Jag kan inte ens titlarna på alla låtarna som han har skrivit. Låt mig bara säga, att i första avdelningen ”arga låten” och den latinoinfluerade låten med frasen ”hold me tight” gjorde intryck på mig. I andra avdelningen var det fullt ös. Bandet blev också inropat igen men kunde tyvärr bara upprepa en låt från första avdelningen – basisten har endast spelat med bandet i två månader och har helt enkelt inte hunnit lära sig fler av Mattis låtar.

Matti tog gitarrlektioner och började spela mycket tidigt. Han har jobbat hårt med att få till den där kombinationen av känsla och teknisk färdighet, som skickliga musiker måste ha. Jag minns fortfarande, hur han tränade in låtar efter till exempel den virtuose Happy Traum (från en av mina LP, ”American Stranger”). Sen blev bland andra Eric Clapton husgud – i det fallet är det Matti som har lärt farsan mer. Mig har han också glatt med att på en jämn födelsedag spela blues och annan musik jag gillar. Ett roligt minne är när han med sin dåvarande flickvän var med föräldrarna och syskonen med familjer i New York och på Jamaica: han använde en god del av sin inte alltför stinna reskassa till att åka till Martin Guitars i New York och köpa en fin akustisk gitarr. Men han spelar på alla möjliga slags gitarrer, har periodvis ägt ett drygt tiotal.

Han har haft egna band sen mycket lång tid tillbaka, långt före bildandet av Mack; Oak vill jag minnas att ett band hette. Men han har hela tiden spelat även i andra konstellationer – finns också på CD med le fox, med Grassdancer och snart med Gabriel Munck. I höstas spelade han i Gabriel Muncks band som förband under en turné med Mando Diao.

Som den realistiske unge man han är, hyser Matti inga illusioner om att kunna försörja sig på den musik han skapar och spelar. Inte så att psykologutbildningen – han arbetar som psykolog – skulle vara något andrahandsval, något bara för försörjningen, men han utvidgar sin vardagssfär genom att också odla sin konstnärliga ådra.

***

Café 19 är praktiskt taget fullsatt under spelningen. Flertalet i publiken är förstås åtskilligt yngre än vad jag och Birgitta är.

Efter konserten börjar några, som sitter vid samma långbord som vi, prata med oss. De känner Matti och känner förstås också igen hans mamma.

De vill prata politik.

Inget tvivel om att hjärtat slår till vänster hos dem.

Och utan att gå in på några detaljer i något som ändå är ett privat samtal: det de säger indikerar tydligt, att Göran Persson inte var deras favorit; tvärt om hade de närmast blivit chockerade av att han, tillfrågad därom, inte var beredd att kalla sig socialist.

Och plötsligt inser jag det som de senaste opinionsmätningarna (med starkt ökande siffror för socialdemokraterna) bland mycket annat indikerar, nämligen att somliga helt enkelt aktivt ville rösta bort Göran Persson och den närmaste kretsen kring honom.

Det här intrycket förstärks ytterligare, när våra bordsgrannar noggrannt förhör oss om vem eller vilka vi kan tänka oss som partiledare – samt inte minst om vad för slags åsikter dessa personer har.