Matti och Mack på Café 19

17 december 2006 18:40 | Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

På lördag kväll var jag och Birgitta på Café 19 på Svartbäcksgatan här i Uppsala. Det är ett ganska speciellt ställe: Det var här Katalin låg förr i världen. Musiken sitter så att säga i väggarna.

Det som förde oss dit var att sonen, Matti Dahl, spelade där tillsammans med sitt band Mack. Jag kan uppriktigt säga, att jag var imponerad – men någon recension i vedertagen mening kan jag, med den nära relation jag har till honom, naturligtvis inte skriva. Jag kan inte ens titlarna på alla låtarna som han har skrivit. Låt mig bara säga, att i första avdelningen ”arga låten” och den latinoinfluerade låten med frasen ”hold me tight” gjorde intryck på mig. I andra avdelningen var det fullt ös. Bandet blev också inropat igen men kunde tyvärr bara upprepa en låt från första avdelningen – basisten har endast spelat med bandet i två månader och har helt enkelt inte hunnit lära sig fler av Mattis låtar.

Matti tog gitarrlektioner och började spela mycket tidigt. Han har jobbat hårt med att få till den där kombinationen av känsla och teknisk färdighet, som skickliga musiker måste ha. Jag minns fortfarande, hur han tränade in låtar efter till exempel den virtuose Happy Traum (från en av mina LP, ”American Stranger”). Sen blev bland andra Eric Clapton husgud – i det fallet är det Matti som har lärt farsan mer. Mig har han också glatt med att på en jämn födelsedag spela blues och annan musik jag gillar. Ett roligt minne är när han med sin dåvarande flickvän var med föräldrarna och syskonen med familjer i New York och på Jamaica: han använde en god del av sin inte alltför stinna reskassa till att åka till Martin Guitars i New York och köpa en fin akustisk gitarr. Men han spelar på alla möjliga slags gitarrer, har periodvis ägt ett drygt tiotal.

Han har haft egna band sen mycket lång tid tillbaka, långt före bildandet av Mack; Oak vill jag minnas att ett band hette. Men han har hela tiden spelat även i andra konstellationer – finns också på CD med le fox, med Grassdancer och snart med Gabriel Munck. I höstas spelade han i Gabriel Muncks band som förband under en turné med Mando Diao.

Som den realistiske unge man han är, hyser Matti inga illusioner om att kunna försörja sig på den musik han skapar och spelar. Inte så att psykologutbildningen – han arbetar som psykolog – skulle vara något andrahandsval, något bara för försörjningen, men han utvidgar sin vardagssfär genom att också odla sin konstnärliga ådra.

***

Café 19 är praktiskt taget fullsatt under spelningen. Flertalet i publiken är förstås åtskilligt yngre än vad jag och Birgitta är.

Efter konserten börjar några, som sitter vid samma långbord som vi, prata med oss. De känner Matti och känner förstås också igen hans mamma.

De vill prata politik.

Inget tvivel om att hjärtat slår till vänster hos dem.

Och utan att gå in på några detaljer i något som ändå är ett privat samtal: det de säger indikerar tydligt, att Göran Persson inte var deras favorit; tvärt om hade de närmast blivit chockerade av att han, tillfrågad därom, inte var beredd att kalla sig socialist.

Och plötsligt inser jag det som de senaste opinionsmätningarna (med starkt ökande siffror för socialdemokraterna) bland mycket annat indikerar, nämligen att somliga helt enkelt aktivt ville rösta bort Göran Persson och den närmaste kretsen kring honom.

Det här intrycket förstärks ytterligare, när våra bordsgrannar noggrannt förhör oss om vem eller vilka vi kan tänka oss som partiledare – samt inte minst om vad för slags åsikter dessa personer har.

2 kommentarer

  1. Rune Nordin dog för kort tid sedan; jag läste det på Lars Ilshammars blogg och har sen också sett dödsannonsen. Vi kände varann men var aldrig nära vänner. Dock hade vi många gemensamma intressen, till exempel intresset för arbetarsånger och intresset för arbetarhistoria. Jag skrev nyligen om hans allra sista artikel, den om Brunnsviks folkhögskola.

    Från min gamle vän Hans O Sjöström har jag fått ett mejl, som handlar om Rune men också om den pågående partiledardiskussionen; därför vill jag delge er innehållet:

    Hej!

    Jag var på en minesstund för Rune Nordin. Han var en man som jag tyvärr lärde känna för sent för att lära känna. Jag förstod att det skulle ha varit både intressant och nyttigt men nu blev det mest minnesstunden som blir det bestående intrycket. Lill hyr ateljé av hans dotter Anna-Karin Wetzig och det är så jag träffat honom.

    Emellertid kan jag inte undanhålla dig ett yttrande av skådespelaren Torsten Wahlund som jag råkade höra i kaffekön. (Wahlund läste texter av Rune Nordin och Stig Sjödin och gjorde det väldigt bra) Så här sa han när någon frågade honom om vem han ville ha som partiledare:

    ”Vanja Lundby-Wedin. Vi måste ju ha någon som åtminstone har ena foten i arbetarklassen. De andra är ju bara broilers – eller brysselkål som jag brukar säga.”

    Inte för att jag har någon rätt att lägga mig i valet av partiledare, men jag tyckte att den här repliken kanske borde intressera dig som är engagerad i frågan. Dessutom var den ju rolig.

    Många hälsningar till både dig och Birgitta!

    Hans O

    Comment by Enn Kokk — 2006 12 18 10:48 #

  2. Hej!

    Den ”arga låten” heter You shot me! och finns på http://www.myspace.com/mattidahl

    Comment by Matti — 2006 12 22 14:53 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^