Decemberdagbok

4 december 2006 18:23 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Det är nu klart, att jag fortsätter i kulturnämnden här i Uppsala.

Jag har varit förste suppleant men i realiteten ordinarie – en av våra ledamöter blev sjuk och återvände inte till uppdraget. Jag har varit en mycket flitig och aktiv ledamot, och när socialdemokraterna i våras fastställde kandidater till nämnder och styrelser, flyttades jag upp på ordinarieplats.

Sen förlorade vi valet, och högeralliansen drog dessutom ner på antalet ledamöter i nämnder och styrelser. Det blev så få platser, att jag – med varannan damernas, ny ordförande för gruppen och en annan manlig ledamot, som har suttit längre än jag (och dessutom är väl kvalificerad), riskerade att hamna utanför.

Jag vet att avgående ordföranden, Kees Geurtsen, liksom efterträdaren, Peter Gustavsson, har agerat till min förmån gent emot valberedningen; så har också några andra medlemmar i gruppen gjort. Och en av de senare, Lisbet Jonsson, gick så långt, att hon avstod sin plats till förmån för mig: till beslutet bidrog också, att hon, med krävande jobb i Stockholm, har svårt att klara den ständiga närvaro, som den nu mindre gruppen fordrar. Tack, Lisbet! Så nu är jag med igen, liksom tidigare som suppleant.

Vid förra sammanträdet med kulturnämnden, det då vi släppte igenom den borgerliga, snålare kulturbudgeten (den går ju ändå igenom förr eller senare) men givetvis reserverade oss, utsågs jag till protokolljusterare, eftersom Jan-Erik Wikström (fp) tillfälligt satt ordförande. När jag vid justeringen kontrolläste protokollet, upptäckte jag ett fatalt fel: Det rödgröna budgetalterntivet påstods lik förbannat ha gått igenom – mot vilket (s), (v) och (mp) skriftligt hade reserverat sig! Inget ont sagt om vår förträffliga nämndsekreterare; det är lätt hänt, att man blandar ihop två papper, när man har bråttom. Men intressantare är att den värderade hr Wikström glatt hade skrivit sitt namn under det här protokollet.

På fredag kväll ringde en lätt förtvivlad Kerstin: lilla Klara hade börjat kräkas under första avsnittet av årets julkalender – inte åt kalendern men kanske på grund av vinterkräksjuka. Själv måste Kerstin åka på kurs över lördag-söndag, och vad hände, om både Viggo och pappa Bo också blev sjuka. Jag förklarade, att jag och Birgitta visserligen var uppbokade på var sitt håll delar av helgen men att vi självfallet skulle rycka in, om det krävdes.

Det visade sig sen inte behövas. Natten mellan fredag och lördag blev visserligen jobbig för både Klara och Kerstin; Kerstin låg tillsammans med Klara, som gång på gång kräktes (och därefter fick lite vatten eller välling – med samma resultat). Klara var ändå hela tiden vid gott mod.

Och under över alla under: Ingen annan i familjen insjuknade, och Klara blev frisk.

Fast mittåt: Jag har just läst Kerstins blogg. Bo blev sjuk under loppet av söndagen. Klara har alltså tillfrisknat, och Viggo har än så länge klarat sig.

Och apropå TVs julkalender: Både jag och Birgitta tycker att årets upplaga är ovanligt trevlig. De yngre tycker säkert dessutom att Lasse-Majas detektivbyrå och de mysterier den ställs inför är spännande också.

Lördagens melodikryss har jag tidigare redovisat. En uppmärksam läsare har observerat, att jag på en fråga visserligen angav rätt stycke, ”Jungfruns bön”, men fel kompositör. Jag har, det har jag skrivit förut, i fråga om melodikrysset (liksom om mycket annat) inställningen, att jag ingalunda är någon allvetare. Och alltid lär man sig något nytt på kuppen.

På lördagskvällen hade vi brorsan – Matti Kokk heter han – på middag. Han hade just varit på kryssning till Tallinn, så jag slog till med en estnisk specialitet, surkålsgryta. Man tar surkål (finns på burk), kryddar med kummin och salt och täcker med vatten. I mitten gör man en grop, där man häller korngryn. Och så täcker man alltsammans med inte alltför tunna skivor av rimmat sidfläsk. Sen får det stå i ugn i 180 graders värme i ett par timmar, så att fläsket tar färg.

Till det serveras kokt potatis, öl (jag hade en estnisk SAKU-öl kvar hemma plus tjeckiskt öl) och, om man inte är nykterist, en liten snaps.

Söndagen ägnade jag åt Ordfront. Ordfront hade kallat till föreningsråd i sitt hus på Söder i Stockholm. Från Ordfront centralt medverkade ordföranden Stefan Carlén och föreningsombudsmannen Pirjo Migou. Vi fick genomgångar av vårens utgivning, även höstens (fast muntligt); vi hänger ju upp åtminstone en stor del av föreningsverksamheten på förlagets utgivning. Vi diskuterade vidare ett nytt system för stöd till föreningarna i form av grundbidrag plus aktivitetsbidrag. Och inte minst: vi som representerade föreningar från norr till söder berättade för varann om hur vi hade lagt upp verksamheten, om både lyckade aktiviteter och sådant som inte hade fungerat så bra. Jag tror att jag har med mig en idé hem till Uppsala, en kombination av förlagets kommande satsning på en debattserie och av en redovisning om hur man framgångsrikt har hållit i gång ett debattcafé.

När jag kom hem, berättade Birgitta, att hon under dagen hade fått en rad samtal från grannar och vänner i Öregrund: På natten hade några vänligt sinnade personer gett sig på vår grind och brevlåda, vilka hittades ute på gatan. Grinden har varit fäst med slanglås vid grindstolparna och den stora, markstående brevlådan med ungefär samma metod vid grinden. De som har gjort det här måste alltså ha medfört verktyg med vilket de har sågat eller knipit av kablarna. Hur som helst, Birgitta ringde till polisen, som ville åka ut och fotografera och säkra eventuella spår, innan ordningen återställdes – men ordningen var vid det laget redan återställd av hjälpsamma närboende.

Vi lever, numera halva året, ett lugnt och fridsamt pensionärsliv i vårt hus och vår trädgård i Öregrund: har inget otalt med någon, har många vänner och behandlas vänligt av både ortsbor och sommargäster med vilka vi är mer ytligt bekanta. Men det är inte säkert, att det här är vänt just mot oss. Inga-Lill, trädgårdsmästaren i Öregrund, berättade för Birgitta i telefon, att det har gått en våg av vandalism genom den lilla stan: även andra grindar har attackerats, nattparkerade bilar har fått lacken repad och så vidare. I somras berättade vår nye granne, att några hade varit inne i hans husbygge och satt på vattnet för fullt, med följder som är lätta att ana.

Jag är inte en sån där som älskar att straffa. Men visst undrar jag, vad det är som driver somliga till en fullständigt meningslös förstörelse. Är det relativt unga människor, finns det ju till och med utsikter att hjälpa dem med det kaos i deras inre de inte kan hantera.

I dag hade jag tid för kontroll hos min doktor, Yong Wo Han, som har sin mottagning i Stockholm. Han är främst min diabetsdoktor, och han var på det hela taget nöjd i dag: Jag hade 5,4 i blodsocker (och mycket hyggliga värden på den dataförteckning över egna fortlöpande mätningar jag för och tar med till honom), inget socker i urinen (fast det har jag inte haft på åratal) och jag hade inte heller, trots mina motionsförsummelser, gått upp i vikt. Han kollade hjärtat också och kom fram till samma slutsats som min hjärtdoktor på Akademiska: hjärtat pinnar på bra om än en aning långsamt.

Bortsett från en rejäl förkylning har jag, sen jag träffade honom sist, mått riktigt bra. Men man vet ju aldrig; det är ju en subjektiv utsaga. Nu har jag också doktorns ord på att jag mår bra.