Tidens gång
18 december 2006 15:42 | Prosa & lyrik | 6 kommentarerHär bredvid berättar jag om ytterligare en gammal bekant som har gått bort, Rune Nordin.
Rune läste och skrev också själv poesi. Han gav ut en diktantologi tänkt för mötesbruk, ”Dikter i rörelse” (Tiden, 1987), som jag har haft stor nytta av genom åren.
Till hans minne vill jag återge en dikt, inte hämtad ur hans antologi, men kanske inte helt fel vald som minne över Rune:
Tiden
Av William Shakespeare
Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.
Födelsens stjärna i sin fulla sfär
till mognad hunnen når sitt krön och dör,
krokeggad skugga på dess ljuskrets tär,
och Tiden själv sin gåva grymt förstör.
Så mejar Tiden vårens blomsterfång,
i unga pannor ristar han sitt spår,
förtär det liv som spirar blott en gång,
och intet upprätt för hans lie står.
Och ändå skall min dikt stå oböjd kvar
och vittna om hur värd dess pris du var.
I svensk tolkning av Erik Blomberg.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^