Med högklackade skor i Sibiriens snö

Sandra Kalniete föddes den 22 december 1952 i Togur i Tomsk oblast i Sibirien. Kalnietes lettiska föräldrar var förvisade dit – vi ska strax återkomma till detta – men tilläts 1957 att återvända till Lettland.

Sandra Kalniete engagerade sig 1988 i den lettiska folkfronten, Tautas fronts, och blev dess vice ordförande. Efter frigörelsen från Sovjetunionen arbetade hon i lettiska UD, som FN-ambassadör, som ambassadör i Frankrike och i UNESCO. Hon blev Lettlands utrikesminister 2002 och, under en kort period 2004, EU-kommissionär. Hon blev dock inte omnominerad och svarade med att engagera sig – hon hade dittills varit partilös borgerlig – i Einar Repšes Nya Tidens Parti (Jaunais Laiks) med sikte på att bli Lettlands nästa president.

Om sin familjs historia på både mors- och farssidan, med tonvikt på förvisningarna till Sibirien, har Sandra Kalniete skrivit en bok, som bland annat har vunnit ett litterärt pris i Frankrike. Den utgavs år 2005 på svenska under titeln ”Med högklackade skor i Sibiriens snö” (Atlantis, i utmärkt översättning av Juris Kronbergs).

Det är en välskriven och väldokumenterad bok; möjligen kan man invända, att den ibland à la roman tränger in i nu döda personers tankar – men inget av detta stör den historiska helhetsbilden. Helhetsbilden är att jättestora grupper av inte bara letter utan också ester och litauer i vågor deporterades till Sibirien. Bara en mindre del av alla dessa anklagades för konkreta förbrytelser – sanna eller falska – och fick fängelse- eller fånglägerstraff. Flertalet förvisades, ibland på livstid, till avlägsna och svårbebodda orter med den egentliga avsikten att skrämma de milt talat sovjetoppositionella balterna till underkastelse.

På Sandra Kalnietes morssida grundades förvisningen på att familjen – genom hårt eget arbete – hade blivit hyggligt välbeställd. På hennes farssida var bakgrunden att Sandras fars styvfar i början av den andra sovjetryska ockupationen deltog i ”Skogsbrödernas” gerillaoperationer. Att denne styvfader och Sandras farmor i praktiken hade brutit äktenskapet – de kom inte överens och sågs inte – hindrade inte sovjetmakten från att också förvisa farmodern och hennes (men alltså inte styvfaderns) son Aivars Kalnietis, han som kom att bli Sandra Kalnietes far.

Inte bara Sandra Kalnietes morfar och mormor, Jānis Dreifelds och Emilija Dreifelde, deporterades; de skildes för övrigt åt under transporten och kom aldrig mer att ses – Jānis Dreifelds dog mycket snart av sjukdom, svält, kyla och umbäranden. Deporterad blev också deras dotter Ligita Dreifelde, som då bara var 15 år gammal. Det var denna unga flicka med normala tonårsdrömmar, som råkade få med sig lackskorna, som man förstår mycket användbara i Sibiriens snö och kyla.

Oerhört mycket av det som de båda förgreningarna av denna familj, vilka ännu inte hade mötts, råkade ut för och upplevde förklarar många gånger om de aversioner, ja det hat som de flesta balter hyser mot sovjetmakten och mot kommunismen. Vi talar om frakt till Sibirien i fullpackade boskapsvagnar, barn och gamla som tidigt dör av svält, smuts, kyla, mänsklig förnedring.

Sandra Kalniete, som öppet redovisar också judeutrotningen i Lettland, har en viktig poäng i att balternas erfarenhet av andra världskriget och av vad som sedan följde skiljer sig radikalt från tyskockuperade länders i Väst- och Nordeuropa. Hon begriper fullt ut hatet mot tyskarna i de sist nämnda delarna av Europa – men vädjar till en alleuropeisk publik om förståelse för att balterna i första hand har erfarenhet av ett motsvarande förtryck, som utövades av Sovjetryssland.

Sandra Kalnietes mor Ligita Dreifelde släpptes tillbaka från förvisningen och fick i juni 1948 åka hem till Lettland – bara för att 1949 i en ny arresteringsvåg föras till Sibirien igen. Väl där finner hon, 1950, till sin förtvivlan att hennes mamma just har dött; de fick alltså inte återförenas, och modern fick aldrig återvända till Lettland.

På sin förvisningsort träffar hon Aivars Kalnietis. Ungdomarna blir kära i varann – letterna håller ihop – och 1951 gifter de sig. Den 22 december 1952 föds dottern Sandra.

1953 dör Josef Stalin, och så småningom når avstalniseringen också imperiets utkanter. Allt fler letter får sina förvisningar upphävda. Men det dröjer ända till april 1957, innan familjen Aivars Kalnietis, Ligita Kalniete och den nu fyraåriga dottern Sandra Kalniete kan återvända till Lettland.

Sandra Kalnietes bok om en enskild lettisk familjs lidanden och historia belyser hundratusentals andra balters öden. Och den är verkligen mer än en familjehistoria: längst bak i boken finns en serie faktaspäckade noter, som illustrerar den här familjens representativitet.

Nästa år kommer Musikens hus

I Arbetarbladet (s) i Gävle har kulturnämndens i Uppsala förre ordförande Kees Geurtsen (s) publicerat en läsvärd artikel om Gävles existerande och Uppsalas kommande Musikens hus.

Läs artikeln här.

Melodikrysset nr 52

Jag använder mig av Aftonbladets TV-bilaga, när jag löser melodikrysset. TV-bilagan har nu innehållit fel två veckor i rad. Förra veckan döptes nr 51 till nr 52, vilket lurade mig att skriva fel nummer i rubriken. Den här gången fanns det två extra rutrader längst ner. Det sista vållade mig, till att börja med, mer huvudbry än själva krysset.

Som vanligt hade jag mest problem med den musik som är hämtad ur melodifestivalerna, i det här fallet Patrik Isaksson med ”Faller du så faller jag” från 2006.

Betydligt enklare var det att känna igen Bo Kaspers Orkester (med CDn ”Hund”).

Riktigt på hemmaplan var jag i fråga om ”En kväll på Anchora Bar”, som har komponerats av Kai Gullmar och som sjöngs av Karin Juel. Och i fråga om ”Ju mer vi är tillsammans”. Och i fråga om ”En natt i Moskva” (”Nattens mörker faller…”).

Och givetvis kände jag igen Jules Sylvains ”Får jag låna nyckeln Ann-Marie?”, som gav nyckel.

Scenmusikinslagen var lätta den här gången. ”Don´t Cry For Me Argentina” hör hemma i Tim Rice´s och Andrew Lloyd Webbers ”Evita”. Naturligtvis kände jag likaledes igen Peter Jöback i ”Guldet blev till sand”, som hör hemma i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus´ ”Kristina från Duvemåla”. Och självfallet har jag sett den klassiska baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij.

En anknytning till det klassiska hade också musiken av Aram Khataturian, den som användes som signatur till TV-serien ”Onedinlinjen”.

Filmmusikinslagen innehöll både lätt och svårt. Den klassiska Disney-filmen om de tre små grisarna och den stora stygga vargen innehåller ”Ingen rädder för vargen här”. Lätt var det också att placera ”Always Look on the Bright Side of Life” i Monty Python-filmen ”Life of Brian”, det vill säga ”Ett herrans liv”. Sen fanns det också en svår fråga. Jag har Bernardo Bertoluccis mastodontfilm ”1900” på video men kom inte på vem som har gjort filmmusiken utan att googla: Ennio Morricone är svaret.

Allra sist: I årets sista melodikryss hade Eldeman återbrukat, exakt, en fråga han också använde i juli i år. ”Nu ska vi skörda linet i dag” gav fortfarande det sökta ordet lin.

Jag vill också passa på att önska alla melodikrysslösare ett gott nytt år!

***

Om Google har fört dig hit i jakten på något svar i senaste melodikrysset, pröva då att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se. Eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.