Svunna jular

27 december 2006 18:00 | Barnkultur, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Min tidiga barndoms jular i den estniska byn Juminda vid Finska viken, öster om Tallinn, minns jag bara vagt – jag var sex år, när familjen i februari 1944 flydde. Lustigt nog kommer jag i håg en stor hög julgran i mormors och morfars hus, Siguri (Cikoriagården), däremot inte någon i mitt födelsehem, Tabani.

Hösten 1944, när familjen, fortfarande i pappas fiskebåt, anlände till Sverige (fiskeläget Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall), hade jag hunnit bli sju år.

Mina första riktigt tydliga julminnen härstammar från julen 1944, då vi som flyktingar var inhysta hos Valter och Helga Hallén i en bondgård i byn Nyland i Njurunda (Medelpad, alltså inte i Ångermanland); det var i Nylands skola jag började gå och sen fortsatte att gå i, när familjen hade flyttat till den lilla nedervåningen i Kjell Nordins hus i Juniskär.

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (nummer 21, 6 december) berättar jag om detta.

***

DET
HÄNDER

…att minnet av det förflutna lagras i huvudet med fotografisk skärpa.

Jag kommer i håg min första jul i Sverige, 1944. Eller rättare sagt, jag kommer inte i håg så mycket av den, men i minnet finns ett brottstycke – någon minut – från en av juldagarna.

Det var hos Halléns i Nyland, Njurunda, där vi fick bo första tiden efter lägret i Härnösand. Jag stod ute på gården. Vädret var gråkallt. Snön låg hög på gården, i hagarna och i skogen. Ovanför bondgården där vi bodde och ovanför trädtopparna reste sig en brant bergssida – ett inslag i landskapsbilden som jag inte var förtrogen med från det platta Estland.

Och så:

Längs bergssidan glider en räv uppåt. Som ett rött streck.

Från lagårdshållet hör jag någon av lilldrängarna Ture och Einar (båda bröder till Ivar Nordberg, numera riksdagsman, som bodde i en granngård) vissla ”Stadsbudsvisan”. Jag har ingen aning om varför just det här har fäst sig på näthinnan och i minnet. Av den julen tror jag mig i övrigt minnas att vi i släde åkte till julottan i Njurunda kyrka.

* Så här nyckfullt (och ibland bedrägligt) är minnet.

Av mina jular i barndomen minns jag bara enskildheter av det här slaget, och jag kan ofta inte placera händelserna i tidsordning.

Jag kommer i håg fyrtiotalets julbad i bykbalja på köksgolvet.

Jag kommer i håg några nattliga julstädningar med mamma, då vi tillsammans stökade (jag dammtorkade alla skåp) och hörde på ”Endast mamma är vaken”.

Jag kommer i håg väntan och förväntan på julaftons morgon och långa, långa förmiddag. Då jag och min bror Matti ibland åkte spark i backarna i Juni medan vi väntade.

Men jag skulle inte gå i land med att säga när det och det ägde rum.

* Men det viktiga för mig som vuxen, som medelålders, är att mitt samlade minne av barndomens jular är så ljust.

Vi hade det ganska knapert, i varje fall under den första efterkrigstiden, så det har ingenting med överflöd eller prylar eller julklappar att göra.

Men det finns ett sken av mänsklig värme, av gemenskap och vänlighet, över min barndoms jular.

Jag hoppas att mina barn i sin tur ska minnas sina jular på samma sätt.

Hjärtans god jul på er!

Enn Kokk

***

Inom mig bär jag en märkvärdig trygghet, märkvärdig mot bakgrund av de krigsupplevelser och det flyktingskap jag också bär med mig. Om detta berättar jag mer i ett julkåseri i Aktuellt i politiken nummer 21 1980 (8 december).

***

DET
HÄNDER

…att jag känner själsfrändskap med Tove Jansson. (Jag har just läst om de fyra muminböcker AWE/Gebers har återutgivit: ”Farlig midsommar”, ”Pappan och havet”, ”Muminpappans memoarer” och ”Sent i november”.) I hennes muminvärld finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten i öppen båt över isigt vinterhav, uppehållet i Finland och rotslåendet i ett helt nytt land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Som Lars Linder skrev i Expressen apropå Tove Jansson-utställningen i Nationalmuseum: En mycket representativ scen i hennes författarskap är muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande eller mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess inbyggare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords har man också frihet! Man kan göra äventyrliga utflykter ut i den omgivande, farliga världen.

* Inte minst jularna i barndomen minns jag som värme och gemenskap.

Det har inget med materiell trygghet att göra – vi var med alla tänkbara mått fattiga.

Så låt oss inte håna julen bara för att vi har synpunkter på julkrämarnas verksamhet. Julen kan missbrukas. Men den kan också brukas, till att sprida ljus och trygghet.

Att det här till stora delar handlar om vad enskilda föräldrar förmedlar till enskilda barn är heller inget fel. Det finns yttre faktorer som vi inte kan påverka, men vi kan aldrig springa från vårt alldeles egna ansvar.

* Felet med den borgerliga tryggheten – till jul och annars – är att den gör halt där.

Till dem som ändå inte förstår vill jag anbefalla slutkapitlet ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop! Mumin-jul.

Enn Kokk

***

Ytterligare en gång tar jag upp det här temat i julnumret 1981 (nummer 21, 3 december).

***

DET
HÄNDER

…förmodligen att läsare förargar sig över det trygghetsevangelium jag har spritt i denna spalt, till exempel skildringen av min barndoms jular.

Till att börja med: Trygghet är inte något fult. Trygghet och värme går att skapa också i miljöer som inte utmärks av materiellt överflöd.

Kanske är det till och med så att människor med min speciella bakgrund bättre lär sig att värdesätta trygghet och harmoni.

Jag kommer från en estnisk flyktingfamilj. Till mitt bagage av barndomsupplevelser hör kriget som böljade fram över mitt arma hemland.

I Finska viken, på en ö som var en anhalt under den flykt som hösten 1944 ändade i Sverige, blev vi på vårvintern 1944 bombade av ryskt flyg.

Jag kan försäkra att julen 1944 – vår första i Sverige – hos Halléns i Nyland i Njurunda utanför Sundsvall med riklig tillgång till god mat (vi bodde i en bondgård) och slädfärd till julottan därefter blev en minnesvärd upplevelse. Liksom jularna i Juniskär där jag växte upp blev det.

Kompensation?

Nej, jag tror faktiskt inte det. I alla fall inte bara.

Det finns hos många ester jag känner, eller känner till, en egendomlig blandning av envishet och lättsinne, som bildar grunden för självtillit och trygghet också under i övrigt kaotiska omständigheter.

Inte så att jag tror på nedärvda nationalkaraktärer. Men århundraden av främmande välde har väl satt sina spår, lärt esterna att hålla ut och försöka klara sig och sitt i alla fall.

En av mina geniala landsmän, den landsflyktige tonsättaren (och före detta vallpojken) Eduard Tubin svarar i nyhetsmagasinet Sju Dagar på frågan, om han som är väldskänd inte är besviken över att vara så lite spelad i Sverige, så här:

– Det är mig uppriktigt sagt likgiltigt. Jag vet vad jag förmår musikaliskt. Det är viktigare för mig än att bli berömd och ofta spelad i det land där jag råkar bo. Det var ingen som bad mig fly hit och då kan jag heller inte begära att bli buren i gullstol.

En som säger så måste bära mycken självtillit och trygghet inombords.

Varm och ombonad jul på er!

Enn Kokk

***

Också om jularna i efterkrigstidens Juniskär har jag skrivit i Aktuellt i politiken (s), i julnumret 1976 (nummer 21, 9 december):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min barndoms jular.

Det är ljusa och glada minnen. Det fanns alltid hårda paket att glädja sig åt. Min enda olyckliga jul var den gången då jag inte fick någon bok; då grät jag. Men det var nog mera andan kring julen än julklapparna det handlade om.

Mina föräldrar kom hit vid krigsslutet, som flyktingar från Estland. Jag var sju år då.

De hade varit tvungna att lämna allting efter sig.

* Jag minns fortfarande julskyltningarna i Kvissleby. Med röda öron och en vit kvast framför munnen stod vi ungar framför skyltfönstrens överflöd och stampade i kylan. Man kunde också stå framför disken i Berglunds handelsbod och bara längta.

En av de första jularna i Sverige hörde vi någon gå i vår farstu utan att komma in. Där ute fanns en korg med julgotter, jag vet ännu inte från vem. Från någon som inte ville spegla sig i tacksamhet.

I dag talar man om prylsamhälle och alternativ jul.

Tiden går så fort.

* Jag har vuxit upp i rum och kök tillsammans med mamma och pappa och två syskon.

Jag var privilegierad. Jag fick ligga ensam i köket.

Men enda värmekällan, åren efter kriget, var en vedspis. Det fanns heller inte rinnande vatten eller avlopp. De kallaste nätterna kunde det hända att det var en skorpa av is på vattenhinken i köket.

Badvattnet till julbadet – om man inte åkte till bastun i Njurunda – fick mamma värma på spisen. Och så skrubbade hon oss ungar rena i det stora bykkaret.

* Det här har hänt i mitt liv, och jag är ännu inte fyrtio år.

Jag kan inte hjälpa det. Jag begriper mig inte på den energidebatt som förs på centerns villkor.

Det finns dom som frågar en om man kan vara för kärnkraft och se sina barn i ögonen.

Jo, jag kan.

Jag vill ge dem ett samhälle som är tryggt och ombonat. Med jobb, värme, komfort, ett rimligt mått av materiellt överflöd.

Att detta skulle beröva oss den mänskliga värme och känsla av gemenskap som jag minns från min barndoms jular vägrar jag att tro.

Hjärtans god jul på er allihop!

Enn Kokk

***

Senare ändrade jag uppfattning om kärnkraften. Men jag vill inte vara falsk: så här resonerade och skrev jag då.

I själva verket är det jag skriver en mycket god illustration av varför min generation socialdemokrater, med egna upplevelser av Fattigsverige nyss genomlevda, hade så svårt att se också avigsidorna och riskerna med kärnkraften.

I dag har jag åter svårt att acceptera centerns kärnkraftslinje, fast av motsatt anledning. Centern har sålt ut sin gamla övertygelse. För regeringsmaktens skull. Men kanske är centermoralen sådan; även Thorbjörn Fälldin var ju på sin tid ute och dagtingade.

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) berättar jag om hur jag under dessa unga år tjänade ihop mina julpengar. Och om hur gamla Folket i Bild inspirerade mig bland annat när vi gjorde det här julnumret.

***

DET
HÄNDER

…att små rödnästa barn så här års ringer på dörren och ska sälja jultidningar.

Jag var också en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare en gång i världen. Första gången gjorde jag min pappa alldeles förskräckt genom att sälja så många Mors Julbrev och Lill-Nisse och Pojkarnas Julbok att han måste lägga ut alla sina kontanter på mitt postförskott. Det blev ett jättepaket att frakta hem per spark från Njurunda.

Nyttan, utöver det rent pengamässiga, var att jag lärde känna alla människor på en halvmils omkrets runt Juniskär. Det använde jag mig sen av när jag började sälja Folket i Bild och FiBs folkböcker. Så småningom övergick jag inför jularna till att sälja FiBs julnummer och Julfacklan och Julnötter och Pelle Svanslös.

* Sen FiB las ner har arbetarrörelsen inte haft någon jultidning.

Det du nu håller i handen är dock ett litet försök att erövra julen åter åt arbetarrörelsen. Ett extra tjockt julnummer av Aktuellt. I fyrfärg. Med ny följetong av Per Anders Fogelström, illustrerad av Stig Södersten, vän och medarbetare från FiB-tiden.

Hans Peterson har skrivit en julberättelse för barn, och jag själv skriver om julens barnböcker. Lena Näslund frestar gom och öga med sin vegetariska julmat. För julens kristna anknytning (det finns faktiskt en sådan!) låter vår Ulla Tengling Olof Buckard stå. Estradören som både är kristen och demokratisk socialist.

Själv försöker jag återuppliva satir- och skämttidningstraditionen inom arbetarrörelsen med dom sidor som har döpts till Brokiga blad. Helt ohistoriskt för övrigt. Men är man kolorerad så är man. Tor Lindmark har gjort den roliga vinjetten och står för övrigt för layout och någon teckning. I övrigt bjuder vi på Aake Nystedt, Lars Olsson, Håven, Åke Eriksson och Eld. Samt kortisar av det slag vi brukar ha på ledarsidan.

Vännen Björn Jensen, som ibland hjälper till att formulera sånt, har inspirerad av detta satt i gång med att skriva ett nytt Pyttans alfabet: ”Ahlmark spisar vid sitt slagbord, julmenyn består av slagord.” Men det hann inte bli klart. Så det kanske kommer i ett framtida nummer.

Tomte spelar Bohman så, att han tar ifrån de små.

Fast likafullt: Hjärtans god jul på er allihop!

Enn Kokk

***

Ledarsideskåseriet i julnumret 1978 (nummer 21, 7 december) handlar om norrländksa 1950-talsvintrar, som känns mycket avlägsna denna gröna jul:

***

DET
HÄNDER

…plötsligt: En morgon känns vintern nära. Luften är kall och klar. Det är frost på marken. Träden står svarta och nakna mot himlen.

* Hela denna morgon tänker jag på barndomens bottenhavsvik med dess sjungande blankis. Efter skolan, i halvmörkret, spände vi skridskor under pjäxorna – det var inte så eleganta och dyrbara don i slutet av fyrtitalet och början av femtitalet i mitt lilla mellannorrländska samhälle. Och så i väg ut mellan sjöbodarna. På kvällen stod månen för belysningen.

Sen kom förstås snön. Många av mellandagarna mellan jul och nyår tillbringade ungarna i byn i kampen mot snön. Det gällde att skrapa ren en bit havsis för att kunna använda skridskorna, julklappsnya eller gamla.

* En vinter byggde pappa en isjakt. Slanor i kryss. Skridskor som medar och under rodret bak. Mast med segel.

Vi provade den tillsammans med honom en blåsig dag. Isjakten formligen flög över fjärden! Man fick hålla i sig när den med ett skutt åkte igenom vallar av sammanblåst drivsnö. Rädslan pirrade i maggropen. Men det var spännande.

Till slut ändade den vådliga färden med att bommen slog över och förpassade oss i var sin egen kana ut över isen.

* Jag är ingen sörgårdsromantiker. Staden har sitt behag.

Men ibland saknar jag den känsla av vintern som obönhörlig naturkraft, av dess väldighet, som jag hade som barn.

Kölden kom som en väldig Mårra, som en isfru tyst om natten, och tämjde det stormande havet i sitt grepp.

Snön föll och föll och tornade upp sig i meterhöga drivor som låg kvar hela vintern.

Som barn levde man i pakt med vintern och naturen. I snövallarna som plogbilen kastade upp vid staketet grävde vi de mest fantastiska snögrottor med nischer, rum och gångar. Allt som sluttade och buktade sig, från källartak till bergssidor, blev skidbackar. På småvägarna åkte man kälke. Men mest av allt saknar jag kanske de osandade landsvägarnas glatta, hoppackade snö och sparkstöttingfärderna.

På sparkstötting fraktade man också hem julgranen, som pappa och vi barn tillsammans högg i skogen.

* Numera köper jag, som de flesta andra, min gran.

Hjärtans god jul på er allihop, förresten!

Enn Kokk

***

Om min inställning i vuxen ålder till julen skriver jag i julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1975 (nummer 20, 11 december).

***

DET
HÄNDER

…att jag undrar om jag får ha julgran.

Först så är det ju det här med tillgången till skog. Men dessutom får man ibland för sig, att hela julen borde ses som ett jippo och helst förbjudas.

Jo, jag förstår invändningen mot julkommersialismen. (Även om jag i min barndom i egenskap av framgångsrik jultidningsförsäljare aktivt bidrog till den.)

Jag inser också, att det finns människor som är ensamma och olyckliga och inte känner något av den gemenskapens glädje, som i bästa fall präglar julfirandet.

Jag vet likaledes att det finns de som helt enkelt inte har råd att fira jul som veckotidningarna och varuhusens julkataloger föreskriver.

* Likväl vill jag använda den här spalten till att argumentera för julen.

Trots allt, och även om det inte är gjort i en handvändning, tror jag att det är vettigare att angripa utnyttjandet, de utarmade mänskliga relationerna och inkomstskillnaderna än att angripa julen. Debatten om inkomst- och klasskillnaderna bör till exempel inte föras bara i december.

* För de flesta av oss har julen numera ingen religiös innebörd. Inte ens det hastigt uppflammande intresset för kyrkan på juldagsmorgonen är något bevis på motsatsen. Jag säger det inte för att jag tycker att det är vare sig bra eller dåligt; det bara är så.

Men julen, liksom årstiderna och deras olika högtider i övrigt, ger – även berövad sitt religiösa innehåll – ett slags ritualmässig stadga och trygghet åt våra liv. I bästa fall en återupplevelsens grädje.

Många skyller på barnen: Barnen vill ha gran. För barnens skull måste vi ha julklappar…

Men det ska jag säga er – jag tycker också för egen del julen är något alldeles förbannat roligt!

Jag tänker alltså, fullt frivilligt, städa mig halvt fördärvad veckan före jul. Jag ska koka sylta. Köpa ganska många julklappar. Natten mot julafton ska jag klä granen.

* Och på julaftons morgon ska ungarna tassa på bara fötter genom en nystädad våning, som doftar av barr, hyacint och pepparkakor.

Deras ögon när de öppnar de första julklapparna som väntar under granen gör den årstid vi nu lever i värd att leva igenom.

En hjärtans god jul på er allesammans!

Enn Kokk