Partiledarfrågan igen

I morse läste jag Eric Sundströms intervju med Margot Wallström i Aktuellt i Politiken (nummer 48, 11 december 2006), och jag delar Erics slutsats, att det verkligen rör sig om ett nej till partiledarskapet, vilket ytterligare förstärks av att även valberedningens ordförande, Lena Hjelm-Wallén, som också har talat med Margot, är av samma mening.

Som läsare av denna blogg vet, beklagar jag inte det här nejet.

Värre är det då, att Carin Jämtin i dag också har gett samma negativa besked. Min bedömning har varit, att valberedningen, om den vill ha en radikal föryngring på partiledarposten, borde pröva hennes namn. Eftersom jag vet en del om henne, även privat, har jag befarat det här nej-svaret: Hon har relativt små barn och kunde tänkas tycka, att oppositionsledarskapet i Stockholm var tufft nog. Men jag vet också, att hennes man jobbar på partiexpeditionen och således har den mest förstående arbetsgivare man kan tänka sig i en sådan här situation. Så med Margot borta ur leken borde valberedningen, uppbackad av samtliga partidistrikt på samma linje, kunna vädja till henne en gång till.

Många drar nu slutsatsen, att det då måste bli Mona Sahlin, som har hygglig uppbackning även hon bland partidistrikten. (En del, bland andra tidningen Metro i morgon och några bloggar, framför allt Ulf Gudmundsons mycket lästa och länkade, har då påpassligt citerat det jag har skrivit om Mona. Jag tänker för den skull inte krypa till korset och modifiera mina kritiska omdömen om henne.)

Min slutsats är en annan.

Om även Carin Jämtins nej verkligen är definitivt, inträder en ny situation. Då måste partidistrikten och valberedningen tänka om från dessa nya förutsättningar: Vem vill man verkligen, aktivt, ha som ny partiledare? Då handlar det om att nominera en person. (I själva verket är det valberedningens egendomliga metod att låta partidistrikten nominera var sitt helt startfält som har lett oss in i denna återvändsgränd.)

Och då kan jag inte finna annat än att min ursprungliga linje är aktuell igen: Övertala LOs Wanja Lundby Wedin att ta på sig partiledarskapet och förse henne, under innevarande riksdagsperiod, med en kompletterande parlamentarisk ledare, gärna för mig kallad vice ordförande. Wanja är en av de få diskuterade, som kan samla hela partiet och dessutom har fackföreningsrörelsen bakom sig.

Bo Söderstens kvinnor

Ibland har jag funderat över om Bo Södersten blev så där konstig, när han föll för Birgit Friggebo. Men så extrem är hon ju inte. Han är mycket värre.

Annars gick det mycket kvinnohistorier om Bo Södersten redan på den tiden då jag, i början av 1960-talet, lärde känna honom. En då frekvent visste att berätta, att han en del av sommaren tillsammans med sin skoter tog in på ett gotländskt pensionat, känt för att hysa många ensamma kvinnor på så kallad husmoderssemester.

Enligt denna historia sågs han, var och varannan dag, förvinna med skotern bland sanddynerna, alltid med en ny husmor bak på skotern.

Södersten putsade väl själv på den här auran, när han 1962 gav ut novellsamlingen ”Övertygelser” (Bonniers). Jo, han har faktiskt publicerat sig skönlitterärt också. (För övrigt kan jag inte längre hitta mitt exemplar, när jag letar i bokhyllan. Vem i helvete har lånat boken och inte lämnat igen den?)

Jag recenserade boken under min tid som redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas, på avdelningen Orientering. Kort om böcker, i nummer 3 1962:

Söderstens kvinnor

Laboremiten, tidenredaktören och nationalekonomen Bo Södersten har debuterat skönlitterärt med novellsamlingen ”Övertygelser” (Bonniers). Boken är en av vårens mest utskällda, i många avseenden med berättigande. Stilen är i allmänhet långt under nivån på Söderstens ofta lysande artikelprosa. De erotiska skildringarna är stereotypa och andas en viss kyla. De enda, som kan ha någon glädje av dem, är förmodligen studentpolitiker av generation Södersten; uppsalamiljön finns där och Laboremus och studentdebatterna.

Eftersom andra redan har stått för utskällningarna, ska jag försöka koncentrera de få rader jag har till mitt förfogande på några positiva sidor. Om man vågar datera novellerna efter de tidsuppgifter, som finns i dem, har Söderstens skönlitterära prosa utvecklats till det bättre med åren. I novellen ”Övertygelse”, i mitt tycke samlingens bästa, finns till exempel rätt aktuella yttranden om Castro, medan en del av de dåliga novellerna i uppsalamiljö uppenbarligen i tid ligger nära Söderstens egen studietid i staden.

Bäst är Södersten, när han tangerar det politiska, eller vad som i titeln kallas övertygelser. Novellen ”Det höga ämbetet”, en studie i makt med kyrklig bakgrund, hör hit, likaså den tidigare nämnda ”Övertygelse”. I ”Övertygelse” lyckas Södersten också göra det erotiska temat intressant. Här blandas erotiken med något, som man skulle kunna kalla klasskamp; novellens erotiska erövring har samtidigt ett politiskt innehåll. Man skulle kunna tala om politisk förförelse.

Enn Kokk

Bo Södersten försöker ärerädda Augusto Pinochet

På Expressens Sidan 4 (11 december 2006) försöker Bo Södersten, för övrigt inte för första gången, ärerädda Chiles förre, just avlidne diktator Augusto Pinochet. Pinochet räddade Chiles ekonomi, lyder rubriken.

Inte så att Södersten direkt försvarar Pinochets mördande. Men han menar, att Pinochet räddade Chile ur en djup ekonomisk kris och att den ekonomiska återhämtningen senare la grunden till återinförandet av demokratin. Det, menar Södersten, är förklaringen till ”att Pinochet för många chilenare framstått – och framstår – som mannen som räddade Chile i en ödesstund”.

Artikeln slutar så här:

”Augusto Pinochet gick bort i stillhet. Hur han kommer att dömas av historien är kanske i dag för tidigt att uttala sig om.”

Hå hå ja ja!

Bo Södersten hyllades en gång i tiden av min generation laboremiter som en radikal nationalekonom ur den något äldre generationen.

I min bokhylla har jag, från en så sen tidpunkt som 1970, den av Södersten redigerade antologin ”Svensk ekonomi” (Rabén & Sjögren), försedd med följande dedikation:

”Till Enn Kokk
med socialistisk hälsn
Bo S”

En privat nobelmiddag

I TV ser jag utdelningen av nobelpriset i Konserthuset. Som vanligt är jag mest intresserad av litteraturpristagaren, inklusive talet till litteraturpristagaren. I år gör Horace Engdahl en elegant avrundning på turkiska. Hur god vet jag inte, men jag ser att Orhan Pamuk och, nere på parkett, hans dotter ler vänligt.

Birgitta kommer hem från Sätergläntan, hemslöjdens gård i Dalarna, först när prisutdelningen är klar. Då är jag klar att servera vår privata lilla nobelmiddag.

Den här seden är tämligen ny för oss, inte bara för att vi inte längre bjuds in till nobelfesten. Vi skulle nog inte ha kommit på idén med nobelmiddag hemma själva, men vi upptäckte, att vår dotter Kerstin hade infört den här seden i sitt hem, tyckte att det var kul och apade efter.

Så det här var vad jag bjöd hustrun på i går:

Till förrätt avocadohalvor med en röra bestående av gräddfil, pepparrotsvisp och mjukost med rökt ren plus bitar av hamburgerkött, alltsammans garnerat med persilja.

Till huvudrätt skulle jag gärna ha valt gås eller kalkon, men det är ju hopplöst att laga något så stort för bara två personer. Alltså kompromissade jag: tog en färsk gödkyckling men lagade den efter ett modifierat estniskt recept på ugnstekt gås. Jag dränkte kycklingen i lime invändigt och utanpå och saltade (Seltin) och pepprade (rikligt med svartpeppar) den utvändigt och invändigt. Under och inuti la jag också en klick smör. Sen späckade jag den och omgav den med torkade katrinplommon och klyftor av äpplen från Öregrund. Detta stoppade jag i ugnen, 250 grader, tillsammans med stora, skalade potatisar, penslade med olja och kryddade med Seltin och paprikapulver. (För att sära på kycklingen och potatisarna, hade jag den förra i en mindre form, placerad i en större, där potatisarna ugnsbakades.) Under tillagningen vände jag också kycklingen, när ovansidan hade fått färg.

Till detta serverade jag en flaska Rioja, Baron de Ley, Reserva 2001, ett mycket gott vin till rimligt pris.

Framför TVn – vi såg på utsändningen av nobelfesten – serverade jag sedan efterrätten, en äppelkaka gjord efter ett estniskt recept på rabarberkaka.

Den här äppelkakan görs i två steg.

Först gör man ett pajskal. Jag gör oftast en dubbel sats, men det här är grundreceptet till bottendegen:
250 g smör
1 dl socker
1 ägg
250-300 g vetemjöl
några rivna bittermandlar samt rivet citronskal.

Rör smör och socker poröst. Blanda i ägg och sen mjöl och riven bittermandel och rivet citronskal – smakämnena är viktiga; de ger den här äppelkakan karaktär. Smeten breds ut till minst en halv centimeters tjocklek i en smörad form eller plåt. Grädda i 175 graders ugn i minst 5-6 minuter – pajskalet ska börja ta lite färg.

Pajskalet fyller man sen med med äppelfyllning och sockerkaksdeg.

Till äppelfyllning:

Skalade och urkärnade äpplen, gärna syrliga, i antal som räcker till att rikligt fylla det pajskal/den form du använder
Socker och rikligt med kanel blandas – blandningen ska räcka till att ordentligt smaksätta äppelklyftorna.

Fördela äppelklyftorna jämnt över hela pajskalet och strö över blandningen av socker och kanel. Häll sockerkaksdeg över alltsammans:

Till sockerkaksdeg:
4 ägg
4 matskedar socker
4 matskedar vetemjöl

Rör äggulor och socker poröst, tillsätt vetemjölet och sist de uppvispade äggvitorna. Häll detta jämnt över äppelfyllningen. Grädda i 175 graders ugn i 15-20 minuter eller tills ytskiktet har börjat ta färg.

Servera med vispgrädde.

***

Den som är nyfiken på mina erfarenheter av riktiga nobelfester hänvisar jag till sökfunktionen: sök efter rubriken Om nobelfester.