God jul!

När vi hösten 1944 kom till Sverige, var vi en utblottad flyktingfamilj. Min barndom i det nya landet präglades inte av nöd men av knapphet. Likväl var jularna höjdpunkter i en annars inte särskilt väbeställd familjs tillvaro. Till julen hörde god mat, också klappar efter fattig förmåga, i mitt fall mest böcker; jag älskade och älskar fortfarande böcker.

Om dessa barndomsjular har jag skrivit på annat håll. Jag återkommer till dem.

Också senare – som vuxen med egna barn, numera som pensionär med barnbarn – har jag älskat jularna. Och lagt ner enorma mängder möda för att få dem att bli det jag vill.

Birgitta och jag städar tillsammans vår stora bostad. Vi tar var sin del. Till jul skuras inte bara golven utan putsas också alla fönstren och, inte minst, städas varje skåp igenom: porslin och glas diskas en extra gång och alla hyllor dammtorkas. Till mina speciella uppgifter hör att rengöra alla bok- och skivhyllorna.

Samtidigt lagar vi den julmat, som går att laga i förväg. Jag har berättat om min estniska julsylta. Birgitta gör julskinkan, lägger in sill, gör sillsallad (med bland annat äpplen från trädgården i Öregrund) med mera.

Och aldrig blir man, hur förståndig man än är, klar i rimlig tid. I natt höll vi på och stökade till fram mot två.

Det sista jag gör på kvällen före julafton är att klä granen och göra i ordning den tomtegrotta Birgittas mamma en gång gav oss. Ursprungligen var det för att barnen, när de vaknade på julaftons morgon, skulle se julen i all sin glans. Men vi fortsätter så här även på gamla dar.

När allt är klart, kryper vi ner i de renbäddade sängarna med var sin bamsig, iskyld dry martini. Det är en julnattssed jag och Birgitta har.

I morse vaknade vi i den nystädade och julfina härligheten och öppnade ett par paket vi hade lagt till varandra under granen.

Sen gick jag till blomsterhandeln och hämtade ut de beställda vita syrenerna. Så länge vi har varit tillsammans har Birgitta på julafton fått en stor bukett långskaftade vita syrener av mig. På det medföljande kortet står det alltid ”7!”. Varför tänker jag behålla för mig själv.

Snart kommer brorsan Matti på jullunch och Kalle Anka. I morgon kommer alla tre barnen med sina respektive och med barnbarnen, dessutom Annas pappa Bengt med sin Inger och så brorsan Matti igen; han kallas i familjen för Stor-Matti, medan vår son Matti, trots att han är en vuxen man, kallas Lill-Matti.

En hjärtans god jul till er allesammans, en gång till!