Vilse i pannkakan

28 december 2006 18:18 | Varia | 9 kommentarer

Av en artikel i gårdagens UNT, med uppföljande artiklar i dagens Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, framgår det, att Ingegerd Troedsson vid en ålder av 77 år lämnar Moderata samlingspartiet. Det här är ingen medlem vem som helst; Troedsson har bland annat varit statsråd och, därtill nominerad av sitt parti, riksdagens talman.

Jag har naturligtvis träffat henne åtskilliga gånger. Dels representerade hon Uppsala län i riksdagen. Dels har vi, åtminstone en gång varje år, setts vid den lunch den sittande talmannen i samband med riksdagens högtidliga öppnande ger för sina företrädare med respektive.

Politiskt står vi mycket långt ifrån varandra. Den som vill ha exempel ber jag att läsa dels första rapporten från SAPs och LOs jämlikhetsgrupp, ”Jämlikhet” (Socialdemokraterna, 1969), dels Ingegerd Troedssons bok ”Den kommenderade familjen. 30 år med Alva Myrdals familjepolitik” (Timbro, 1999). Alva Myrdal var ordförande och jag en av sekreterarna i jämlikhetsgruppen, och när Troedsson 30 år efter dess rapport riktar udden mot Myrdal, träffar hon i själva verket lika mycket mig – jag skrev nämligen det mesta i rapporten om familjepolitik, jämställdhet och dithörande frågor.

Troedssons ståndpunkt i de här frågorna är reaktionär, men jag respekterar henne för att hon står fast vid sina mörkblå åsikter.

Så här motiverar hon sitt avhopp från de nya moderaterna:

– Jag känner inte igen mig i partiet längre. De stora visionerna om självbestämmande och rätten att själv avgöra hur man vill leva är borta. Det handlar bara om åtgärder, inte om ideologi. De grundläggande idéerna som skatt efter bärkraft är helt borta och det gör mig ledsen, säger hon.

Fredrik Reinfeldts ometikettering av partiet till ”nya moderaterna” och ”nya arbetarpartiet” har obestridligen varit framgångsrik, men jag misstänker, att det är långt fler än Ingegerd Troedsson, som känner sig vilsna i den pannkakan.

Partiets starka och stora nyliberala falang har knappast bytt åsikter över en natt (valnatten) – de där två statsråden, som föll första veckan med den nya regeringen, föll knappast på grund av personligt slarv utan på grund av handlingsmönster som hade med deras ideologiska övertygelse att göra.

Och här i Uppsala har vi förre moderatriksdagsmannen Gustaf von Essen, som numera är kommunalråd för kristdemokraterna. Han har mörkblå moral och är i många frågor närmast socialkonservativ. Ensam om detta är han knappast.

Vad står då moderaterna egentligen för i dag?

Det enda man med säkerhet kan säga ryms i en omvänd valparoll från min ungdom: Högern (är inte längre) att lita på.

Generalproblemet är dock knappast bara moderaternas: Det är många som i dag känner sig vilse i pannkakan.

Kristdemokraterna försöker profilera sig som ett modernt socialkonservativt parti. Problemet är, att partiet också rymmer kristen höger av ett närmast amerikanskt slag. Vem minns inte den stora insamlingen för kristendomsundervisningens bevarande i skolan, när partiet startades? Vem har inte stött på dess fanatiska abortmotståndare? Gör gärna en studieresa hit till Uppsala för att studera Livets Ord!

Centern, från början klasspartiet Bondeförbundet, var länge själva urbilden för mittenpolitiken: Kunde man förverkliga sina särintressen ihop med högern, så OK. Men ansåg man sig vinna mer på samarbete med sossarna, var det också OK, till och med under långa sammanhängande perioder. I 2006 års val fick partiet, då företrätt av människor som Frederick Federley, många nyliberala röster i storstäderna. Om centerledaren säger Ingegerd Troedsson, denna moderat classic, att hon ”har gott hopp om Maud Olofsson, hon verkar bra”.

Folkpartiet har, under ledning av Lars Leijonborg och Jan Björklund, bringats så långt åt höger, att det knappast kan komma längre åt det hållet. Kvar i partiet finns ett antal tysta och hukande socialliberaler, som övervintrar i väntan på bättre tider.

I själva verket rymmer socialdemokratin fler mycket mer verksamma och synliga personer, som skulle kunna etiketteras som socialliberaler eller näst intill. Får man framföra önskemålet, att nästa partiledare – i motsats till Göran Persson i en intervju under valrörelsen – vågar kalla sig demokratisk socialist?

I Vänsterpartiet dväljs ett gäng, som (liksom de flesta socialdemokrater) är demokratiska socialister – alltså socialdemokrater. Dess värre har de där sällskap (även på ledande poster) av människor, som kallar sig kommunister – och i värsta fall rent av är det.

Miljöpartiet de gröna, slutligen, utgör en pannkakssmet med ingredienser, som är svåra att blanda. Anhängarna av en radikal miljöpolitik tvingas, om de menar allvar med vad de säger, att begränsa den otyglade marknad, som aldrig leder till några gröna mål. Här finns grunden för att de ofta väljer att samverka åt vänster. Ofta, men inte alltid. Sammelsuriet av småskalighet, decentralisering och valfrihet för valfrihetens egen skull leder dem också, alltför ofta, i armarna på borgarna.

Jag önskar innerligt en politikens strukturrationalisering med målet att väljarna kunde få välja mellan partier med tydligare konturer i fråga om värderingar och grundläggande samhällsanalys, partier med ideologier som automatiskt förknippas med dem – helst längre än under en valperiod.

Valet i backspegeln

28 december 2006 15:32 | Politik | 3 kommentarer

Med dagens post anländer nummer 1 2007 av Socialdemokratiska studentförbundets Libertas, en tidskrift som jag själv under tidigt 1960-tal var redaktör för. Jag är fortfarande (passiv) medlem i Laboremus och följer följaktligen diskussionen i tidskriften.

Dess bärande tema i det här numret är ”I backspegeln”. Under denna vinjett hittar man ett tiotal valanalyser, skrivna med skilda temperament och infallvinklar. Åtskilligt är beaktansvärt.

Den enligt min mening bästa analysen, ”Klasstillhörighet avgörande för valutgången”, står Joel Malmqvist för. Jag skulle gärna lägga ut en länk om det ginge. Men uppenbart tänker Studentförbundet fram över göra Libertas tillgänglig som debattforum också mellan de sex numren per år: Man annonserar Libertas blogg, där man ska kunna diskutera artiklarna i Libertas. Tyvärr är bloggen än så länge tom.

Uppmuntrad av mina vänliga ord har nu Joel Malmqvist lagt ut libertasartikeln på sin egen blogg.

Annars står en gästskribent – Göran Greider, vem annars? – för ett av numrets skarpaste inlägg. Han skriver, med utgångspunkt i partiledarens avgång: ”Persson förkroppsligar nämligen en ideologisk vändning inom socialdemokratin bort från grundläggande jämlikhetsidéer och det är helt enkelt detta många väljare har känt.”

***

Johan Sjölander har en intressant blogg, som jag här bredvid har en permanent länk till. Han gör där ett inlägg under rubriken ”Enn Kokk gör rätt som hyllar Malmqvist”, ett inlägg som dessutom vidgar min relativt korta kommentar till att omfatta också mycket av den övriga debatt, som förs på olika bloggar, till exempel Erik Laaksos. Ta er alltså vidare till Sjölanders blogg.