Gunilla Banks: Med bästa vilja

Jag recenserade också Gunilla Banks´ skönlitterära debut i Aktuellt i politiken (s), på Spegeln i nummer 18 1982 (21 oktober):

Fin debut

Gunilla Banks har tidigare gett ut en välskriven och rolig barnbok. Nu debuterar hon som romanförfattare. Boken heter ”Med bästa vilja” (Prisma) och är väl värd att läsa.

Låt oss ta invändningarna först: Jag har under läsningen några gånger funderat över hur historien om Krister och Kerstin och Leo skulle hålla om den omplanterades i svensk miljö. Jag tycker också att slutet är lite lättköpt (lilla Cecilias sjukdom som utlöser Kristers och Kerstins hemflyttning och, ännu mer, slutscenen med Leo och Phebean).

Men samtidigt anser jag att ”Med bästa vilja” inte är en sedvanligt banal historia om slitningar och otrohet; den kan inte flyttas över från det västafrikanska landet Goray (Gunilla Banks har själv bott i Senegal) till Sverige. Till stor del är romanhandlingens konflikt betingad av just spänningarna mellan erfarenheter och samhällen, av kulturchock, av den artificiella miljö ambassad- och biståndsfolk lever i.

Sin främsta styrka har ”Med bästa vilja” i just skildringen av den här miljön: de blundande idealisterna, cynikerna, de sysslolösa hustrurna, alkoholisterna, den internationella konferensmaffian – och så förstås det omgivande havet av av infödda (den smala, europaanknutna överklassen, gyttret av fattiga, rebellerna, tjänarna). Många av de människor som skymtar förbi (Muhammed, paret Grünberg, Phebean, allra mest kanske den alkoholiserade tolken Ann) är trovärdiga fastän de är tecknade med lätta streck; de är långt ifrån några schabloner.

Till det kommer att Gunilla Banks skriver med en pricksäkerhet och en synbarlig lätthet som gör det troligt att hon kan åstadkomma mycket mera.

***

Av Gunilla Banks har jag också (och har läst men inte recenserat), med dedikation, uppföljaren ”Två och två” (Prisma, 1985). Den tyckte jag inte var riktigt lika bra som debutboken.

Gunilla Banks: Barnen i den gula korridoren

Gunilla Banks debuterade 1978 med barnboken ”Barnen i den gula korridoren”.

I julnumret av Aktuellt i politiken 1978 (nummer 21, 7 december) hade jag ett uppslag om hårda klappar till barnen under rubriken En stor säck barnböcker. Ambitionen var att ge många tips, varför utrymmet för varje enskild bok blev kort.

Recensionen av Barbro Lindgrens ”Garderobsbio” (Rabén & Sjögren) avskutas med: ”Redan den avslutande `Jag är ett vanligt urberg´, vers för gammaldags skolavslutningar, är värd bokpengarna.”

Sen kommer följande:

Den skulle nog de ovanliga skolbarnen i Gunilla Banks ”Barnen i den gula korridoren” (Tiden, illustrationer Eva Eriksson) ha gillat. Det är en väldigt stark debutbok! Den är tänvärd och samtidigt vansinnigt rolig. Läs till exempel kapitlet ”Åhörardag”!

Pressgrodor

Hittat unde Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 10, december 2006:

”Allt fler som opererar sig har bristande utbildning och saknar läkarlegitimation.”

Metro

(Under rubriken Borgerlig familjepolitik?:)

”Lena Adelsohn Liljeroth kommer under sitt första EU-möte att diskutera möjligheten för Sverige att ha kvar barn- och alkoholreklamförbudet.”

Metro

”Webbfrågan: Tittade du på talangjakten Idol eller på slutdebatten inför valet?
Ja 27 %
Nej 28 %
Vet ej 55 %”

Ystads Allehanda

Gunilla Banks betygsätter partiledarkandidater

Gunilla Banks heter en gammal arbetskamrat från 68an – vi ses numera mycket sporadiskt. I Dagens Nyheter (15 december 2006) finns en stor födelsedagsintervju med henne – hon fyller 70 år på söndag. Grattis på 70-årsdagen, Gunilla!

Gunilla är en mycket begåvad och engagerad person: Hon har arbetat bland annat på Olof Palmes minnesfond, på Nordens fackliga samorganisation och på UNICEF. Hon har också skrivit ett par barnböcker och ett par skönlitterära böcker.

DNs födelsedagsintervjuare, Rolf Broberg, passar också på att fråga henne, vem hon vill se som ny partiledare och hur hon ser på partiledarkandidaterna.

Hennes favorit som ny partiledare visar sig vara Morgan Johansson:

– Han är lyhörd, har förmågan att se människor, har visioner.

För min egen del har jag pläderat för att Morgan åtminstone borde väljas in i VU, så att partiledningen får den nödvändiga nytändningen.

Margot Wallström avfärdar Gunilla ganska kort:

– Margot Wallström, hon har det bra som hon har det.

Gunilla Banks´ svar i fråga om Carin Jämtin låter nästan som en replik på det jag senast skrev om Carin på min blogg:

– Carin Jämtin har små barn och en bra man; men om hon skulle ta jobbet vore det i realiteten som att säga ”vi ses om fyra år”.

Helt obetalbart är hennes omdöme om Mona Sahlin:

– Mona Sahlin. Om socialdemokratin garanterat vill förlora också nästa val ska man välja henne.

***

Jag ser att några andra sossebloggar nu avfärdar mina negativa omdömen om Mona Sahlin med att jag skulle vara en sur gammal gubbe med irrelevanta åsikter.

Nu ska det bli intressant att se, hur samma personer avfärdar Gunilla Banks, också hon en person med integritet, djupt rotade socialdemokratiska värderingar och mycket lång erfarenhet av arbete inom arbetarrörelsens olika förgreningar.