Matti och Mack på Café 19

På lördag kväll var jag och Birgitta på Café 19 på Svartbäcksgatan här i Uppsala. Det är ett ganska speciellt ställe: Det var här Katalin låg förr i världen. Musiken sitter så att säga i väggarna.

Det som förde oss dit var att sonen, Matti Dahl, spelade där tillsammans med sitt band Mack. Jag kan uppriktigt säga, att jag var imponerad – men någon recension i vedertagen mening kan jag, med den nära relation jag har till honom, naturligtvis inte skriva. Jag kan inte ens titlarna på alla låtarna som han har skrivit. Låt mig bara säga, att i första avdelningen ”arga låten” och den latinoinfluerade låten med frasen ”hold me tight” gjorde intryck på mig. I andra avdelningen var det fullt ös. Bandet blev också inropat igen men kunde tyvärr bara upprepa en låt från första avdelningen – basisten har endast spelat med bandet i två månader och har helt enkelt inte hunnit lära sig fler av Mattis låtar.

Matti tog gitarrlektioner och började spela mycket tidigt. Han har jobbat hårt med att få till den där kombinationen av känsla och teknisk färdighet, som skickliga musiker måste ha. Jag minns fortfarande, hur han tränade in låtar efter till exempel den virtuose Happy Traum (från en av mina LP, ”American Stranger”). Sen blev bland andra Eric Clapton husgud – i det fallet är det Matti som har lärt farsan mer. Mig har han också glatt med att på en jämn födelsedag spela blues och annan musik jag gillar. Ett roligt minne är när han med sin dåvarande flickvän var med föräldrarna och syskonen med familjer i New York och på Jamaica: han använde en god del av sin inte alltför stinna reskassa till att åka till Martin Guitars i New York och köpa en fin akustisk gitarr. Men han spelar på alla möjliga slags gitarrer, har periodvis ägt ett drygt tiotal.

Han har haft egna band sen mycket lång tid tillbaka, långt före bildandet av Mack; Oak vill jag minnas att ett band hette. Men han har hela tiden spelat även i andra konstellationer – finns också på CD med le fox, med Grassdancer och snart med Gabriel Munck. I höstas spelade han i Gabriel Muncks band som förband under en turné med Mando Diao.

Som den realistiske unge man han är, hyser Matti inga illusioner om att kunna försörja sig på den musik han skapar och spelar. Inte så att psykologutbildningen – han arbetar som psykolog – skulle vara något andrahandsval, något bara för försörjningen, men han utvidgar sin vardagssfär genom att också odla sin konstnärliga ådra.

***

Café 19 är praktiskt taget fullsatt under spelningen. Flertalet i publiken är förstås åtskilligt yngre än vad jag och Birgitta är.

Efter konserten börjar några, som sitter vid samma långbord som vi, prata med oss. De känner Matti och känner förstås också igen hans mamma.

De vill prata politik.

Inget tvivel om att hjärtat slår till vänster hos dem.

Och utan att gå in på några detaljer i något som ändå är ett privat samtal: det de säger indikerar tydligt, att Göran Persson inte var deras favorit; tvärt om hade de närmast blivit chockerade av att han, tillfrågad därom, inte var beredd att kalla sig socialist.

Och plötsligt inser jag det som de senaste opinionsmätningarna (med starkt ökande siffror för socialdemokraterna) bland mycket annat indikerar, nämligen att somliga helt enkelt aktivt ville rösta bort Göran Persson och den närmaste kretsen kring honom.

Det här intrycket förstärks ytterligare, när våra bordsgrannar noggrannt förhör oss om vem eller vilka vi kan tänka oss som partiledare – samt inte minst om vad för slags åsikter dessa personer har.

Sergej Lukjanenko: Nattens väktare

Efter att ha skrivit lite om fantasy fick jag ett tips från en bloggläsare, Miriam Karlsson: Jag borde läsa ”Nattens väktare” av Sergej Lukjanenko. (Även Bo Strömberg, som talar ryska, visade sig känna till författaren och den succé han har gjort på hemmaplan.)

Alltså köpte jag den här boken, i svensk översättning av Roger Karlsson (Fabulera, 2006).

Sergej Lukjanenko är ryss men föddes 1968 i Kazakstan. Han är utbildad psykiater och dessutom alltså framgångsrik författare i fantasygenren. ”Nattens väktare” blev, när den kom ut, med sina 300.000 exemplar en bästsäljare i Ryssland; av den gjordes sedan en ännu mer storsäljande film.

Jag har nu läst ”Nattens väktare”: tyckte den var intressant men blev inte gripen.

Dess mytologi är inte särskilt avvikande från annat i genren: Utöver de vanliga människorna finns De Andra, de som i växlande grad har magiska krafter. De Andra är uppdelade i två konkurrerande grupperingar, Dagens Väktare (de onda) och Nattens Väktare (de goda).

Problemet (inte minst för bokens dramaturgi) är att de här båda motstående krafterna har ingått en balanspakt med varandra, ett avtal som hindrar den ena eller den andra sidan att slutgiltigt ta makten.

Sen finns en intressant komplikation (förmodligen det som har gjort boken så populär just i Ryssland): Nattens Väktare, den goda sidan, har experimenterat med att försöka skapa idealstater bland människorna, senast den nyss fallna kommunismen. Ett stort antal av Nattens Väktare har i sin människogestalt till och med arbetat för Tjekan. (Av en kortare passus att döma tycks de också ha haft ett finger med i spelet vid skapandet av nazismen.)

Undra på då att bokens hjälte (på sätt och vis antihjälte) Anton slits mellan sin lojalitet till Nattens Väktare med dess avtal med den mörka sidan och lusten att agera efter eget hjärta och intellekt.

Ett annat grundläggande problem med ”Nattens väktare” är att handlingen, trots mord, tvekamper och magisk kraftmätning, aldrig känns riktigt spännande. Till det kommer en del transportsträckor i handlingen, i några fall longörer.

På plussidan finns att flera av personerna i ”Nattens väktare”, med hjälten/anithjälten Anton i spetsen, känns mänskliga med sina böjelser och sina tvivel.