ODs Caprice 2006

10 december 2006 14:13 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Som alla som läser den här bloggen vet, är jag och min hustru hängivna musikvänner; Birgitta har bland annat varit ordförande för Sveriges körförbund, landets näst efter idrotten största folkrörelse.

Här i Uppsala har vi några av Sveriges yppersta körer. En av dem är manskören Orphei Drängar, OD.

I lördags kväll var vi på deras Caprice i en knökfull universitetsaula. En Caprice bjuder på överraskningar; programinslagen, allra minst gästartisterna, är inte kända i förväg – man får heller inget program.

Den här Capricen var jätterolig från början (spermierna) till slut (änglarna). Som röd tråd hade den alltså livskurvan: sångliga delavsnitt ägnades barndomen, ungdomen, lumpen, medelåldern och ålderdomen. Så här kul var det länge sedan jag hade på en konsert.

Som sammanbindande (och livsförloppet framåtdrivande) länk fungerade en av gästartisterna, Wille Crafoord, som rätt många i publiken, Willes insatser för den moderata valsegern till trots, varken tycktes känna igen eller känna till. Hur som helst, han gjorde ett rejält jobb, som vanligt som en musikalisk kameleont; det enda som stör mig lite är att han ibland försöker vara en corneliskopia.

Men den som, framför alla andra, fick publikens ovationsartade jubel var Henrik Dorsin. Flera av hans nummer, uppbackade av OD, var helt sanslösa: från den inledande snapsvisan till allsången ”Heja Sverige” på ”Rule Britannia” – denna lagomhyllning till fosterlandet kommer att skrålas i många uppländska syrenbersåer nästa midsommar. Många – bland dem jag och Birgitta – känner till Henrik från till exempel TV4s ”Parlamentet”. Men inte visste vi vilken sånglig begåvning den här mannen också har! Han demonstrerade den framför allt i sin långa, fullkomligt suveräna operaparodi. Vid middagen på slottet efteråt sa vi det också till honom själv.

Ett minnesvärt nummer stod dirigenten, Robert Sund, för: Han aviserade, under publikens ljudliga protester, sin avgång. Den muntliga deklarationen följde han sen upp med att solo (!) sjunga en passande beatlesklassiker, John Lennons och Paul McCartneys ”When I´m 64″:

When I get older, losing my hair, many years from now,
Will you still be sending me a Valentine, birthday greetings, bottle of wine?
If I’d been out ’till quarter to three, would you lock the door?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Hmm——mmm—mmmh.
You’ll be older, too. Aaah, and if you say the word, I could stay with you.

I could be handy, mending a fuse, when your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside, sunday mornings, go for a ride.
Doing the garden, digging the weeds, who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me, when I’m sixty four?

Every summer we can rent a cottage in the Isle of Wight, if it’s not too dear. We shall scrimp and save.
Ah, grandchildren on your knee, Vera, Chuck, and Dave.

Send me a postcard, drop me a line stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say, yours sincerely wasting away.
Give me your answer, fill in a form, mine forever more.
Will you still need me, will you still feed me, when I’m sixty four?

Han ackompanjerade sig själv på flygeln, upplyst av en stor elkandelaber. För att göra texten ännu mer personlig fogade han in namnen på sina egna barnbarn. Inget öga var torrt.

Men sen kom ODs conferencier in och meddelade torrt, att Robert även fortsättningsvis var välkommen på repetitionerna; det behövdes alltid folk som kokade kaffe.

Efteråt var det, om man hade betalt för det också (och det hade min hustru gjort), Stor-OD med galamiddag i Rikssalen på Uppsala slott: laxrulle med färskost och räkor plus löjromsdressing och dilltoast, vitvinsmarinerad lammfilé med dijonsås, ugnstekt potatis och grönsaker samt chokladtårta med hallonsås och vaniljcurd – det senare måste förstås en diabetiker som jag avstå från. Till förrätten drack vi Slottskällans pilsner och årets julsnaps, Gripsholms aquavit, till huvudrätten förstås ett rött vin, 2004 Compolieti Ripasso, Luigi Righetti, Valpolicella, Italien. Det som serverades till efterrätten, El Candado PX Sherry, A R Valdespino, Jerez de la Frontera, Spanien, kunde jag bara smutta på; det var alldeles för sött för mig.

Det som sjöngs till snapsdelarna går knappast att beskriva i ord för den som aldrig har ätit middag med gäster, som består av en manskör och många tidigare medlemmar av kören. Skönsången fortsatte sedan under hela middagen och avslutades med Stor-Glunten.

En av höjdpunkterna under Stor-OD var som vanligt Hans Dalborgs middagstal. En mer spirituell talare får man leta efter.

Tacktalet, också det hörvärt, hölls av nya kulturministern, Lena Adelsohn-Liljeroth, som trots sin partitillhörighet inte drog sig för att skämta om TV-licenser. Under middagen och under kaffet och cognacen efteråt pratade vi mycket med Jan-Erik och Cecilia Wikström, med Jan-Erik, som nu tar över ordförandeskapet i kulturnämnden, bland annat om situationen för kulturpolitiken i Uppsala efter valet. Jag vill inte vara indiskret om det konkreta innehållet i samtalet, men det är väl ingen hemlighet, att Jan-Erik, redan före valet, har haft sina tvivel om det moderata samlingsparti, som nu helt dominerar högeralliansen i Uppsala.

Under middagen pratade Birgitta – som satt bredvid dem – med Folke Alin och Cecilia Rydinger Alin samt med Robert och Margareta Sund, som satt mitt emot. Vid kaffet och avecen hamnade vi vid samma bord som Hans Dalborg samt Lena Adelsohn-Liljeroth och Ulf Adelsohn; vi känner båda paret Adelsohn sen åratal:Birgitta har haft Lena som ledamot i Nordiska museets nämnd. Jag var som journalist med på den moderatstämma, som valde Ulf till partiledare och satt vid samma bord som han vid presslunchen efteråt. Jag minns fortfarande hur Ulf – en glad skit – uttryckte sina känslor över vad han just hade varit med om: ”Jag känner mig som ett utsketet äpple.”

Vi stannade tills dansen började och dansade under de första låtarna, bland annat ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Men det var inte samma tryck i dansmusiken den här gången, som när Phontrattarne spelar; de är ju upptagna på annat håll. Vi måste också hem och lägga oss: Tidigt på söndag morgon skulle Birgitta åka till Sätergläntan, hemslöjdens gård i Dalarna.

Hon kommer hem i kväll, lagom till nobelmiddagen i TV. I år lagar jag vår variant av den.

Söndagens, nobelfestdagens, stora ettabild i Upsala Nya Tidning föreställer för övrigt min hustru, förra talmannen Birgitta Dahl, klädd i den röda sidenklänning hon hade vid nobelfesten 1998 – tyget är köpt i Chinatown i New York, och klänningen är sydd av min landsmaninna, skräddaren Aino Kastberg, som har sytt de festklänningar Birgitta inte har sytt själv.

Bilden är tagen i universitetets trapphall före Capricen. Den blev sista biten i ett bildreportage på hela fyra sidor i dagens UNT.

På ettabilden syns även jag, iförd pingvinskrud.

***

PS. Vid Capricen och den efterföljande middagen lyste som vanligt den nuvarande landshövdingen i Uppsala med sin frånvaro, trots att han bor i slottet. Han hör givetvis till de inbjudna. Enligt ett rykte jag har hört genom en ledande ODit, ska det bero på att han i början av sin landshövdingekarriär i Uppsala var med på ett Stor-OD men blev stött, när han inte fick sitta bredvid den vid detta tillfälle närvarande drottningen. Då ska man komma ihåg, att det inte är landshövdingen som är värd vid middagen, även om den hålls på Uppsala slott.