Folket i Bild julen 1948

20 december 2006 13:27 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Media, Prosa & lyrik, Resor, Serier | 2 kommentarer

Med posten anländer Folket i Bilds julnummer från 1948; jag har köpt det på Tradera.

På omslaget finns en målning av Reinhold Ljunggren: tvåvåningshus i snö, en tant på väg förbi Sparbanken, en farbror på sparkstötting på gatan utanför tidnings- och leksaksaffären. O du min barndoms fyrtiotal!

Folket i Bild hade normalt inte fyrfärg. Julnumrens omslag var undantag. Och så hade julnumren en fyrsidig konstinlaga i färg, den här gången målningar av Albin Amelin. Bland det som reproducerades fanns den kända ”Fanor över bron”. Amelins konst presenteras också i en artikel.

Tidningens röda själ kommer till uttryck också på annat sätt. Ivan Oljelund berättar minnen av ”Hinke – aktören och agitatorn”.

Numret innehåller förstås dikter: ”Uranium” av Gunnar Ekelöf och en bagatell av Emil Hagström – båda medarbetade ofta i FiB – av Harry Martinson och så Stig Sjödins Tre porträtt, som kom att ingå i den 1949 utgivna samlingen ”Sotfragment”, här illustrerade av Björn Jonson:

Förmannen

Han har lismat och sneglat sig fram
till sitt altare: baskontoret.
Han pöser av rättfärdighet
men har aldrig tillhört fackföreningen.
Hans kvinna föder förtal,
snubblar på den smala vägen.
Då står det snart fattiglukt
kring hans blåa rock och ensamheten
borrar grå pilar i hans ögon.
Vettvill dignar han under bördan
att inte kunna leda de sina
och sig själv.

Ställaren

Han har fått ackordet på hjärnan
och klänger som en gorilla
i traversen eller valsstolarna.
Han bygger sig villa och sliter
en stenbacke till tukt.
Han räknar människor i ören
och ser en gud i sparkapitalet.
Livet vill annorlunda,
en kräftknöl förskingrar allt
och förtvivlad tynar han bort
vaxgul och mager mellan sjukstugans
vita lakan.

Svarvaren

Hans kluvna mun har stött honom bort
från kvinnor och talar därför aldrig
om något annat.
Han glömmer maskinen för en historia
och sitt elände för ett leende.
Han syns mycket tillsammans
med småpojkar och ryktet går.
En dag slår han knut på sitt liv
som var så kärlekslöst och kargt
att det klöv tillvaron i tvenne hälfter.

I ”Hjalmar Bergman i Hollywood” berättar hans hustru, Stina Bergman, om Hjalmar Bergmans väg till filmen och om varför han misslyckades i USA.

Per Anders Fogelström berättar om Söndags-Nisse och Strix och om illustratörer och kåsörer som Bruno Liljefors, Axel Fridell, Karl-Erik Forsslund, Dan Andersson, Nils Ferlin, Albert Engström och andra. Karin Smirnoff återger falska och äkta anekdoter om August Strindberg.

Tidningens egna illustratörer i julnumret går inte heller av för hackor: Georg Lagerstedt, Folke Karlsson, Arne Nyman, Stig Åsberg, Ulla Sundin, Birger Ljungqvist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Eric Palmquist och den redan nämnde Björn Jonson.

Som följetong går August Strindbergs ”Hemsöborna”.

Julnumrets noveller är skrivna av Stig Dagerman, Arvid Brenner, Marika Stiernstedt, Martin A Hansen och Lars Ahlin.

Jan Fridegård berättar självbiografiskt under rubriken ”När jag var kungens kurir”. Eyvind Johnson berättar om Rudolf Värnlund före debuten. Och vi får följa Tage Aurell på föreläsning i värmländska bygder.

Resor och äventyr får sitt: jakt på blåval i ishavet; på nyåret ska Sten Bergman börja publicera en rad artiklar från Nya Guinea. Och Erik Asklund berättar om vår ungdoms hjältar, Skinnstrumpa och de andra.

Och så har vi då serierna: Gösta Knutssons och Einar Norelius´ ”Pelle Svanslös” och Rit-Olas (Jan-Erik Garlands) ”Biffen och Bananen”.

Varför görs det inga veckotidningar av den här klassen numera?