von Sydow-mordens gåta

Jag har, med stor behållning, läst Helena Henschens dokumentärroman ”I skuggan av ett brott” (Brombergs, 2004), boken om Fredrik von Sydows mord år 1932 på sin far, arbetsgivarchefen Hjalmar von Sydow, och andra medlemmar i dennes hushåll. Helena Henschen försöker, utan anspråk på att ge några definitiva svar, bena upp bakgrunden till detta familjedrama i den svenska borgerlighetens övre skikt.

När Uppsala stadsteater nu sätter upp en pjäs om von Sydow-morden, ”von Sydow-mordens gåta, utgår man inte från Helena Henschens bok utan från en föregångare från 2002, ”von Sydow-mordens gåta” (Uppsala Publishing House), en bok skriven av uppsalajuristen Anders Frigell. Jag har själv inte läst Frigells bok; det har däremot min hustru, som har fått den av Frigell, och hon tycker, att även den är intressant.

Anders Frigell har skrivit manus även för pjäsen men har fått hjälp med dramaturgin av regissören, Johan Huldt. Låt mig genast säga, att den här historien gör sig väl på scen. Helt säkert kommer det att bli en publikdragande uppsättning.

Till det bidrar inte bara att författaren kommer från Uppsala och att en stor del av handlingen tilldrar sig i Uppsala. Fredrik von Sydow skjuter hustrun Ingun Sydow (född Sundén-Cullberg) och sedan sig själv i trapphallen på gamla hotell Gillet; andra uppsalamiljöer markeras med fotoprojektioner. Och sist men inte minst: den dåtida studentmiljön med festande och växlar och studentikosa skämt (dialogen är, det dystra ämnet till trots, mycket kvick) tecknas pregnant.

När det gäller bakgrunden till det drama, som är pjäshandlingens kärna, driver Frigell en bestämd tes. (Egentligen kan man ju inte veta. Samtliga inblandade dog i dramat.) Unge Fredrik von Sydows håg står inte till juridiken, som fadern tvingar honom att studera – han hade A i studenten i filosofi och svenska. Varken Fredriks far, Hjalmar von Sydow (fångad på kornet av Gustav Levin), eller Inguns far, försäkringsdirektören Alrik Sundén-Cullberg (trovärdigt spelad av Crister Olsson), accepterar de ungas intresse för varann, så småningom äktenskap. Historien om de unga som tvingas bo på var sitt håll och förbjuds att träffas, inklusive att Ingun skickas till Italien för att föda parets gemensamma barn, är hemsk och dessutom sann. Den är ett vittnesbörd om hur omänskligt livet kunde vara i de fina familjerna i tidens svenska högborgerlighet.

Den senare skildras också inkännande, med klassklyftor som ses som självklara, genom förekomsten av tjänstefolk, vars närvaro man i allmänhet ignorerar. Det här är en pjäs som är särskilt intressant i en tid, då pigsystemet snart ska återintroduceras, den här gången med hjälp av skattesubventioner.

Den Ingun Lena Mossegård gör på scen är trovärdig: hon framstår både som lockande för Fredrik och som offer för faderns tyranniska självsvåld.

Fredrik slutligen (väl spelad av Bengt Nilsson) är pjäsens mest komplicerade roll: Man kan förstå att fadern, med de värderingar han har, tycker att sonen sviker – och sonen sviker också bokstavligen genom falskväxelbrott, superi och genom att ständigt försumma studierna. Man kan, mot den här bakgrunden, förstå även svärfaderns rigida hållning. Men den inre logik Frigell har skrivit in i Fredriks roll och som Bengt Nilsson gestaltar trovärdigt gör ändå mördarens och självmördarens handlande begripligt. Det konkreta händelseförlopp, som i pjäsen utlöser Fredriks mord på fadern, är logiskt – men man måste påminna om att just det är en produkt av författarens fria fantasi; ingen kan veta, vad som faktiskt hände i den von Sydowska våningen 1932.

Historien presenteras på ett tekniskt och scenografiskt intelligent sätt: fokus glider över från scenens mitt till färdigmöblerade sidoscener; handlingen glider, med några lätta rollförflyttningar, över från pjäsens nu till belysande händelser i det förflutna. Skickligt!

Till att ”von Sydow-mordens gåta” säkert kommer att bli en publiksuccé bidrar de återkommande musikinslagen, tagna ur tidens populära jazzrepertoar. Maria Antonius sjunger till ett band under ledning av Peter Lind sådant som i dag är standards: ”Anything Goes”, ”Miss Otis Regrets (She´s Unable To Lunch Today)” och ”I´ve Got You Under My Skin”. Dock publicerade Cole Porter de här låtarna först 1934, 1935 (”Miss Otis” skrevs tidigare, för Porters vänner, men var nog inte känd för någon större krets dess förinnan) respektive 1936. Men so what? Egentligen stör det här inte ens en kalenderbitare av min sort.

Snart är öregrundssommaren över

Sommaren har glidit över i höst. Den väldiga asken vid grinden, vårdträdet, har börjat fälla blad.

En regnig lördag eftermiddag tar vi bussen in till Uppsala. Vi ska gå på premiär på Stadsteatern, som ger ”von Sydow-mordens gåta” av uppsalajuristen Anders Frigell.

Vi hämtar ut biljetterna på Stadsteatern och skaffar program. Sen går vi runt hörnet in på Bredgränd och till krogen Amazing Thai. Det är Birgittas namnsdag, och jag har lovat bjuda på middag före teatern. Vi väljer Geng Ped Bed Yang, grillad anka i röd curry med äggplanta, ananas, körsbärstomater, paprika, kokos och söt basilika- och limesås. Till det rött vin. Före maten och under espresson läser vi på inför föreställningen.

Den är utmärkt – se särskild recension.

Och sen blir det sen buss tillbaka till Öregrund. Det är höstligt mörkt, när vi promenerar hem från hållplatsen. Det har nyss regnat. Jag tar in strumpor från strecket för att ha några torra att ta på på söndag morgon.

Söndagen kommer med fint väder.

Som vanligt sitter jag inne mest hela dagen, läser tidningarna och skriver blogg. Jag har försummat trädgårdsarbetet den här sommaren. Att trädgården ändå är så fin är Birgittas förtjänst. Jag går ut och tittar på det storverk hon har gjort med en blomsterklyfta uppe på en av våra bergknallar. Där är nu helt förberett för att ta emot ett antal nya rosplantor från Eds trädgård.

Inte har jag möjlighet att kompensera mina trädgårdsförsummelser heller. På tisdag flyttar vi in till stan för hösten. I morgon måste jag packa.

Men fortfarande kommer det helger och enskilda dagar, då vi får tillfälle att komma tillbaka hit till Paradiset.

Oppositionen.se

Jag har, kanske till somligas förvåning, ännu inte skrivit något om den nya regeringen och om dess regeringsdeklaration.

Inte så att jag är ointresserad – tvärt om. Jag har inte bara hört Fredrik Reinfeldt läsa upp regeringsdeklarationen; jag har också laddat ner den från nätet och gjort en utskrift. Och naturligtvis har jag sugit i mig all tänkbar information om de nyutnämnda statsråden, både om dem jag har mött tidigare och om dem som är nya för mig.

Fredrik Reinfeldts agerande efter valsegern tyder på att han är fast besluten att bibehålla initiativet. Hanteringen av frågan om trängselavgifterna i Stockholm – redan innan den nya regeringen fanns i sinnevärlden – var ett skickligt drag (även om jag delar de kritiska invändningarna mot att förslaget inte gör mycket för kollektivtrafiken inklusive järnvägstrafikens framkomlighet). Draget att göra Carl Bildt till utrikesminister var också skickligt. Inte så att jag delar Bildts utrikespolitiska värderingar, verkligen inte, men det här var ett stycke mediadramaturgi – och försök då komma ihåg det som vi politiskt mycket intresserade och kunniga alltför ofta glömmer: en stor del av svenska folket, av väljarna, har en tendens att reagera mer utifrån mediabilder än utifrån exakt kunskap om politikens innehåll.

Fredrik Reinfeldts trolleritrick inför valet var ju att definiera de ”nya” moderaterna som ett arbetarparti; ideologiskt, har några helt korrekt påpekat, har han knutit an till ett äldre, konservativt folkhemsbegrepp, ett begrepp som Per Albin Hansson (den 6 oktober död för exakt 60 år sedan, påpekar Bo Strömberg) framgångsrikt la beslag på.

Dess värre kan man inte ge sig fan på att Fredrik Reinfeldt inte, i viss mening, menar allvar. PM Nilsson har på Expressens ledarsida i dag (8 oktober) en intressant analys av detta. Han menar, att Fredrik Reinfeldt och hans 60-talsgäng, i motsats till sina moderata föräldrar, aldrig har upplevt, att skattehöjningar har ätit upp hela löneökningen:

”Det har betydelse och ger en annan politisk horisont.

Nu lever de sina liv intimt sammanvävda med det offentliga. Utan generös föräldraförsäkring hade de inte haft råd med barn. Utan bra kommunala dagis hade deras arbetsliv kollapsat. Utan jämställd arbetsfördelning hemma hade deras familjeliv kollapsat. De vill att skolan ska få mer resurser och att äldrevården ska byggas ut så att deras föräldrar får plats. De installerar bergvärme i sina villor och väljer etanol vid nästa bilbyte. De lever ett mönstergillt socialdemokratiskt liv.

När den första 60-talisten till slut står där i riksdagen och läser upp sin regeringsförklaring är det därför inte konstigt att han låter som en bättre sorts socialdemokrat.”

Om det fortsätter så här, kommer det att innebära stora svårigheter för den socialdemokratiska opposition, som just har formerat sig i riksdagen.

Ett extra problem därvidlag är, att många socialdemokrater i dag – några av dem finns i det omskrivna slutna mejlnätverket – i de frågor, där det kunde bli strid, har uppfattningar som är snarlika den sittande regeringens: skattefinansierad finansiering av gemensam verksamhet – men det är OK med konkurrensutsättning och allt mer av privata alternativ. (Den här hållningen utmärker för övrigt också vår samarbetspartner, miljöpartiet.)

En möjlighet för oppositionen öppnar däremot Reinfeldts schackdrag att utse också företrädare för den fortsatt nyliberala falangen inom moderata samlingspartiet till poster i regeringen. Carl Bildt har redan, i två frågor som inte finns på hans bord i Arvfurstens palats, värnskatten och arbetsrätten, vädrat sina kritiska ståndpunkter mot de hållningar Reinfeldts ”nya arbetarparti” har intagit. (Och Bildt har, föga förvånande, i frågan om arbetsrätten fått eldunderstöd av Maud Olofsson, som är betydligt mer av Tant Blå än av Tant Grön.) Till nyliberalerna får man också räkna de två nyttjarna av svart hemhjälp, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecila Stegö Chilò. Själv tycket jag inte det är så intressant, framför allt inte förvånande, att de båda moderatdamerna har det här i bagaget. De är goda representanter för den våg bland välbeställda yrkesarbetande par, som (åter igen med Maud Olofsson som banérförare!) krävde pigavdrag (och nu snart kommer att få hemhjälpen ordnad av en ny låglönearmé av mindre väl lottade kvinnor).

Stegö Chilò är ett särskilt kapitel. Det finns stark anledning att känna oro för att svensk kulturpolitik med henne vid rodret kommer att marknadsorienteras; sällan har vi förresten sett en kulturminister, som inte verkar veta ett jota om kultur och kulturpolitik. Nå, den som lever får se. Men jag noterar att kulturcheferna på både Dagens Nyheter och och Svenska Dagbladet delar min oro på den här punkten. Och vad tänker människan göra med presstödet?

Men för att återvända till mina inledande reflektioner: att jag inte redan har skrivit tjugo kritiska inlägg mot den nya regeringen har att göra med både personlig läggning och med erfarenhet.

Jag hör till de eftertänksamma och reflekterande. Jag vill gärna se, vartåt det barkar, innan jag fäller några definitiva omdömen. Jag vill också, i vimlet och krutröken, urskilja fiendens verkligt avgörande manövrer, gärna förutse dem innan de genomförs för att därmed kunna gå till motangrepp i tid.

Det är en bättre strategi än att ständigt skjuta på allt och alla. (Jag har i mitt långa politiska liv sett war room-reaktioner mot så futtiga inslag i motståndarnas agerande, att utspelen har varit rent kontraproduktiva: så mycket larm för ingenting hotar att göra det svårt för åskådarna/väljarna att tro att det verkligen är allvar, när det faktiskt är det.)

Så mina råd till de egna är: Ta det kallt. Reagera bara när det handlar om något verkligt viktigt. Don´t overdo it.

***

Ett dussin bloggande socialdemokrater – jag har länk till några av dem: Peter Gustavsson, Johan Sjölander, Rosemarie Södergren – har startat kollektivbloggen oppositionen.se. Den presenteras så här:

”Vi skribenter här på Oppositionen.se har givit oss själva det nödvändiga uppdraget att granska regeringen. Den första högerregeringen på tolv år. Och alla är vi aktiva socialdemokrater vilket gör detta till ett socialdemokratiskt projekt. Dock måste påpekas att alla här skriver som privatpersoner och att varje skribent ansvarar för sina egna inlägg. Vi kommer att vara kritiska, progressiva och driva framtidsfrågor. Vi kommer att skriva om solidaridet och jämlikhet i moderaternas Sverige bland mycket annat. Vi kommer att skriva med hjärta och humor. Och vi kommer att ha kul under tiden. Det är vi som är Oppositionen.se.

Sidan strävar efter att hålla en hög kvalitet, hellre än en stor kvantitet. Räkna med konstruktiv oppositionspolitik och ideologisk diskussion. Klicka in!”

Jag vill för egen del gärna instämma i det där med ”hög kvalitet hellre än en stor kvantitet”. Kan bloggen dessutom bidra till en konstruktiv oppositionspolitik och ideologisk diskussion, är det mer än välkommet.

Själv noterar jag, att oppositionen.se har mycket få länkar till utomstående. En går till min blogg.

Melodikrysset nr 40

Hösten är här nu, ohjälpligt, konstaterade jag i går, när jag först plockade upp fallfrukt i trädgården, sen klippte ett två veckor högt gräs med den nyreparerade gräsklipparen. Visst, stråk av värme dröjer sig kvar. Men vädret är grått, och äpplen faller med sorgsna dunsar.

På kvällen badade vi bastu, som vanligt med estniskt Saku-öl och ölkorv. Men under plommonträden kunde vi inte sitta efter bastun; det hade börjat regna. Vi satte oss i stället framför TVn, där vi fick oss ytterligare en dos högerregering.

Lördagen börjar som vanligt med ”Ring så spelar vi” och ”Melodikrysset”. Melodikrysset nr 40 klarar jag galant, utan något som helst googlande – fram till den allra sista frågan. Den gällde en Lasse Holm-melodi, sjungen på finska av Arja Koriseva. Jag känner vagt igen melodin men kommer inte på namnet på det svenska originalet. Jag googlar med olika ordkombinationer men kommer ingen vart. Det enda jag kommer på, som skulle passa in (ett tvåbokstavsord som börjar på n) är Lasse Holms låt till Kikki Danielsson, ”Jag har börjat leva nu”. Men jag kommer inte ihåg hur den låter. Efter allt googlande minns jag inte heller längre hur den låt, som Arja Koriseva sjöng på finska, lät.

Tillägg efter påpekanden av Dennis och Marie: ”Ingen stoppar oss nu” heter låten. Den var med i Colin Nutleys film ”Black Jack”. Alltså har jag, även om jag angav fel låt, åtminstone inte misslett någon i fråga om det sökta ordet, nu.

Resten var buslätt, för mig i alla fall.

Rikard Wolf var det som sjöng ”Vackra pojkar, vackra män”.

Hagge Geigerts ”Den närsynta bofinken Knut” minns man ju i Eva Rydbergs insjungning.

Cornelis Vreeswijks ”Brev från kolonin” gav brev och koloni. Lite överkurs: Cornelis har snott melodin från Amilcare Poncellis ”Timmarnas dans”.

Att det var Emanuel Jonassons ”Gökvalsen” vi hörde i det som Anders Eldeman betecknade som djurfråga råder det inget tvivel om. Halva lätet ville han ha. Här döljer sig dock en slamkrypare. För mig säger göken ko-ko; för andra är lätet ku-ku. Vilken variant som finns i Einar Westlings text har jag inte kunnat kontrollera, eftersom jag är i Öregrund och sångböckerna är i Uppsala.

”Teddybjörnen Fredriksson” är skriven av Lasse Berghagen = LB.

Gruppen som sjöng ”The Final Countdown” var Europe.

Tove Janssons fina ”Höstvisa” har tonsatts av Erna Tauro.

Det som Bud Powells trio spelade kallas bebop.

Det Peter Himmelstrand exellerade i var rim.

Också filmmusikfrågorna, normalt inte min bästa gren, klarade jag:

Den Karlsson på taket-röst vi hörde tillhörde Jan Nygren.

Numret med Pointer Sisters kom från ”Snuten i Hollywood”, som gav ordet snut.

Och TV-filmsignaturen hörde till de många filmerna – ofta sevärda – med Perry Mason. Som deckarläsare har jag förstås också läst Erle Stanley Gardners Perry Mason-deckare; jag till och med äger ett antal, utgivna av dels Tidens bokklubb, dels i Tema pockets (Rabén & Sjögren) fina deckarserie. Inte alla är bra, men där finns guldkorn.

Ja, det var väl allt. Jag brukar ju inte skicka in svaren, men om någon kan bekräfta eller korrigera mitt svar på Lasse Holm/Arja Koriseva-frågan, är jag tacksam.

I eftermiddag ska jag dock åka in till Uppsala för att i kväll se Stadsteaterns nya pjäs om von Sydow-morden. Jag återkommer till den, men jag kan redan nu berätta, att den, trots revolutionen i riksdagen, inte handlar om Björn.

***

Om du med hjälp av Google har hamnat här i jakten på rätt svar i veckans melodikryss, gå då i stället direkt in på min blogg, http://enn,kokk.se, och bläddra dig ner till aktuell lördag.

Pete Seegers Greatest Hits

Om den amerikanske sångaren Pete Seeger (född 1919) har jag tidigare skrivit – se under Kulturspegeln, Musik om hans insatser för Sing Out!, The Almanac Singers, The Union Boys och The Weavers och inom den amerikanska sångvänstern. Där kan du också finna min recension av Bruce Springsteens CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”.

Seeger är en sångare med en underbar, medryckande röst – en varm och manlig röst, säger min hustru. Dessutom är han en skicklig instrumentalist, framför allt på huvudinstrumentet banjo och på tolvsträngad gitarr. Som sångare är han kanske allra bäst, när han samagerar med publik. Att kalla honom allsångsledare vore dock att reducera honom: han interagerar genom att dels sjunga solo, dels locka publiken att sjunga med; den här trollkarlen klarar till och med att dela upp publiken i stämmor och få det att låta ljuvligt bra.

Att han älskar att sjunga inför och gärna med stor publik indikerar också en annan sida av hans artisteri: han har egna övertygelser, han vill påverka andra och han vill alltså få publiken att vara med och sjunga ut det både han och den känner och tänker. Pete Seeger är en av de mest politiska sångartister jag känner till.

Jag har en Pete Seeger-samling av LP och CD, som är så väldig att jag lite har dragit mig för att börja introducera skivorna för min bloggpublik. Men någon gång och någonstans måste jag ju börja, och det får då bli med en CD, som är en god introduktion till olika sidor av Pete Seegers egna sånger och till den sångskatt han förvaltar: ”Pete Seeger´s Greatest Hits” (Columbia/Legacy CK 65711, 2002).

Vi talar här om en CD med fyra tillagda bonusspår. Ursprungligen gavs den här skivan 1987 ut som LP (Columbia 9416).

”Pete Seeger´s Greatest Hits” täcker hyggligt väl Seegers skivor för CBS/Columbia, dit han gick över 1961. Med det är också sagt att den här samlingsskivan inte täcker hans väldiga skivproduktion för Folkways, den som numera förvaltas av Smithsonian Folkways, hans senare skivor för flera andra bolag – Warner, Folkways, Verve, Appleseed – eller hans skivor i gruppkombinationer som The Weavers (huvudsakligen för Vanguard). Dock är det så, att Seeger under stora delar av sin sångkarriär oavbrutet har framfört ett grundbestånd av sina mest älskade (och av lyssnarna önskade) sånger, varför ett antal weaversinsjungningar och folkwaysinspelningar genom nya konsertupptagningar finns representerade också på Columbias ”Greatest Hits”-skiva.

Till den senare kategorin hör folksånger som ”Barbara Allen” och Weavers-klassiker som ”Michael Row the Boat Ashore” och ”Darling Corey” – den senare ger ett ypperligt exempel på Seegers banjospel. Till samma kategori vill jag hänföra Pete Seegers egen underbara melodi ”Living in the Country”, här framförd av en visslande Pete till tolvsträngad gitarr.

Är det här mina ”hits”? frågar Pete Seeger protesterande i mapphäftet: Några av de här sångerna blev faktiskt hits, men med The Weavers, Peter, Paul and Mary. The Byrds, The Kingston Trio, Marlene Dietrich. (Jag skulle kunna lägga till flera namn. Bara ett exempel: Trini Lopez hade en jättehit med Seegers och weaverskollegan Lee Hays ”If I Had a Hammer”.)

Det är sant att Pete Seeger aldrig har ansträngt sig, framför allt inte anpassat sig för att nå kommersiella framgångar. Han har skrivit mängder av bra musik, arrangerat och bearbetat låtar så att de har blivit hans egna, lyft fram andras låtar, så att de för evigt förknippas med hans framförande.

Det är till exempel Malvina Reynolds, en mycket begåvad låtskrivare men med rätt darrig röst, som har skrivit ”Little Boxes” – men det var Pete som gjorde den känd för en riktigt stor publik.

Jag tog med den i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), från vilken ingressen nedan är hämtad:

Little Boxes

Amerikansk originaltext och musik: Malvina Reynolds, 1963

Sjuttiåriga Malvina Reynolds, en av de största författarbegåvningarna i den amerikanska protest- och folksångtraditionen, har ett rikt liv bakom sig. Under mellankrigstiden studerade hon vid University of California i Berkeley och blev vid trettionio års ålder fil dr i engelska. Hon har också arbetat som journalist. Med arbetarrörelsen kom hon i kontakt bland annat genom sin man, Bud, som var fackföreningsorganisatör. Under folksångsrenässansen på 1940-talet lärde hon sig spela gitarr, men det var inte förrän vid sexti års ålder hon började uppträda inför publik. Främst är hon dock känd som sångförfattare. Hon skriver både barnvisor och protestsånger; de senare rymmer ofta en poesi som de enklare agitatorerna på området sällan eller aldrig lyckas åstadkomma. ”Little Boxes” (1963) har Daly City utanför San Francisco som förebild i sinnevärlden, men sången har räckvidd långt utanför både Daly City och USA.

Little boxes on the hillside, little boxes mede of ticky tacky,
Little boxes, little boxes, little boxes all the same.
There´s a green one and a pink one and a blue one and a yellow one
And they´re all made out of ticky tacky and they all look just the same.

And the people in the houses all went to the university
Where they were put in boxes, little boxes all the same.
And there´s doctors and there´s lawyers and business executives
And they´re all made out of ticky tacky and they all look just the same.

And they all play on the golf course and drink their martini dry
And they all have pretty children and the children go to school
And the children go to summer camp and then to the University
Where they all get put in boxes and they all come otu the same.

And the boys go into business and marry and raise a family
In little boxes, little boxes, little boxes all the same.
There´s a green one and a pink one and a blue one and a yellow one
And they´re all made out of ticky tacky and they all look just the same.

”Upp till kamp!” innehöll noter och gitarrackord och också en svensk översättning:

Små lådor

Svensk text: Gösta Åberg, 1970
Amerikansk originaltext och musik: Malvina Reynolds (”Little Boxes”), 1963

Små små lådor på en sluttning,
små små lådor som är rena smäcket,
små små lådor, små små lådor,
små precis likadana lådor.
Där finns gröna, där finns skära,
där finns blåa och där finns gula.
Allihop är dom rena smäcket
och dom liknar varann som bär.

Alla dom som bor i husen
dom har legat vid universitet
i små små lådor, små små lådor,
små precis likadana lådor.
Det är doktorer, advokater
och diverse direktörer.
Allihopa är dom rena smäcket
och dom liknar varann som bär.

Allihopa spelar golf och
allihopa dricker dry martini,
allihop har söta ungar,
alla ungarna går i skola.
Och dom far på sommarläger,
och så in med dom på universitetet,
och där sätts dom in i små små lådor
och blir lika varann som bär.

Sen blir pojkarna affärsmän
och så skaffar dom sej familj och bor i
små små lådor, små små lådor.
Där finns gröna, där finns skära,
där finns blåa och där finns gula.
Allihopa är dom rena smäcket
och dom liknar varann som bär.

Två av låtarna på Greatest Hits-CDn har sydafrikanskt ursprung.

Den första är ”Wimoweh”, i sin zulu-ursprungsversion ”Mbube”. Pete fick den av Alan Lomax i en Decca-inspelning med Salomon Linda and his Evening Birds. ”Mbube” betyder ”lejon”, och texten upprepar frasen ”Lejonet sover, lejonet sover, lejonet”. Under den här tiden av förtryck i Sydafrika kom sången att anspela på den store zulukungen Chaka Lejonet.

Även ”Abiyoyo” kommer från Sydafrika. Den är en barnvisa med muntliga, berättade inslag och handlar om att besvärja ett monster – Pete Seeger har under sin långa karriär ofta gjort konserter för barn och också spelat in mängder av barnskivor.

I fallet ”Where Have All the Flowers Gone?” har Pete Seeger hittat temat i nobelpristagaren Michail Sjolochovs roman ”Stilla flyter Don”, där det finns en ukrainska sång, ”Kaloda Duda” i Seegers engelska transkribering. Sången med sitt fredstema blev en stor succé också i Marlene Dietrichs tyska version ”Sag mir wo die Blumen sind”.

Också ”Where Have All the Flowers Gone?” finns med i fredsavdelningen i min ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), varifrån ingressen nedan är hämtad:

Where Have All the Flowers Gone?

Amerikansk originaltext och musik: Pete Seeger, 1961

Pete Seeger fick idén till ”Where Have All the Flowers Gone?” från en strof ur en gammal visa, återgiven av Michail Sjolochov i ”Stilla flyter Don”. Uppbyggnaden är klassisk; den förekommer i mängder av äldre folksånger. Pete Seeger står egentligen bara för de tre första stroferna. Övriga strofer är tillägg av andra sångare. Även i så måtto har alltså ”Where Have All the Flowers Gone?” blivit en folksång. På skiva har visan blivit en stor succé i tolkningar av bland andra Pete Seeger själv, The Kingston Trio och, på tyska (”Sag mir wo die Blumen sind”), Marlene Dietrich.

Where have all the flowers gone?
Long time passing.
Where have all the flowers gone?
Long time ago.
Where have all the flowers gone?
Young girls picked them every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the young girls gone?
Long time passing.
Where have all the young girls gone?
Long time ago.
Where have all the young girls gone?
Gone to young men every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the young men gone?
Long time passing.
Where have all the young men gone?
Long time ago.
Where have all the young men gone?
They are all in uniform.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Till dessa strofer har andra sångare lagt till följande:

Where have all the soldiers gone?
Long time passing.
Where have all the soldiers gone?
Long time ago.
Where have all the soldiers gone?
Gone to graveyards every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

alternativt:

Where have all the armies gone?
Long time passing.
Where have all the armies gone?
Long time ago.
Where have all the armies gone?
They´re in the graveyards every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the graveyards gone?
Long time passing.
Where have all the graveyards gone?
Long time ago.
Where have all the graveyards gone?
(They´re) Covered with flowers every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the flowers gone?
Long time passing.
Where have all the flowers gone?
Long time ago.
Where have all the flowers gone?
The people picked them every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the people gone?
Long time passing.
Where have all the people gone?
Long time ago.
Where have all the people gone?
The bomb has taken every one.
And now they will never learn.
And now they will never learn.

I min ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) fanns noter och gitarrackord, också en svensk översättning av Beppe Wolgers:

Inga blommor finns det mer
Svensk text: Beppe Wolgers, 1962
Amerikansk originaltext och musik: Pete Seeger (”Where Have All the Flowers Gone?”), 1961

Inga blommor finns det mer.
Det är sommar.
Ingen sommaräng vi ser.
Säj vad har hänt?
Inga blommor finns det mer.
Flickor plocka blommorna.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Vart har alla flickor gått?
Det är sommar.
Vart har alla flickor gått?
Säj vad har hänt?
Vart har alla flickor gått?
Dom har gått till unga män.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Säj mej vart har männen gått?
Det är sommar.
Säj mej vart har männen gått?
Säj vad har hänt`
Säj mej vart har männen gått?
Jo, soldater är dom nu.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Men var är soldaterna?
Det är sommar.
Ja, var är soldaterna?
Säj vad har hänt?
Ja, var är soldaterna?
Jo, i jorden är dom nu.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Vi ser inga gravar här.
Det är sommar.
Vi ser inga gravar här.
Säj vad har hänt?
Var är alla gravar nu?
Vi ser blommor överallt.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Idris Davies var kolgruvearbetare i South Wales. Efter en gruvarbetarstrejk 1926 studerade han vidare under mödosamma förhållanden och blev skollärare i London, skrev också poesi. Men gruvarbetardöden hann i kapp honom – han dog i cancer 1952. Pete Seeger hittade Idris Davies´ dikt ”The Bells of Rhymney” i en bok av Davies´ vän Dylan Thomas och tonsatte den. Textens klockklanger bär drag av barnkammarrim, men innehållet (om gruvarbetarnas villkor) är mörkt och formen poetisk. Pete Seeger har gjort en idiomatisk tonsättning av den.

Om amerikanska gruvarbetare handlar Florence Reece´ ”Which Side Are You On?” från 1931, med lånad traditionell engelsk musik (”Jackaroo” / ”Jack Munro” / ”Jack Went A-Sailing” med flera) i bearbetning. Den gjorde Pete Seeger redan under sin tid i The Almanac Singers. Eftersom jag tidigare har skrivit om den här sången (och den svenska sång som bygger på den, Molly Åsbrinks ”Vi går också med”), nöjer jag mig här med att att hänvisa till vad jag har skrivit under Kulturspegeln, Sångtexter (där alltså också texterna finns).

Från The Almanac Singers-tiden härstammar även ”Talking Union”, en kampsång i en ovanlig musikstil, talking blues, ett slags rap-artad blues – tekniken hade Pete Seeger lärt sig av Woody Guthrie, som också han under en period ingick i The Almanac Singers. Åter igen: läs mer under Kulturspegeln, Musik. Texten till ”Talking Union” har Pete Seeger skrivit tillsammans med The Almanac Singers-kumpanerna Lee Hays och Millard Lampell.

Flera av låtarna speglar Pete Seegers internationella engagemang. Solidariteten med det svarta Sydafrika är redan nämnd.

Att han under tidigt 1960-tal tog till sig och spred ”Guantanamera” med text av Cubas nationalskald José Marti och ytterligare för ändamålet bearbetade kubanska musikers version av en traditionell melodi från Castros ö var ingen tillfällighet.

Inte heller var det en slump att han 1962, under vietnamkriget, skrev ”Waist Deep In the Big Muddy”. (I slutet av 1961 hade USA 1500 soldater i Vietnam, drygt ett år senare 10000.) Det här är en mycket bra sång mot blind lydnad.

Pete Seegers solidaritet med USAs egna förtryckta, de svarta, representeras förstås här av ”We Shall Overcome”. Om sången och dess historia, även dess anknytning till just Pete Seeger, kan ni läsa under Kulturspegeln, Sångtexter, där man också hittar både amerikansk originaltext och svensk översättning.

Där kan man också hitta hyllningen till USAs arbetande folk, ”This Land Is Your Land”, av Pete Seegers nära vän och sångföljeslagare Woody Guthrie. Den har också Pete Seeger sjungit så ofta (och så bra), att man gärna räknar in den även i hans repertoar.

Sen återstår ytterligare en sida av Pete Seeger att redovisa, den religiösa. Denne vänsterradikal, i sin ungdom kommunist, senare socialist, har nämligen också en religiös sida; han har ett stort antal gånger framträtt i kyrkor, också på Världskyrkomötet i Uppsala 1968 (samma år som Marthin Luther King, vars integrationsidéer han intensivt stödde, mördades).

Pete Seegers religiösa repertoar representeras här av ”Turn, Turn, Turn”, ett stycke ur Predikaren i Bibeln, suveränt tonsatt av Seeger. The Byrds hade en välförtjänt hit med den – men Seegers egen version är ännu vackrare. Jag är själv inte religiös, men jag tycker mycket om den här sången.

Och Predikaren förresten – vem förtjänar bättre än Pete Seeger epitetet Predikaren.

Enn Kokk i brevväxling med Curt Hson

Via Tradera har jag köpt ett välbevarat exemplar av Alla Tiders Seriejournal nummer 17 1952.

Jag var en ivrig serieläsare i unga år, köpte i stort sett alla serietidningar som fanns i slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet. Speciell kärlek hade jag fattat till Alla Tiders Seriejournal.

Dess ansavariga utgivare var enligt redaktionsrutan C Nilsson, som i meningsutbytet på samma sida med de unga läsarna kallade sig Kapten Curth. Långt senare än när jag ursprungligen läste det här numret fick jag reda på att den här mannen kom att bli betydligt mer känd – ryktbar – under namnet Curt Hson. Curt Hson blev den förste riktigt store och framgångsrike porrtidningsförläggaren i Sverige.

Men på den tiden var jag nyss fyllda femton, hade gått första året i realskolan, var medlem nummer 391 i Kapten Marvelklubben och skrev ofta brev till Kapten Curth. Jag hade massor av synpunkter på tidningen som jag bombarderade redaktionen med – och denna följde mina råd och belönade mig till och med med en bok som tack för hjälpen. Brevet till Kapten Curth sommaren 1952 är mer beskedligt: jag berättar att jag sommarjobbar som springsjas (i Berglunds handelsbod i Juniskär) och annat sådant.

Jag har gradvis (genom traderaauktioner) köpt på mig en bunt nummer av Alla Tiders Seriejournal, också läst dem för att se, hur jag i dag reagerar på serierna där.

Det nummer jag nu har köpt (17 1952) har skådespelaren Randolph Scott i fyrfärg (något jag hade tjatat om, fyrfärg i tidningen alltså) på omslaget: iförd västernmundering och med pistolerna skjutklara. Det här tilltalet har Alla Tiders Seriejournal sannolikt hämtat från det amerikanska serieförlaget Fawcett Inc, som levererade större delen av tidningens serier.

En av Fawcetts specialiteter var att göra serier av B-cowboyfilmer. I det aktuella numret finns som (uselt) exempel ”Bob Stål” (i original ”Bob Steele”) och den betydligt fartigare ”Rocky Lane”, som tecknades av Dick Giordano, Vince Alacia med flera.

En personlig favorit på den tiden det begav sig var den australiensiska äventyrsserien ”Rod Craig”, som teckandes av Syd Miller. Alla Tiders Seriejournal körde nästan genomgående med fortsättningsserier, och avsnittet i just det här numret är för kort för att jag ska kunna bedöma serien bara utifrån detta.

De slumpmässigt korta, dessutom ibland med fortsättningshänvisningssidnummer till någon plats längre fram i tidningen försedda serieavsnitten utgjorde ett av de ständiga irritationsmomenten i tidningen. Ett annat var otydliga eller obefintliga vinjetter: man såg liksom inte var en ny serie började. (På den punkten fick jag redaktionen att ändra sig.)

Tidningen hade också till att börja med mer än serieinnehåll: en äventyrsroman, ”Överste Jack”, av Robert Louis Stevenson (bra, tyckte jag) som följetong och avdelningen Teknik för ungdom (jag var måttligt intresserad). Det här var vid det här laget skippat till förmån för fler serier. men fortfarande fanns frimärkssidan (som jag var stor fan av), inlagan ”Barnens värld” (störande!) och Per-Arne Säwéns porträtt i bild och text av idrottsstjärnor (jag var ointresserad av sport) kvar.

Till det absolut oläsbara i Alla Tiders Seriejournal (tyckte jag redan på 1950-talet) hörde de så kallade skämtserierna, i det aktuella numret representerade av ”Glada Glytten” och ”Danny Dumbom”. Hur någon någonsin har kunnat gilla såna serier övergår mitt förstånd.

Tidningens bärande serie när den startade var ”Kapten Marvel”, vars story komponerades av Bill Parker och som tecknades av Charles Clarence Beck. ”Kapten Marvel” var en superhjälteserie: den unge radioreportern Billy Batson förvandlas, när han uttalar det magiska ordet ”Shazam”, till den stålmansliknande figuren – han flög omkring i röd pyjamas – Kapten Marvel. Billy hämtade, när han blev Kapten Marvel, sina krafter från antikens gudar. Han blev vis som Salomo, stark som Herkules, uthållig som Atlas, mäktig som Zeus, modig som Akilles och snabb som Merkurius. Kapten Marvel-historierna kunde ibland vara påhittiga men var lika ofta töntiga, vilket senare förstärktes av att Alla Tiders Seriejournals svenska redaktion ibland självsvåldigt och godtyckligt klippte ner avsnitten. Det avsnitt som finns i nummer 17 1952 är hopplöst töntigt, dessutom, på 1950-talsvis, med zigenare i bovrollerna. (Och vad hände med ”Kapten Marvel”? Fawcett la, efter en rättstvist med ”Stålmannens” förlag DC Comics, ner sin egen version av superhjältarnas superhälte.)

Men det fanns mycket bra serier också i Alla Tiders Seriejournal. En sådan var Chester Goulds suveräna ”Dick Tracy”, en serie i klass med tidens bästa kriminalfilmer, också originellt tecknad.

Andra serier, som förekom i Alla Tiders Seriejournal men som inte finns med i det nummer jag nu har köpt, är ”Prins Ibis” och ”Gyllene Pilen”. Åtminstone Ibis finns det anledning att återkomma till.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten 26 2006:

”Efter 47 år på sjöns botten fick Maj-Britt Öster sin vigselring tillbaka.”

TT

Kring riksdagens högtidliga öppnande

I går, tisdagen den 3 september, var det åter dags för riksdagens högtidliga öppnande.

Jag vet inte, hur många gånger jag har deltagit sammanlagt. Som journalist, men under en lång period framför allt i egenskap av make till talmannen. Den sittande talmannens make/maka har en framträdande plats uppe på läktaren under ceremonin. Där uppe sitter också, längst fram, tidigare talmän med respektive samt tidigare statsministrar och partiledare. I år hade jag, till vänster om mig, Carl Bildt, Ola Ullsten, C H Hermansson och Lars Werner; i raden bakom satt Olof Johansson.

Det här är inte bara namespotting. Sveriges politiska liv är inte mer svåröverskådligt än att jag, i de olika roller jag har haft, har mött och i någon mening har lärt känna hela det politiska etablissemang, även i de andra partierna, som har verkat under min aktiva tid. När vi möts, hälsar vi och småpratar om ditt och datt, ibland också om seriösa saker.

Vid årets samling upptäcker jag, att två svenska partiledare, en nuvarande och en tidigare, läser min blogg. På mottagningen efter riksdagsöppnandet, under den särskilda mottagning där ett urval av deltagarna i ett slutet rum får hälsa på kungafamiljen, kommer Lars Ohly fram och morsar och säger, att han via bloggande vänsterpartisters länkar har hittat min blogg och läst den. En av de länkande vänsterpartisterna är Ali Esbati. (Men jag misstänker, att också Lasses hustru, Åsa Hagelstedt, kan ha haft ett finger med i spelet. Åsa är min dotter Kerstins chef på IOGT-NTO. Åsa var förstås också med på mottagningen och skriver själv om den på sin blogg.) Under filharmonikernas konsert för riksdagen på kvällen i Konserthuset, hade jag till höger om mig Anna-Maria och Carl Bildt. I pausen berättade Carl Bildt för mig, att han då och då läser min blogg och finner den intressant.

Ofta får jag frågan, senast nu vid riksdagsöppnandet av Thage G Peterson: ”Skriver du något nu för tiden?” När jag då svarar ”Jag bloggar”, ser de ofta konsternerade ut och förklarar, att de menade, om jag skriver på någon ny bok.

Men just nu bloggar jag alltså ”bara”. Jag tycker att det jag ovan berättar med all önskvärd tydlighet gör klart, att bloggosfären är en ny och intressant arena för en gammal publicist: skriver man tillräckligt kvalificerat, finner man också kvalificerade läsare, till och med många.

Men tillbaka till riksdagsöppnandet.

Birgitta och jag anlände tidigt och tog oss en tur upp till den ombyggda (när vi var där fortfarande, bortsett från övande musiker, tomma) plenisalen. Den har blivit vackrare (i färgsättning) och mer funktionell. Kommer nog också att göra debatterna mer levande. Birgitta strävade under sin talmanstid efter att göra ungefär det här, men gruppledarna stretade då emot-

Vi tittade också på Peter Dahls nyuppsatta porträtt av avgående talmannen Björn von Sydow. Det är fint och är upphängt bredvid Ulf Gripenholms inkännande porträtt av förrförra talmannen Birgitta Dahl. Målningarna gör sig fint tillsammans, eftersom de, jämfört med tidigare talmansporträtt, är utförda i en modernare stil.

Sen är det dags för talmannens, nu alltså Per Westerbergs, sedvanliga lunch för vice talmännen samt tidigare talmän med respektive. Plats: talmansmatsalen.

Därefter lotsas vi upp till våra platser på läktaren (som jag redan har skrivit om ovan).

Ceremonin börjar som alltid med ”Kungssången”. Som vanligt sjunger jag och Birgitta inte med; vi gör det heller inte senare på kvällen, när de kungliga har tågat in till sina platser i Konserthuset. Att sjunga en sång med ett sådant innehåll (”Var honom trofast och hans ätt / Gör kronan på hans hjässa lätt / Och all din tro till honom sätt…”) är en omöjlig handling för riktiga republikaner.

Men i nationalsången sjunger vi med.

Det bästa i musikprogrammet under det högtidliga öppnandet var Carina Perssons tre sydsamiska jojkar, för ovanlighetens skull med musikackompanjemang av Kammarmusikensemblen från Sundsvall.

Mottagningen har jag redan lätt berört. Det är svettigt och trångt, men man träffar ju många gamla bekanta, i år av naturliga skäl många besvikna partivänner. För övrigt: för en gångs skull var snittarna man fick till det vita vinet eller Ramlösan inte goda.

Därefter återstod flera timmar till musikevenemanget på kvällen i Konserthuset.

Jag kom på, att vi kunde besöka Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och titta på den Helga Henschen-utställning ARAB och Helga Henschens Vänner har åstadkommit; min egen insats är introduktionstexten på väggen om Helga och utställningen, den text som också finns återgiven i utställningshäftet. (Jag har tidigare lagt ut den här på bloggen.)

Det har blivit en utmärkt och mycket representativ utställning om den rebelliska Helga Henschen. Gå dit! Utställningen är värd ett besök.

(Men i nästa tryckning måste arkivet korrigera ett allvarligt fel, som dock, inte minst på grund av utfallet i årets val, har blivit tokroligt: Bland de arkiv, ur vilka utställt material påstås ha hämtats, finns ”Motståndsrörelsen för en borgerlig regering”. Någon sådan skulle Helga aldrig ha arbetat för! Hon var med i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.)

Därefter hade vi fortfarande massor av tid över. Nästa anhalt blev därför PUBs kafé, en trappa upp mot Hötorget. Vi drack två kannor grönt te. Jag läste tidningar och Birgitta islänningen Arnaldur Indriđasons deckare ”Mannen i sjön”. Jag gillar honom mycket – jag ska skriva om hans deckare här på bloggen.

Slutligen strosade vi över det mörknande Hötorget över till Konserthuset och stockholmsfilharmonikernas Riksdagskonsert, som evenemanget har kommit att kallas. Riksdagsledamöterna, deras anhöriga, regeringen, diplomatiska kåren, hovet och kungahuset med flera hör till de inbjudna.

Filharmonikerna startade smittsamt rivigt med förspelet till akt 1 ur ”Carmen” av George Bizet.

Också ”Isoldes kärleksdöd” ur Richard Wagners ”Tristan och Isolde” framfördes fint.

Operaverk står sig alltså också väl som orkesterstycken.

Kanske var det en liten anpassning till den, åtminstone delvis, konsertovana publiken, att filharmonikerna därefter spelade John Williams ”The Flying Theme” ur kultfilmen ”ET” – men kul var det.

En tidsenlig anpassning – för övrigt inte ovanlig på Konserthuset, som har eget storband, Blue House Jazz Orchestra – var inslagen av jazznummer.

Saxofonisten Magnus Lindgrens inledande långa soloparti i ”Holyem” var helt suveränt – sen tyckte jag att det blev ett för smörigt pålägg av stråkar.

Då tyckte jag, att filharmonikernas uppbackning av sångerskan Rigmor Gustafsson gjorde sig bättre i Burt Bacharachs light jazz-kompositioner ”The Windows of the World” och, efter pausen, ”Close to You”, båda med text av Hal David.

Inledningen efter pausen, fem av Edward Elgars variationer över ett originaltema, ”Enigmavariationer”, var mycket hörvärd.

Däremot ville min känsla och fantasi inte riktigt komma i stämning, när filharmonikerna avslutningsvis spelade Pjotr Tjajkovskijs fantasiuvertyr efter Shakespeares Romeo och Julia.

Och sen var det bara att ta tåget hem till Uppsala.

Går partiet åt höger blir det en ruin av sitt forna jag

EU-parlamentarikern Jan Andersson har på dagens DN.debatt (4 oktober 2006) skrivit en valanalys, som måste bemötas.

Inte för att artikeln är kritisk mot delar av regeringspolitiken och Göran Perssons ledarstil. Kritiken mot att socialdemokraternas valmanifest inte fokuserade mer på arbete åt alla är numera allmängods; jag har, som ni vet, själv tidigt framfört den. Inte heller för att partiledaren/statsministern har haft en tendens att omge sig med jasägare. Så långt är jag med.

Däremot är följande slutsatser fullständigt häpnadsväckande: ”Göran Persson gjorde också ett misstag när han bestämde sig för att möta Reinfeldts och moderaternas mittenpolitik genom att föra socialdemokratin åt vänster. – – – Som symbol och i spetsen för denna flytt från mitten vänsterut satte Persson partisekreteraren Marita Ulvskog. Därmed öppnades möjligheterna för moderaterna att vinna över socialdemokratiska mittenväljare.”

Valmanifestet. som kom för sent i valrörelsen för att ha avsedd verkan, innehöll förvisso en del klassisk socialdemokratisk reformpolitik, dock utan någon sammanbindande ideologisk röd tråd, har jag själv tidigare konstaterat. Men för att se de här skrivningarna som något slags extremistisk vänstervridning måste man ha en skruv lös! Och att, när valrörelsen i så extrem grad präglades av att regeringen ville ha mandat för att genomföra mer av sin tidigare politik, anklaga Marita Ulvskog för att vara det vänsterspöke, som skrämde bort mittenväljarna, måste ha någon annan bakgrund än analys av verkligheten.

Det har det också. Jan Andersson, själv en riktig EU- och EMU-extremist, hatar människor av Marita Ulvskogs och min sort, sådana som stod på motståndarsidans barrikader när det begav sig och som dessutom vann EMU-omröstningen så att det sjöng om det. Nu, när partiledaren gör sorti, gäller det att få med inte i första hand funktionen partisekreteraren utan, för att tala klarspråk, personen Marita Ulvskog (med de åsikter hon har) i fallet.

I Jan Anderssons artikel finns en antydan om vad det egentligen handlar om: ”Vi måste en gång för alla lämna ja- och nejdiskussionen om EU bakom oss och i stället formulera en politik som inte bara handlar om marknad utan också har en tydlig social dimension.” Så är vi där igen, i federalismen.

Följer socialdemokratin Jan Anderssons politiska råd och dessutom, vilket han också föreslår, avbryter samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet, kommer socialdemokratin, under en stor del av 1900-talet den bärande och samhällsbyggande kraften i svensk demokrati, att slutgiltigt reduceras till en ruin av sitt forna jag, ett litet mittenparti bland många andra.

En sådan utveckling skulle närmast gynna vänsterpartiet – förutsatt förstås att de kommunistiska testuggarna kan förmås att dra sig tillbaka och vänsterpartiet blir det vänstersocialistiska parti det har vissa möjligheter att spela en roll som. ”SV är det som Arbeiderpartiet en gång var”, hette det i en mer antagonistisk (mellan AP och SV) norsk valrörelse än den närmast föregående, den som ledde till valvinst och rödgrön koalition.

Vida bättre för både socialdemokratin och den samlade vänstern vore det, om socialdemokratin inte bara upprätthöll utan också vidareutvecklade sin roll som den stora folkliga vänsterkraften i svensk politik.

I motsats till Jan Andersson är jag nämligen övertygad om att det behövs mer av tydlighet och profilering och vision av ett annat samhälle, om socialdemokratin tillsammans med sina allierade ska kunna vinna tillbaka makten från högeralliansen.

Förvisso lyckades Fredrik Reinfeldt slå blå dunster i ögonen på en tillräckligt stor grupp ideologiskt inte särskilt förankrade väljare med budskapet att ”det kommer inte att bli särskilt annorlunda – och så får ni en ny fräsch ledare i stället för Persson”.

Det här receptet vill nu Jan Andersson kopiera: ”Det kommer inte att bli särskilt annorlunda – och så får ni en ny fräsch ledare i stället för Reinfeldt, som ni väl har tröttnat på efter de här fyra åren.”

Utvecklas vår politik i den här riktningen, kommer fler och fler väljare att vända socialdemokratin ryggen, kanske också politiken över huvud taget – i vämjelse.

Arabisk poesi i Lyrikvännen – och Lilla serien återuppstår

Lyrikvännen, som på bokmässan fick utmärkelsen Årets tidskrift, gör med nummer 5 2006 skäl för utmärkelsen.

Numrets tema är arabisk, främst palestinsk, libanesisk och irakisk poesi. Som väntat rymmer numret en del politisk poesi, men det jag främst slås av, när jag läser de här poeterna från Mellanöstern, är hur nära deras poetiska uttryck ligger våra. Som exempel väljer jag att återge en dikt av Yassin Adnan:

Vita moln

Varför ville du inte dela
mitt gröna hus med mig
och inte kvarterets åkrar
Månen är en tobakskiosk
Stjärnorna, cigarettglöd
som obekymrat bränner änglarna
Det föräldralösa olivträdet
en plats för möten
Och den orientaliska brunnen
mitt hemliga kylskåp
där jag håller köttet
och huvudet kallt
Kom åtminstone och hälsa på mig
Och när du försiktigt går över ängarna
Bry dig inte om fåren
De är bara vita moln

(Tolkning av Ann Hallström och Abdelhadi Said)

Prenumerera på Lyrikvännen – det kostar 380 kronor (ungdomspris 280 kronor). För det får du sex boktjocka nummer och en gratis välkomstbok. Plusgiro 482 38 02-4.

Förr, när Lyrikvännen fungerade i symbios med Lyrikklubben, skulle innehållet i det här numret sannolikt i stället ha getts ut som en antologi med arabisk poesi.

Nu är Lyrikklubben momentant nedlagd, och Ordfront är på väg att sälja Lyrikvännen; redaktörerna, Ann Hallström och Jenny Tunedal tar farväl med detta välmatade och spännande nummer.

Men Lyrikvännen tas sannolikt över av Ellerströms, som har näsa för god poesi. Och Lyrikklubben tycks återuppstå: i det här numret av Lyrikvännen aviseras Lilla seriens återuppståndelse. Jag har gamla Lilla seriens samtliga 33 utgåvor, och jag är ganska säker på att jag kommer att köpa de nya utgåvorna också. Hösten 2006 återupptas utgivningen av Ellerströms i samarbete med Ariel, med Mina Loys ”Baedecker för månfarare”, dikter i urval och översättning samt en introduktion av förre lyrikvännenredaktören Gunnar Harding samt Bengt af Klintbergs ”Spår i snön”, dikter i urval av Jonas Ellerström och författaren.

Kontaktadress: Fredsgatan 6, 222 20 Lund, telefon 046-323295. Hemsida: www.lillaserien.se.