von Sydow-mordens gåta

Jag har, med stor behållning, läst Helena Henschens dokumentärroman ”I skuggan av ett brott” (Brombergs, 2004), boken om Fredrik von Sydows mord år 1932 på sin far, arbetsgivarchefen Hjalmar von Sydow, och andra medlemmar i dennes hushåll. Helena Henschen försöker, utan anspråk på att ge några definitiva svar, bena upp bakgrunden till detta familjedrama i den svenska borgerlighetens övre skikt.

När Uppsala stadsteater nu sätter upp en pjäs om von Sydow-morden, ”von Sydow-mordens gåta, utgår man inte från Helena Henschens bok utan från en föregångare från 2002, ”von Sydow-mordens gåta” (Uppsala Publishing House), en bok skriven av uppsalajuristen Anders Frigell. Jag har själv inte läst Frigells bok; det har däremot min hustru, som har fått den av Frigell, och hon tycker, att även den är intressant.

Anders Frigell har skrivit manus även för pjäsen men har fått hjälp med dramaturgin av regissören, Johan Huldt. Låt mig genast säga, att den här historien gör sig väl på scen. Helt säkert kommer det att bli en publikdragande uppsättning.

Till det bidrar inte bara att författaren kommer från Uppsala och att en stor del av handlingen tilldrar sig i Uppsala. Fredrik von Sydow skjuter hustrun Ingun Sydow (född Sundén-Cullberg) och sedan sig själv i trapphallen på gamla hotell Gillet; andra uppsalamiljöer markeras med fotoprojektioner. Och sist men inte minst: den dåtida studentmiljön med festande och växlar och studentikosa skämt (dialogen är, det dystra ämnet till trots, mycket kvick) tecknas pregnant.

När det gäller bakgrunden till det drama, som är pjäshandlingens kärna, driver Frigell en bestämd tes. (Egentligen kan man ju inte veta. Samtliga inblandade dog i dramat.) Unge Fredrik von Sydows håg står inte till juridiken, som fadern tvingar honom att studera – han hade A i studenten i filosofi och svenska. Varken Fredriks far, Hjalmar von Sydow (fångad på kornet av Gustav Levin), eller Inguns far, försäkringsdirektören Alrik Sundén-Cullberg (trovärdigt spelad av Crister Olsson), accepterar de ungas intresse för varann, så småningom äktenskap. Historien om de unga som tvingas bo på var sitt håll och förbjuds att träffas, inklusive att Ingun skickas till Italien för att föda parets gemensamma barn, är hemsk och dessutom sann. Den är ett vittnesbörd om hur omänskligt livet kunde vara i de fina familjerna i tidens svenska högborgerlighet.

Den senare skildras också inkännande, med klassklyftor som ses som självklara, genom förekomsten av tjänstefolk, vars närvaro man i allmänhet ignorerar. Det här är en pjäs som är särskilt intressant i en tid, då pigsystemet snart ska återintroduceras, den här gången med hjälp av skattesubventioner.

Den Ingun Lena Mossegård gör på scen är trovärdig: hon framstår både som lockande för Fredrik och som offer för faderns tyranniska självsvåld.

Fredrik slutligen (väl spelad av Bengt Nilsson) är pjäsens mest komplicerade roll: Man kan förstå att fadern, med de värderingar han har, tycker att sonen sviker – och sonen sviker också bokstavligen genom falskväxelbrott, superi och genom att ständigt försumma studierna. Man kan, mot den här bakgrunden, förstå även svärfaderns rigida hållning. Men den inre logik Frigell har skrivit in i Fredriks roll och som Bengt Nilsson gestaltar trovärdigt gör ändå mördarens och självmördarens handlande begripligt. Det konkreta händelseförlopp, som i pjäsen utlöser Fredriks mord på fadern, är logiskt – men man måste påminna om att just det är en produkt av författarens fria fantasi; ingen kan veta, vad som faktiskt hände i den von Sydowska våningen 1932.

Historien presenteras på ett tekniskt och scenografiskt intelligent sätt: fokus glider över från scenens mitt till färdigmöblerade sidoscener; handlingen glider, med några lätta rollförflyttningar, över från pjäsens nu till belysande händelser i det förflutna. Skickligt!

Till att ”von Sydow-mordens gåta” säkert kommer att bli en publiksuccé bidrar de återkommande musikinslagen, tagna ur tidens populära jazzrepertoar. Maria Antonius sjunger till ett band under ledning av Peter Lind sådant som i dag är standards: ”Anything Goes”, ”Miss Otis Regrets (She´s Unable To Lunch Today)” och ”I´ve Got You Under My Skin”. Dock publicerade Cole Porter de här låtarna först 1934, 1935 (”Miss Otis” skrevs tidigare, för Porters vänner, men var nog inte känd för någon större krets dess förinnan) respektive 1936. Men so what? Egentligen stör det här inte ens en kalenderbitare av min sort.