Svante Foerster: I detta land, kamrat

16 oktober 2006 15:02 | Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Min dotter Kerstin, med vilken jag har ett regelbundet tankeutbyte också på våra respektive bloggar, letade för en tid sen efter Svante Foersters dikt ”I detta land, kamrat”, den med temat ”Grey is beautiful”. Genom googlande hittade hon den del av dikten, som jag inför socialdemokraternas kongress i Sundsvall plockade ut för ett tal av Göran Persson. Jag hade tänkt mig, att han skulle använda det i sitt anförande om den förestående programrevisionen (den som jag förresten sen hoppade av på grund av EMU-frågan), men han valde i stället att använda den i ett programtal om demokrati. Han blev mycket förtjust i dikten, och eftersom han hade läst Foerster (han är mycket mer beläst än många tycks tro), sa han förvånat, när han hade läst igenom den: ”Varför har jag inte sett den här dikten förut?”

Det kan bero på att den aldrig ingick i någon av Foerster själv utgiven diktsamling.

Ursprungligen publicerades den (i hela sin ansenliga längd) nämligen i en socialdemokratisk valdiktsamling, “Man kan inte äga en katt” (redaktör Bernt Rosengren, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, 1976).

Därefter trycktes den i den av Thomas Nydahl redigerade Svante Foerster-antologin “Kärleken upphäver tiden. Dikter 1952-1981″ (Symposion, 1987).

Senast återgavs den i “Bakom TV´n ändrades ljuset. 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005).

Jag skrev in hela Foersters dikt på Kerstins blogg, och eftersom den är en av de finaste politiska dikter jag vet (också med många andra kvaliteter), tycker jag, att den platsar också på min egen blogg.

I detta land, kamrat

I.

Grey is beautiiful och
gråhet är vår arvedel: gråhet
är vår klasskamrat.
Grey is beautiful
och grått som stenhällar och vadmal,
grått som stenblandad åkerjord,
grått som en gammal mjölkpall
det ursinne som slog den danske fogden på käften.
Grey is beautiful, grått är arbetets färg.
Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå
garnet det starkaste, den grå stenen gatans.
Grå häst är arbetshäst.

En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå.
Det finns rentav ett ord för detta.
Den grå massan.
En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid.

Grey is beautiful och
det finns faktiskt en skönhet i Svenska
Kommunalarbetareförbundet.
Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratins grundlag blivit formulerad:
“Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än “du gamla du fria”.
Svaret är grått.

Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

II.

“Bli
den du är.”
Frågan om socialismen är en klassfråga
men så är, i någon mån, också frågan om socialisterna.
Det är inte alldeles sant att man är född till socialist;
inte heller är det sant
den här gången lika lite som annars
att sanningen ligger någonstans mitt emellan.
Socialist blir man.

“Det kostar.
Det kostar olika mycket. Det kostar var och en mycket.”
En akt av personlig befrielse
kan samtidigt vara det arv man för vidare; så förenas
en mänska.
Mänskan som en enhet av motsatser.

Bli
den du är
ingenting
kostar dig mer.

III.

Friheten,
skrev Rosa Luxemburg, som kunde lyssna på alla,
kunde lyssna på fåglar;
som spärrades in, men till gallret kom fåglar;
som tidigt visste hur hon skulle dö; friheten
innebär frihet också för dem
som tänker annorlunda.

I detta land, kamrat,
medger du, helst självklart, rätten för de annorlunda.
I nästan alla andra länder hör du till de annorlunda.

I detta land, kamrat,
hör det som är uppnått och självklart
till det som i andra länder är ouppnått och möjligen tänkbart.

I detta land, kamrat,
hör du om Öst-Berlin, Poznan, Ungern, Dubcek, Gdansk
eller Radom 1976. Men du slipper frågan:
Hur stor, hur plötsligt stark, skall
en revolt vara
för att vara progressiv; en berättigad kritik och självkritik?
Hur många revolutionärer skall en revolution omfatta
i ett revolutionärt samhälle
för att inte vara en kontrarevolution?

“Konstruktiva förslag från arbetsplatserna”, säger på TT idag
borgmästaren i Radom. Samtidigt som han
från Warszawa begär tjugo miljoner i återbyggnadsbidrag
och redovisar sjuttiofem sårade poliser.
Hans debatt var dyrare än vår.

I detta land, kamrat, som är landet Sverige,
har du en röst.
För när votering är begärd
skall den verkställas.

IV.

Nog nu
med folk som kommer från en annan klass
och som på uppdrag av ingen
proklamerar sig som arbetarklassens företrädare.
Den klass de kommer ifrån
har aldrig behövt några företrädare.
Varför skulle vi?

Nog nu
med folk som kommer ur en mildare bris
än den vind som vi står i
och som säger bildat under lampkronorna
att visst har ni rätt i mycket. Men felet med er är
att ni skall politisera allting.
Nog borde vi kunna gå samman om det grekiska kulturarvet
eller talet till kvinnan?

V.

Blyertsgrå, satänggrå, silvergrå.
Grå som gryningen, grå som en näve grus på fönstret.
Timmergrå, granitgrå, sidengrå, järngrå.
Grå som en gammal trenchcoat,
grå som det ädla dammet i en vinkällare,
grå som stormmoln, stackmoln,
grå som skärgårdshällar och silverpopplar.
Grå som solrök den dag som börjat med mjölkvitt regn och hagelskurar.

Den grå färgen kan vara en moder
havande med guld, ockra, falurött och skarpt orange.
Den grå färgen kan vara en vind,
en duk, ett segel
som från en kust till en annan
för en nyckelpiga med sig
eller lössjord, kritstoft, en colibri eller frön av pinje.
Den grå färgen, kubisternas, Picassos, Schjerfbecks
rymmer alltid minst ett äventyr;
långsamt ned ur molnen för att landa
tycks för ett exakt ögonblick
varje stad utjämnas grå,
även vita städer, Tel Aviv, Havanna,
och i samma ögonblick förälskar sig
någonstans i denna stad ändå minst två personer.

Den här dikten, särskilt dess inledning, har jag själv använt otaliga gånger vid möten om socialdemokratisk ideologi, ofta med rubriken ”Socialismen i socialdemokratin”.

Men mitt förhållande till Svante Foerster (1931-1980) är långt, mycket längre.

Det började med att jag på 1950-talet läste artiklar av honom på socialdemokratiska Afton-Tidningens, ATs, kultursida. Jag fick också korn på honom som poet, bland annat i den tidskrift den unglitterära gruppen Metamorfos gav ut. I bokhandeln i Sundsvall lyckades jag köpa hans tre första diktsamlingar: ”Solmässa” (1954), ”Gränstid” (1955) och ”Blues” (1956).

I gymnasiet, i andra ring vill jag minnas, fick vi i uppgift att presentera var sin bok eller författare. Det blev föredrag om allt från Anne Frank till Stagnelius. Själv valde jag att tala om Svante Foersters författarskap.

Om honom fanns det inte en rad i de handböcker klasskamraterna nyttjade. Så jag skrev till honom för att få veta lite mera.

Det kom inget svar. Men långt senare, långt efter det att jag hade hållit mitt föredrag, kom det ett svar, ett långt och personligt brev, där han inte bara besvarade mina frågor utan också urskuldade det långa dröjsmålet. (Jag vill minnas att han bland annat hade skilt sig.)

Det här ledde till en fortsatt brevväxling, ojämnt fördelad över åren men långvarig. Svante var en fantastisk brevskrivare, ja han gjorde brevskrivandet till konst. (En del av hans brev, dock inte till mig, finns förresten postumt utgivna i ”Jag saknar dig på ett mumlande sätt. Brev 1952-1978” i urval av Alvar Alsterdal, 1987.)

Svante var känd som jazz- och bluesfantast och hade en ansenlig samling skivor. (Den ovan nämnda diktsamlingen ”Blues” indikerar detta. Redan debutsamlingen ”Solmässa” innehåller förresten lyriska porträtt av jazz- och bluesstjärnor.) Väl anländ till Uppsala för att plugga blev jag snabbt i stället uppslukad av politik och ordförande i Laboremus 1960-1961. Inför Laboremus´ julfest 1960 ringde jag Svante, som häpet och glatt utbras ”Nämen Enn!”. (Vi hade då fortfarande aldrig träffats.) Jag fick honom att göra ett jazzprogram med skivor ur den egna samlingen inför julfestgästerna på Västgöta nation.

Så blev vi då äntligen också personligen bekanta. Detta följdes av fler personliga möten. Bland annat minns jag ett möte en Första maj i Stockholm då jag tillsammans med Svante och ett antal spanienaktivister – frivilliga, syndikalister och andra – hade ett minnesmöte över spanska inbördeskriget och republiken.

Men framför allt kom vi att träffas under min period som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Svante levererade ett antal noveller till tidningen – de illustrerades alltid av hans kompis Björn Hinders – och han kom då, som så många andra författare, personligen upp på redaktionen. Den sista novellen var han uppe och lämnade strax före sin allt för tidiga död (1980).

Jag avslutade min kåserande ledarsidesspalt ”Det händer” i Aktuellt i politiken nummer 11 1980 (11 juni) så här:

”När han var här med novellen till förstamajnumret sa vi att vi skulle äta lunch nån dag och snacka om det ena och det andra.

Nu äter Svante i stället lunch med Branting och Krapotkin och Billie Holiday.”

Den där blandningen, av politik och musik, av socialdemokrati och frihetlig socialism, var så karaktäristisk för Svante. Han var förresten en mästare i att med lätt hand blanda stort och smått till någonting dödligt viktigt. Det går att studera i den samling kåserier och varia Lil Yunkers ställde samman 1987, ”En djävel på att vara människa”.

Och kanske framför allt i den roman som är hans mästerverk, ”Klasskämpen” från 1964. Det är en frustande vital och rolig bok, ett riktigt konstverk.

En av min dotter Kerstins kompisar, Magnus Andersson, som emellanåt skriver kommentarer även på min blogg, påminde mig om ett stycke i ”Klasskämpen”, som har ett direkt samband med den dikt Kerstin ville ha hela texten till:

Jag kan inte låta bli att citera ett stycke ur Klasskämpen. Det är slutet på en intensiv kärleksscen:

”Då förstod jag. Att detta i någon form var kärlek. Så mycken förtrolighet leder till kärlek eller är kanske ett hemligt uttryck för kärlek.

Då, om inte förr.

Fast jag vet ingenting med bestämdhet om förhållandet mellan kärleken och beständigheten.

— Vilket är det vackraste ord du vet? frågade hon späd i min famn.

Och jag svarade med samma uppriktighet:

— Votering är begärd och skall verkställas.”

Jo, Svante Foerster har också skrivit åtskilligt, som inte håller samma höga klass; han var en ojämn författare.

Men han är värd att kommas i håg för ”I detta land, kamrat”, för ”Klasskämpen” och åtskilligt annat han skrev. Och för att han var en djävel på att vara människa.