Putin, a male chauvinist pig

23 oktober 2006 15:32 | Citat, I skottgluggen, Politik | 1 kommentar

På Bodil Malmstens blogg – länk finns här intill – har jag hittat Vladimir Putins kommentar till anklagelserna mot Israels president om sexövergrepp:

”He turns out to be a really powerful guy! He raped 10 women!… We all envy him.”

Enligt en av de vid kommentarens fällande närvarande trodde man inte sina öron.

Kreml skyller på översättningen.

Och den ska bedöma de ryska soldaternas övergrepp i Tjetjenien!

Partiledarfrågan – en fråga om riktning, inte bara person

23 oktober 2006 14:45 | I skottgluggen, Politik | 46 kommentarer

Det börjar röra på sig i partiledarfrågan. Valberedningen är tillsatt. Till ordförande har den fått Lena Hjelm-Wallén, en milt talat försiktig general.

Vi var aktiva samtidigt i Laboremus, hon mest som klubbmästare. Hans O Sjöström, som ni då och då möter här på bloggen, skriver så här om henne i generationsboken ”Klassens ljus” (Norstedts, 1987): ”Hon var alltid glad, men jag kan inte minnas att hon hade några bestämda åsikter om någonting.” Det senare har hon väl kommit förbi, men jag har svårt att föreställa mig, att just hon skulle vara den som, genom att ta det nödvändiga kraftfulla greppet i partiledarfrågan, löste socialdemokratins aktuella kris.

Vi får väl hoppas på att nomineringarna och inte minst debatten ger henne vägledning.

Valberedningen måste se sanningen i vitögat: Visst handlar valet av partiledare om dennas ledarförmåga och personliga utstrålning men också om vederbörandes politiska inriktning.

För att ta det sista först: Alla som känner mig eller som har läst den här bloggen någorlunda regelbundet vet, att jag långt ifrån är någon vänsterextremist men tycker, att socialdemokratin har placerat sig för långt åt höger. Några rejäla graders korrigering av kursen åt vänster är därför helt nödvändig. Sker inte detta, kan vi välja både den ene eller den andra partiledaren och kommer ändå inte att återerövra makten.

Därför är Pär Nuder, många förtjänster till trots, ett omöjligt val. När vi här om dan var på ordfestivalen i Östhammar och Theodor Kallifatides talade med Birgitta om valutgången, kom samtalet också in på att många ville rösta bort Göran Persson, till vilket Kallifatides lade till ”och Pär Nuder”. Till det här kommer ytterligare två saker, som talar mot Pär Nuder som ny partiledare: Han är retoriskt begåvad – har skrivit många av Göran Perssons tal – men saknar nödvändig egen karisma. Och han är inte kvinna.

Vi tar därefter de kvinnliga kandidater, som nämns, i tur och ordning:

Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om hurudivda hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: ”Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.”

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

Egentligen gör det ont att behöva skriva det här – Mona är på många sätt en trevlig person, och hon har nu senast, till exempel i kärnkraftfrågan, stått för en politik jag sympatiserar med. Men i den situation partiet nu befinner sig, måste alla kort upp på bordet.

Ulrica Messing, som nu hissas i en på många sätt intressant genomgång av Henrik Brors i Dagens Nyheter den 23 oktober 2006, känner jag inte så här väl, även om jag förstås har mött henne på möten i partiets beslutsorgan. Brors analys är att hon, efter att ha hört till SSUs förnyarsida, har bytt sida:

”…Ulrica Messing tog ytterligare ett högst okonventionellt steg. Hon klargjorde att partiledarstriden inte bara är en personfråga, utan handlar om vilken politisk väg det socialdemokratiska partiet ska gå.

Messing tog ställning för den traditionalistiska falangen, som vill föra partiet vänsterut för att avgränsa sig tydligare från moderaterna. I den debatt som pågått på DNdebatt de senaste veckorna mellan företrädare för partihögern och partivänstern ställde sig Messing bakom den som gått längst vänsterut av alla, den tidigare socialministern Morgan Johansson.”

(Morgan Johanssons inlägg har jag tidigare kommenterat här på bloggen.)

Det här är onekligen intressant – jag tar gärna emot kommentarer om Ulrika Messings eventuella kandidatur till partiledarposten. Men naturligtvis finns det en minussida också. Ulrika Messing har faktiskt pläderat för skattesubventionerade pigtjänster. Och från EMU-omröstningen minns jag, hur hon, bryskare än nästan några andra, manade oss på den motsatta sidan (som sedan vann stort) att rätta in oss i ledet.

I det senare perspektivet har jag tidigare bedömt också Margot Wallström – mot henne hade jag dessutom andra invändningar:

”Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd – mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Kanske skulle jag ändå satsa på charmen och karisman, om det inte funnes ytterligare en fråga, som gör det svårt för henne att erövra alla socialdemokraters hjärtan. Hon är en EU-stridis, i många stycken också en federalist. Och hon är beredd att ta häftig strid, även mot partivänner, för sina övertygelser i den här frågan.”

Mot Margot har det vidare anförts att hon inte sitter i den svenska riksdagen.

Samma invändning har gjorts mot den kandidat jag har förordat, LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Jag återkommer avslutningsvis till detta.

Om Wanja skrev jag, när jag förordade henne, följande:

“Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.

Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.

Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.

Jag är väl medveten om att även Wanja Lundby-Wedin hörde till dem som förordade ja till EMU, en ståndpunkt som jag själv kämpade emot. Jag är alltså inte ute efter att få en EU-skeptiker till partiordförande.

Men på en viktig punkt skiljer sig Margot och Wanja åt. Så här skrev jag i mitt allra första inlägg i partiledarfrågan om Wanja Lundby-Wedin”:

“Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.”

Jag vill lägga till ytterligare en sak som talar för Wanja. Socialdemokratin behöver, ockå genom personvalet, markera, att partiet har slagit in på en mera klassisk socialdemokratisk kurs. Hela det ovan skärskådade gänget har suttit i regeringen och sitter i partiledningen – och är därmed stämplade som den förlorande Göran Perssons gäng. Wanja sitter visserligen i VU men har inte suttit i regeringen och har dessutom som LO-ordförande en alldeles egen och självständig plattform.

Att socialdemokratin har gjort en självprövning och korrigerat kursen åt vänster kan, utöver att välja Wanja Lundby-Wedin till partiordförande, markeras ytterligare genom att kongressen väljer in ett par nya personer med självständig och klassisk socialdemokratisk profil i VU. Jag har där tidigare föreslagit Carin Jämtin och Morgan Johansson. Den som vill ha argument kan söka på deras namn här på bloggen.

Detta betyder inte, att jag ur VU vill sopa undan alla dem, som jag ovan har underkänt som partiledare; de har sina förtjänster, och socialdemokratin behöver inte fraktionsstrider à la SSU.

En av de nämnda skulle till och med kunna lösa den svårighet, som onekligen uppstår, om Wanja Lundby-Wedin väljs till partiledare, detta att hon under den här mandatperioden inte sitter i riksdagen, där ju onekligen mycket av oppositionens alternativ till regeringens politik formas: Välj Ulrica Messing till parlamentarisk (s)-ledare för perioden. Då får Ulrica ta debatterna i kammaren – men politiken hon företräder utformas under ledning av partiordföranden, det vill säga Wanja Lundby-Wedin.

Om bloggande

23 oktober 2006 11:19 | Media, Politik | Kommentering avstängd

Jag har tidigare – senast i texten om minnesstunden för Sten Andersson, dess förinnan till exempel i texten om riksdagens högtidliga öppnande – noterat, att många (ofta för mig själv överraskande) personer läser den här bloggen.

I dag (23 oktober 2006) noterar jag, att någon på Dagens Nyheters ledarredaktion också finns bland mina läsare. Där finns en bild på mig och min hustru och så ett citat; jag har här lagt till det som står inom parentes för att göra citatet fullständigt:

”Ceremonin börjar som alltid med `Kungssången´. Som vanligt sjunger jag och Birgitta inte med; vi gör det heller inte senare på kvällen, när de kungliga har tågat in till sina platser i Konserthuset. Att sjunga en sång med ett sådant innehåll (`Var honom trofast och hans ätt / Gör kronan på hans hjässa lätt / Och all din tro till honom sätt…´) är en omöjlig handling för riktiga republikaner.

Men i nationalsången sjunger vi med.”

Och därunder står:

”Socialdemokraten Enn Kokk, gift med tidigare talmannen Birgitta Dahl, bloggar om riksdagens högtidliga öppnande.”

I bästa fall leder den här uppmärksamheten till att ännu fler hittar vägen till den här bloggen.

Jag har tidigare skrivit om bloggen som ett seriöst alternativ till att komma till tals till exempel via tidningar. Det som tilltalar mig är att bloggen ger mig fullständig frihet att uttrycka vilka åsikter jag vill och när jag vill.

Och gör man det här tillräckligt intressant och bra, finner man alltså både kunniga och många – allt fler – läsare.

Min bloggarkollega Magnus Ljungkvist har till exempel till slut, senast i en stor artikel i Svenska Dagbladet, fått full credit för sina insatser att ha fällt ett statsråd (m). Grattis Magnus!

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^