Orhan Pamuk får nobelpriset i litteratur

Orhan Pamuk, född 1952 i Istanbul, fick, mycket välförtjänt, årets nobelpris i litteratur.

Av honom har vi samtliga till svenska översatta böcker.

Det var Tidens förlag (på den tiden då förlaget fortfarande var ett allmänförlag, bland annat med intressant skönlitterär utgivning), som introducerade Pamuk på svenska.

Det skedde med ”Den vita borgen” (översättning från turkiskan av Kemal Yamanlar i samarbete med Anne-Marie Özkök, 1992). Det är en saga à la ”Tusen och en natt” med handlingen förlagd till 1600-talet, om en ung italiensk ädling som av turkiska sjörövare förs till Istanbul och blir slav hos vetenskapsmannen och astrologen Hodja. Romanen rymmer ett förväxlingstema.

Kulturer, kulturblandningar och kulturkollisioner är ett ständigt återkommande tema i Orhan Pamuks författarskap.

Nästa till svenska översatta bok är ”Den svarta boken” (översättning via norska och engelska av Jan Verner-Carlsson, Tiden, 1995). Boken är en blandning av roman om olycklig kärlek, en rundmålning över Istanbul och även en smula av detektivroman.

Därnäst utgavs på svenska ”Det nya livet” (översättning från turkiskan av Dilek Gür). Vid det laget hade Tidens skönlitterära utgivning överförts till Rabén Prisma. Den här boken ger ett vidare perspektiv på Turkiet än bara det som brukar vara centrum i Pamuks liv och dikt, Istanbul.

Slutligen hamnade Pamuks böcker hos Norstedts, det skönlitterära flaggskeppet i KFs nu även till detta förlag vidgade förlagsgrupp:

1983 kom ”Det tysta huset” (översättning från turkiskan av Dile Gür, Norstedts). Sex människor berättar, och scenen är 1970-talets Turkiet.

2002 utgavs ”Mitt namn är röd” (översättning Ritva Olofsson, Norstedts). Platsen är sultan Murad IIIs hov i Istanbul. Ingredienserna är mord, passionerad kärlek samt motstånd mot kulturella konventioner och religiöst förtryck.

Tyvärr har jag aldrig recenserat någon bok av Orhan Pamuk, och jag kan alltså inte plocka fram någon gammal text, som ger mer än ovanstående, som jag har fått ihop genom hastig bläddring i böckerna i bokhyllan.

De två senast till svenska översatta böckerna har jag för egen del ingen kännedom om alls.

”Snö” (översättning Inger Johansson, Norstedts, 2005) gav jag i julas som julklapp till Birgitta, som relativt nyligen har läst den med uppskattning. Kanske kan jag övertala henne att ge en personlig kommentar. Så vitt jag förstår är det en mycket politisk roman.

Den allra senaste svenska översättningen (av Tomas Håkansson), ”Istanbul – minnen av en stad” (Norstedts, 2006) är en kombination av självbiografi och porträtt av Istanbul. Den fick Birgitta på sin födelsedag i höstas, men den har varken hon eller jag hunnit läsa.

Orhan Pamuk har naturligtvis fått nobelpriset för de skönlitterära kvaliteter som utmärker hans böcker.

Men det är inte ur vägen, att han – den rakryggade demokraten, sekularisten och människorättskämpen – får ytterligare en stor internationell utmärkelse. (De är många nu.) Senast 2005 blev han i Turkiet åtalad för sina uttalanden om det turkiska folkmordet på armenierna och om kurdfrågan: ”Trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här, och nästan ingen annan än jag vågar tala om det.”

Gästskribent Daniel Suhonen: De betalar inte, vi betalar inte!

Alliansministarna med kulturminister Cecilia Stegö Chilò i spetsen struntade i att betala TV-licensen. Att nyliberalers frihetstörst gränsar till ren anarki är inget nytt. Det nya är att ego-liberaler av denna kaliber får makt över andra. Kulturministern ansluter sig tydligen till nobelpristagaren Dario Fos anarkistiska devis ”Vi betalar inte, vi betalar inte!”, som ju handlar om hur man misslyckas med att stå emot allmän roffarmentalitet. I en allians där makten korrumperar på tre dagar lever samhällsmoralen farligt. Reinfeldt darrar: bara inte infrastrukturministern har anslutit sig till Planka.nu?

Daniel Suhonen

Nollprisfilosofi för egen TV men inte för museerna

Att högeralliansens regering tänkte slopa fri entré på de statliga museerna framgick redan före valet. Dock föreföll en viss eftertanke att infinna sig i takt med att invändningarna blev sakligt starkare och starkare. Cheferna för de statliga museerna kunde till exempel visa statistik på att deras besökssiffror ofta hade fördubblats, ibland flerdubblats, efter fri entréreformen. Sammanlagt har antalet besökare ökat med 159 procent.

När den nytillträdda kulturministern Cecilia Stegö Chilò fick frågor om vad regeringen tänkte göra, mörkade hon men gav samtidigt uttryck för sin nyliberala kulturfilosofi: ”Nej, jag tycker inte att kulturens ställning stärks av ett slags nollprisfilosofi.”

För att låna en slående jämförelse från Peter Gustavssons blogg: kulturministern tillämpade i minst 16 år en nollprisfilosofi för sin egen TV men unnar inte medborgarna att gratis ta del av de kulturskatter som finns på museerna.

I dag kom beskedet, formellt för yttrande: de statliga museerna har delgivits förslaget i kulturbudgeten om att slopa fri entré för besökare över 19 år. Högeralliansens vice ordförande i kulturutskottet, folkpartisten Cecilia Wikström, är inte ens underrättad. (Hon är för egen del tveksam till att slopa fri entré.)

Nästa steg kan mycket väl bli en attack mot public service. ”Kulturministerns nyliberala syn på public service oroar oss” är rubriken över en artikel på DN.debatt (12 oktober), undertecknad av 51 kulturpersonligheter, bland dem Tomas Bolme, Peter Curman, Anders Ehnmark, Gunnar Edander, Inger Edelfeldt, Åke Edwardsson, P O Enquist, Per Gunnar Evander, P C Jersild, Gunnel Linde, Barbro Lindgren och Jan Myrdal. De här kulturarbetarna är för övrigt oroade inte endast över vad kulturministern ska ta sig till med bara public service.

Det är bra att Kultursverige har vaknat och ryter till.

Ännu bättre hade det förstås varit, om den här opinionsyttringen hade kommit redan före valet.