Pete Seegers Greatest Hits

6 oktober 2006 0:28 | Musik, Politik | 7 kommentarer

Om den amerikanske sångaren Pete Seeger (född 1919) har jag tidigare skrivit – se under Kulturspegeln, Musik om hans insatser för Sing Out!, The Almanac Singers, The Union Boys och The Weavers och inom den amerikanska sångvänstern. Där kan du också finna min recension av Bruce Springsteens CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”.

Seeger är en sångare med en underbar, medryckande röst – en varm och manlig röst, säger min hustru. Dessutom är han en skicklig instrumentalist, framför allt på huvudinstrumentet banjo och på tolvsträngad gitarr. Som sångare är han kanske allra bäst, när han samagerar med publik. Att kalla honom allsångsledare vore dock att reducera honom: han interagerar genom att dels sjunga solo, dels locka publiken att sjunga med; den här trollkarlen klarar till och med att dela upp publiken i stämmor och få det att låta ljuvligt bra.

Att han älskar att sjunga inför och gärna med stor publik indikerar också en annan sida av hans artisteri: han har egna övertygelser, han vill påverka andra och han vill alltså få publiken att vara med och sjunga ut det både han och den känner och tänker. Pete Seeger är en av de mest politiska sångartister jag känner till.

Jag har en Pete Seeger-samling av LP och CD, som är så väldig att jag lite har dragit mig för att börja introducera skivorna för min bloggpublik. Men någon gång och någonstans måste jag ju börja, och det får då bli med en CD, som är en god introduktion till olika sidor av Pete Seegers egna sånger och till den sångskatt han förvaltar: ”Pete Seeger´s Greatest Hits” (Columbia/Legacy CK 65711, 2002).

Vi talar här om en CD med fyra tillagda bonusspår. Ursprungligen gavs den här skivan 1987 ut som LP (Columbia 9416).

”Pete Seeger´s Greatest Hits” täcker hyggligt väl Seegers skivor för CBS/Columbia, dit han gick över 1961. Med det är också sagt att den här samlingsskivan inte täcker hans väldiga skivproduktion för Folkways, den som numera förvaltas av Smithsonian Folkways, hans senare skivor för flera andra bolag – Warner, Folkways, Verve, Appleseed – eller hans skivor i gruppkombinationer som The Weavers (huvudsakligen för Vanguard). Dock är det så, att Seeger under stora delar av sin sångkarriär oavbrutet har framfört ett grundbestånd av sina mest älskade (och av lyssnarna önskade) sånger, varför ett antal weaversinsjungningar och folkwaysinspelningar genom nya konsertupptagningar finns representerade också på Columbias ”Greatest Hits”-skiva.

Till den senare kategorin hör folksånger som ”Barbara Allen” och Weavers-klassiker som ”Michael Row the Boat Ashore” och ”Darling Corey” – den senare ger ett ypperligt exempel på Seegers banjospel. Till samma kategori vill jag hänföra Pete Seegers egen underbara melodi ”Living in the Country”, här framförd av en visslande Pete till tolvsträngad gitarr.

Är det här mina ”hits”? frågar Pete Seeger protesterande i mapphäftet: Några av de här sångerna blev faktiskt hits, men med The Weavers, Peter, Paul and Mary. The Byrds, The Kingston Trio, Marlene Dietrich. (Jag skulle kunna lägga till flera namn. Bara ett exempel: Trini Lopez hade en jättehit med Seegers och weaverskollegan Lee Hays ”If I Had a Hammer”.)

Det är sant att Pete Seeger aldrig har ansträngt sig, framför allt inte anpassat sig för att nå kommersiella framgångar. Han har skrivit mängder av bra musik, arrangerat och bearbetat låtar så att de har blivit hans egna, lyft fram andras låtar, så att de för evigt förknippas med hans framförande.

Det är till exempel Malvina Reynolds, en mycket begåvad låtskrivare men med rätt darrig röst, som har skrivit ”Little Boxes” – men det var Pete som gjorde den känd för en riktigt stor publik.

Jag tog med den i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), från vilken ingressen nedan är hämtad:

Little Boxes

Amerikansk originaltext och musik: Malvina Reynolds, 1963

Sjuttiåriga Malvina Reynolds, en av de största författarbegåvningarna i den amerikanska protest- och folksångtraditionen, har ett rikt liv bakom sig. Under mellankrigstiden studerade hon vid University of California i Berkeley och blev vid trettionio års ålder fil dr i engelska. Hon har också arbetat som journalist. Med arbetarrörelsen kom hon i kontakt bland annat genom sin man, Bud, som var fackföreningsorganisatör. Under folksångsrenässansen på 1940-talet lärde hon sig spela gitarr, men det var inte förrän vid sexti års ålder hon började uppträda inför publik. Främst är hon dock känd som sångförfattare. Hon skriver både barnvisor och protestsånger; de senare rymmer ofta en poesi som de enklare agitatorerna på området sällan eller aldrig lyckas åstadkomma. ”Little Boxes” (1963) har Daly City utanför San Francisco som förebild i sinnevärlden, men sången har räckvidd långt utanför både Daly City och USA.

Little boxes on the hillside, little boxes mede of ticky tacky,
Little boxes, little boxes, little boxes all the same.
There´s a green one and a pink one and a blue one and a yellow one
And they´re all made out of ticky tacky and they all look just the same.

And the people in the houses all went to the university
Where they were put in boxes, little boxes all the same.
And there´s doctors and there´s lawyers and business executives
And they´re all made out of ticky tacky and they all look just the same.

And they all play on the golf course and drink their martini dry
And they all have pretty children and the children go to school
And the children go to summer camp and then to the University
Where they all get put in boxes and they all come otu the same.

And the boys go into business and marry and raise a family
In little boxes, little boxes, little boxes all the same.
There´s a green one and a pink one and a blue one and a yellow one
And they´re all made out of ticky tacky and they all look just the same.

”Upp till kamp!” innehöll noter och gitarrackord och också en svensk översättning:

Små lådor

Svensk text: Gösta Åberg, 1970
Amerikansk originaltext och musik: Malvina Reynolds (”Little Boxes”), 1963

Små små lådor på en sluttning,
små små lådor som är rena smäcket,
små små lådor, små små lådor,
små precis likadana lådor.
Där finns gröna, där finns skära,
där finns blåa och där finns gula.
Allihop är dom rena smäcket
och dom liknar varann som bär.

Alla dom som bor i husen
dom har legat vid universitet
i små små lådor, små små lådor,
små precis likadana lådor.
Det är doktorer, advokater
och diverse direktörer.
Allihopa är dom rena smäcket
och dom liknar varann som bär.

Allihopa spelar golf och
allihopa dricker dry martini,
allihop har söta ungar,
alla ungarna går i skola.
Och dom far på sommarläger,
och så in med dom på universitetet,
och där sätts dom in i små små lådor
och blir lika varann som bär.

Sen blir pojkarna affärsmän
och så skaffar dom sej familj och bor i
små små lådor, små små lådor.
Där finns gröna, där finns skära,
där finns blåa och där finns gula.
Allihopa är dom rena smäcket
och dom liknar varann som bär.

Två av låtarna på Greatest Hits-CDn har sydafrikanskt ursprung.

Den första är ”Wimoweh”, i sin zulu-ursprungsversion ”Mbube”. Pete fick den av Alan Lomax i en Decca-inspelning med Salomon Linda and his Evening Birds. ”Mbube” betyder ”lejon”, och texten upprepar frasen ”Lejonet sover, lejonet sover, lejonet”. Under den här tiden av förtryck i Sydafrika kom sången att anspela på den store zulukungen Chaka Lejonet.

Även ”Abiyoyo” kommer från Sydafrika. Den är en barnvisa med muntliga, berättade inslag och handlar om att besvärja ett monster – Pete Seeger har under sin långa karriär ofta gjort konserter för barn och också spelat in mängder av barnskivor.

I fallet ”Where Have All the Flowers Gone?” har Pete Seeger hittat temat i nobelpristagaren Michail Sjolochovs roman ”Stilla flyter Don”, där det finns en ukrainska sång, ”Kaloda Duda” i Seegers engelska transkribering. Sången med sitt fredstema blev en stor succé också i Marlene Dietrichs tyska version ”Sag mir wo die Blumen sind”.

Också ”Where Have All the Flowers Gone?” finns med i fredsavdelningen i min ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), varifrån ingressen nedan är hämtad:

Where Have All the Flowers Gone?

Amerikansk originaltext och musik: Pete Seeger, 1961

Pete Seeger fick idén till ”Where Have All the Flowers Gone?” från en strof ur en gammal visa, återgiven av Michail Sjolochov i ”Stilla flyter Don”. Uppbyggnaden är klassisk; den förekommer i mängder av äldre folksånger. Pete Seeger står egentligen bara för de tre första stroferna. Övriga strofer är tillägg av andra sångare. Även i så måtto har alltså ”Where Have All the Flowers Gone?” blivit en folksång. På skiva har visan blivit en stor succé i tolkningar av bland andra Pete Seeger själv, The Kingston Trio och, på tyska (”Sag mir wo die Blumen sind”), Marlene Dietrich.

Where have all the flowers gone?
Long time passing.
Where have all the flowers gone?
Long time ago.
Where have all the flowers gone?
Young girls picked them every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the young girls gone?
Long time passing.
Where have all the young girls gone?
Long time ago.
Where have all the young girls gone?
Gone to young men every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the young men gone?
Long time passing.
Where have all the young men gone?
Long time ago.
Where have all the young men gone?
They are all in uniform.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Till dessa strofer har andra sångare lagt till följande:

Where have all the soldiers gone?
Long time passing.
Where have all the soldiers gone?
Long time ago.
Where have all the soldiers gone?
Gone to graveyards every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

alternativt:

Where have all the armies gone?
Long time passing.
Where have all the armies gone?
Long time ago.
Where have all the armies gone?
They´re in the graveyards every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the graveyards gone?
Long time passing.
Where have all the graveyards gone?
Long time ago.
Where have all the graveyards gone?
(They´re) Covered with flowers every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the flowers gone?
Long time passing.
Where have all the flowers gone?
Long time ago.
Where have all the flowers gone?
The people picked them every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the people gone?
Long time passing.
Where have all the people gone?
Long time ago.
Where have all the people gone?
The bomb has taken every one.
And now they will never learn.
And now they will never learn.

I min ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) fanns noter och gitarrackord, också en svensk översättning av Beppe Wolgers:

Inga blommor finns det mer
Svensk text: Beppe Wolgers, 1962
Amerikansk originaltext och musik: Pete Seeger (”Where Have All the Flowers Gone?”), 1961

Inga blommor finns det mer.
Det är sommar.
Ingen sommaräng vi ser.
Säj vad har hänt?
Inga blommor finns det mer.
Flickor plocka blommorna.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Vart har alla flickor gått?
Det är sommar.
Vart har alla flickor gått?
Säj vad har hänt?
Vart har alla flickor gått?
Dom har gått till unga män.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Säj mej vart har männen gått?
Det är sommar.
Säj mej vart har männen gått?
Säj vad har hänt`
Säj mej vart har männen gått?
Jo, soldater är dom nu.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Men var är soldaterna?
Det är sommar.
Ja, var är soldaterna?
Säj vad har hänt?
Ja, var är soldaterna?
Jo, i jorden är dom nu.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Vi ser inga gravar här.
Det är sommar.
Vi ser inga gravar här.
Säj vad har hänt?
Var är alla gravar nu?
Vi ser blommor överallt.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Idris Davies var kolgruvearbetare i South Wales. Efter en gruvarbetarstrejk 1926 studerade han vidare under mödosamma förhållanden och blev skollärare i London, skrev också poesi. Men gruvarbetardöden hann i kapp honom – han dog i cancer 1952. Pete Seeger hittade Idris Davies´ dikt ”The Bells of Rhymney” i en bok av Davies´ vän Dylan Thomas och tonsatte den. Textens klockklanger bär drag av barnkammarrim, men innehållet (om gruvarbetarnas villkor) är mörkt och formen poetisk. Pete Seeger har gjort en idiomatisk tonsättning av den.

Om amerikanska gruvarbetare handlar Florence Reece´ ”Which Side Are You On?” från 1931, med lånad traditionell engelsk musik (”Jackaroo” / ”Jack Munro” / ”Jack Went A-Sailing” med flera) i bearbetning. Den gjorde Pete Seeger redan under sin tid i The Almanac Singers. Eftersom jag tidigare har skrivit om den här sången (och den svenska sång som bygger på den, Molly Åsbrinks ”Vi går också med”), nöjer jag mig här med att att hänvisa till vad jag har skrivit under Kulturspegeln, Sångtexter (där alltså också texterna finns).

Från The Almanac Singers-tiden härstammar även ”Talking Union”, en kampsång i en ovanlig musikstil, talking blues, ett slags rap-artad blues – tekniken hade Pete Seeger lärt sig av Woody Guthrie, som också han under en period ingick i The Almanac Singers. Åter igen: läs mer under Kulturspegeln, Musik. Texten till ”Talking Union” har Pete Seeger skrivit tillsammans med The Almanac Singers-kumpanerna Lee Hays och Millard Lampell.

Flera av låtarna speglar Pete Seegers internationella engagemang. Solidariteten med det svarta Sydafrika är redan nämnd.

Att han under tidigt 1960-tal tog till sig och spred ”Guantanamera” med text av Cubas nationalskald José Marti och ytterligare för ändamålet bearbetade kubanska musikers version av en traditionell melodi från Castros ö var ingen tillfällighet.

Inte heller var det en slump att han 1962, under vietnamkriget, skrev ”Waist Deep In the Big Muddy”. (I slutet av 1961 hade USA 1500 soldater i Vietnam, drygt ett år senare 10000.) Det här är en mycket bra sång mot blind lydnad.

Pete Seegers solidaritet med USAs egna förtryckta, de svarta, representeras förstås här av ”We Shall Overcome”. Om sången och dess historia, även dess anknytning till just Pete Seeger, kan ni läsa under Kulturspegeln, Sångtexter, där man också hittar både amerikansk originaltext och svensk översättning.

Där kan man också hitta hyllningen till USAs arbetande folk, ”This Land Is Your Land”, av Pete Seegers nära vän och sångföljeslagare Woody Guthrie. Den har också Pete Seeger sjungit så ofta (och så bra), att man gärna räknar in den även i hans repertoar.

Sen återstår ytterligare en sida av Pete Seeger att redovisa, den religiösa. Denne vänsterradikal, i sin ungdom kommunist, senare socialist, har nämligen också en religiös sida; han har ett stort antal gånger framträtt i kyrkor, också på Världskyrkomötet i Uppsala 1968 (samma år som Marthin Luther King, vars integrationsidéer han intensivt stödde, mördades).

Pete Seegers religiösa repertoar representeras här av ”Turn, Turn, Turn”, ett stycke ur Predikaren i Bibeln, suveränt tonsatt av Seeger. The Byrds hade en välförtjänt hit med den – men Seegers egen version är ännu vackrare. Jag är själv inte religiös, men jag tycker mycket om den här sången.

Och Predikaren förresten – vem förtjänar bättre än Pete Seeger epitetet Predikaren.