Om svartjobb och moral (m). Och om nyliberal kultursyn

10 oktober 2006 22:42 | I skottgluggen, Politik | 4 kommentarer

Magnus Ljungkvists blogg har jag haft länk till nästan ända sedan jag startade min egen. (Han är nu också en av skribenterna bakom bloggen oppositionen.se – länk finns här intill.)

Här om dan gjorde han ett gammaldags hederligt journalistjobb: visade att handelsminister Maria Borelius (m) påstående, att hennes utnyttjande av svart hemhjälp hade sin bakgrund i dålig ekonomi, bara var ett sätt att slå blå dunster i ögonen på svenska folket. Magnus visar, genom att plocka fram skatteuppgifter från den aktuella perioden, att handelsministern ljuger. I hennes fall har vi inte med någon lågavlönad att göra.

Därefter har Expressen, utan någon som helst hänvisning till Magnus scoop, gjort det här till en egen nyhet – och fått full credit från andra media.

Affären Borelius har under tiden blivit ännu värre, när det har avslöjats, att hennes man under den aktuella perioden har haft ännu mycket större inkomster än hon, och hon som kontring har försökt komma undan med att de hade separat ekonomi. (De hade flera gemensamma barn och bodde tillsammans. Slutsatsen skulle alltså vara, att maken – med de mycket höga inkomster han hade – inte bidrog till sina egna barns underhåll. Är det så det går till i den välbeställda klassen?)

Jag har just sett TVs Aktuellt, som dominerades av Borelius-affären (och den parallella Cecilia Stegö Chilò-affären). Borelius smet undan journalisterna, och Stegö Chilò såg ett tag ut som hon tänkte klippa till en efterhängsen reporter. Varken Borelius eller Fredrik Reinfeldt, som har utsett henne, hade, berättades det, tid att komma till Aktuellt-studion för att diskutera moderat moral. Samma sak gällde samtliga andra moderater, som hade tillfrågats om saken.

I studion satt i stället Erik Ullenhag, som fick ge kommentarer om svartjobb och moderata politikers skattemoral – i stället för att få en enda fråga om sitt nya jobb som folkpartiets partisekreterare. (Men det kanske var tur med tanke på bakgrunden till varför han nu har fått den posten.)

Slutligen ett par ord till om nya kulturministern, den likaledes svartjobbsutnyttjande Cecilia Stegö Chilò: Mattias Svensson, som hon har varit chef över på Timbro, har på Expressens sidan 4 (9 oktober 2006) publicerat en supernyliberal artikel, ”Dags att slopa stödet till kultur och medier”, som går ut på att Stegö Chilò bör gå in för att avskaffa kulturpolitiken och därefter det följaktligen onödiga kulturdepartementet: det är ett övergrepp att använda medborgarnas skattepengar till ändamål som de inte inte gillar. (Gäller principen försvaret också?)

Svensson citerar timbrokollegan Carl Rudbeck:

”Även om han själv anser att Rimbaud är bättre och finare kultur än Rambo, så ger det honom ändå inte rätt att tvinga dem som hellre ser på Rambo att finansiera hans mer sofistikerade smak.”

Svensson fortsätter:

Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.

Däremot är det enligt Mattias Svensson helt OK, om privata mecenater styr vad som får lov att finnas i kulturlivet. I övrigt ska marknaden råda.

Eftersom det finns anhängare av offentligt finansierad kultur även inom borgerligheten, är det knappast någon risk för att Cecilia Stegö Chilò, vad hon nu än anser om kulturpolitik (ingen vet), kommer att realisera Mattias Svenssons program fullt ut.

Men hon kommer från samma nyliberala tankesmedja som han, och det är illa nog – verkligen hemskt – om hon nöjer sig med att nyliberalisera kulturpolitiken ”bara” till, säg, 25 procent. Och hennes egna omdefinitioner av kulturarbetarna – skapande konstnärer – till företagare är redan det illavarslande.

Ofriserade tankar – aforismer av Stanisŀaw Jerzy Lec

10 oktober 2006 19:21 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Analfabeter måste diktera.

Såga inte av den gren på vilken du sitter, utom om man vill hänga dig i den.

Berätta inte era drömmar. Freudianerna kan komma till makten!

Om alls inga vindar blåser, har till och med kyrkans vindflöjel karaktär.

Synd att man åker till paradiset i likvagn.

Återuppstå kan endast lik. De levande har det svårare.

Man kan lätt förvandla marionetter till hängda. Repen finns redan.

Varje klass har sin kälkborgerlighet.

Jag är inte överens med matematiken. Jag anser att nollornas summa är ett farligt tal.

För att komma till källan måste man simma mot strömmen.

Varför skulle jag inte vara optimist? Mina motståndare har – hittills – visat sig vara precis de svin som jag har förmodat dem vara.

Endast den som har sunt förnuft blir galen.

Trälarnas dröm: en marknad på vilken man själv får köpa sig sin herre.

Hans samvete var rent. Han begagnade det aldrig.

Deras kapital befästes. Nollorna frodas omkring dem.

Upp med hakan när vattnet når upp till munnen.

Stanisŀaw Jerzy Lec
Ur ”Ofriserade tankar” (FiBs lyrikklubb, 1966)
I urval och översättning av Alexander Weiss

***

Polacken Stanisŀaw Jerzy Lec (1908-1966 – efternamnet uttalas Lets) debuterade som poet redan 1933. Under den tyska ockupationen av Polen var han partisan i folkarmén och blev major. Han blev tillfångatagen och satt i koncentrationsläger men lyckades fly. Efter kriget var han bland annat polsk kulturattaché i Wien. Han vistades också ett par år i Israel – han kom från en judisk familj – men återvände till Polen 1952. Där fick han – som före och vid krigsutbrottet hade stått i den sovjetiska propagandaorganisationens tjänst och var medlem av det polska kommunistpartiet – publiceringsförbud, också i tidskrifter, i bort emot fyra år.

Revoltrörelsen mot den stalinistiska staten – strejken i Poznan 1956 – tycks ha bidragit till att leda in den gamle satirikern Lec på att skriva aforismer, och när Wŀadysŀaw Gomuŀka försiktigt lotsade in Polen på en mer liberal väg, kunde Koŀakowski åter börja publicera sig – 1957 kom hans första samling aforismer.

Den polska islossningen, representerad av film, jazz, skönlitteratur (utöver Lec också till exempel Sŀawomir Mrożek) och till och med politik (Leszek Koŀakowski, som jag tidigare har skrivit om), väckte stort intresse bland oss unga vänsterintellektuella i Väst, också Sverige, alltså människor som var övertygade om att det ultimata sättet att förmänskliga kommunismen inte var kärnvapenkriget. Aforismer som de ovan återgivna gick alltså ändå att skriva och till och med publicera i ett kommunistland under förvandling!

När Lec dog 1968, förärades han till och med, ironiskt nog med tanke på vad jag har återgett ovan, statsbegravning med militära hedersbetygelser.

Pressgrodor

10 oktober 2006 14:10 | Citat | Kommentering avstängd

Hittat i Journalisten 27 2006:

Jag blev gravid
av akupunktur

Expressen

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^