Jan Hammarlund sjunger Brecht

Från sångaren Jan Hammarlund, som jag har gjort ett program om radikal amerikansk musik tillsammans med, anlände följande mejl, som jag gärna vidarebefordrar till mina läsare:

Hej där!

Sällan man har tillfälle att sjunga Brecht (det var faktiskt flera år sedan sist) och denna gång är det ju dessutom fri entré! Plus att det ingår i en utställning som man samtidigt kan se.

Min berättelse om Brechts liv bygger på hans sånger och dikter till musik av Eisler, Dessau och Weill.

Bertolt Brecht tillbringade ju 15 år (1933-1948) som flykting, i Paris, via Skandinavien och Sovjet till USA, varifrån han till sist fick fly undan McCarthys barbariska kommunistjakt.

Vänliga hälsningar

Jan
(se nedan – välkoma!)

___________

BERTOLT BRECHT – FLYKTING OCH POET
en musikalisk biografi

Jan Hammarlund, sång
Richard Pilat, piano

Tisdag 10 oktober klockan 19.00
FOLKETS HUS i Hallunda,
Borgvägen 1, T-bana Hallunda
telefon 08 530 625 70
www.hallunda.fhs.se
Fri entré!
(Konserten ingår i utställningen
”Brecht och Tombrock i svensk exil
– ord och bild i samverkan”)

Arrangörer: ABF Botkyrka-Salem, Folkets Hus Hallunda, Folkets Hus och Parker, Hallunda Bibliotek, Mångkulturellt centrum, Riksteatern

Kärlek erbjudes

Så fort jag hade recenserat pjäsen ”Farliga förbindelser” och använt ord som ”sex”, dök det upp googleannonser på bloggen med rubriker som ”Finn en tjej” och ”Hitta kärleken hos oss”. Dessutom en annons för Clarion Hotel. Är det ett sånt ställe?

Christopher Hampton: Farliga förbindelser

Vi hade bestämt oss för att, eftersom vi ändå var i Stockholm för seminariet om den röda vågen, avsluta dagen (lördagen den 30 september) på någon av Stockholms teatrar. En kombination av tidpunkt för föreställningen, det faktum att Stadsteatern ofta ger väl så sevärda pjäser som Dramaten samt, inte minst, det faktum att pjäsen i fråga har regi av Linus Tunström, som snart blir chef på Uppsala stadsteater, förde oss till Klarascenen och Christopher Hamptons ”Farliga förbindelser”.

Pjäsen bygger på en brevroman från 1782 av Pierre Choderlos de Laclos. Romanen har, mellan 1959 och 2005, filmats inte mindre än elva gånger. Christopher Hamptons dramatisering (från 1985) har överförts till svenska av Per Lysander.

Jag är misstänksam mot salongskomedier med erotiskt tema, men recensionerna verkade hyggliga, så varför inte försöka? Tyvärr måste jag för egen del bekänna, att jag inte lät mig förföras – kanske är jag för mycket moralist för att pjäsens i och för sig eleganta mix av sexuella erövringar och cynism ska falla mig i smaken. Förvisso finns där som bakgrund till eskapaderna en djupare dragning mellan markisinnan Merteuil och greve de Valmont, utmärkt spelade av Lena B Eriksson och Gerhard Hoberstorfer. Men grevens behandling, som ett led i spelet med markisinnan, av Madame de Tourvel (Cecilia Frode gör här en roll av för henne ovanligt tragiskt slag, och hon spelar rollen väl) berör mig illa. Ännu värre är det med hans våldtäktsartade initiationsrit med femtonåriga Cécile Volanges (Josefin Ljungman, en skådespelerska att hålla ögonen på), som till råga på allt kan vara hans egen dotter.

För min del finner jag, när det gäller den här pjäsen, utanverket intressantare än innehållet. Linus Tunströms regi är säker, men en lika stor andel för att pjäsen trots invändningarna blir sevärd är Ulla Kassius´ scenografi och kostymer. Skådespelarna tågar ut och in som på en modevisningsscen, komiskt återkommande på rad till Hugo Alfvéns ”Midsommarvaka”. Publiken påminns ständigt om att det de ser sker på en scen: Scenrummet är avgränsat av lösa skärmar, genom vilka skådespelarna då och då tar sig ut och in. Skådespelare som inte aktivt deltar i den aktuella handlingen ses av publiken sitta i ett sidoutrymme till höger rökande cigarrett och drickande – ibland slår de, fullt synligt för publiken, på eller av ljuset i någon scensektion. Skådespelarna har scenkläder av märkligt varierande typ, sådana som för tanken till svunna århundraden så väl som från våra dagar. En del av sexscenerna är så manierat överdrivna, att det tveksamma eller obehagliga i stunden blir roligt. Greven, i Gerhard Hoberstorfers skepnad, talar vid ett tillfälle direkt till publiken: förklarar varför vi inte bör få se den sexakt vi enligt handlingen skulle få se. I slutet av pausen, strax före andra akten, påminner oss åter greve de Valmont, sufflerad av en fullt synlig sufflös, genom att slunga ut fullständigt malplacerade franska ord och fraser (fruktansvärt roligt!) om att det här är teater, inte verklighet. Även Peter Viitanens unge Monsieur Danceny bidrar genom mimad (men hörd) falsettsång till det som man nog sammanfattningsvis får benämna uppsättningens Verfremdungs-effekt.

Avslöjande är det här nog, också bitvis roligt på det flamsiga sättet. Men jag saknar medkänsla, karaktär och moral, för att en smula citera Svenska Dagbladets Lars Ring.

Pensionärsliv

Sedan i tisdags bor jag just nu inne i stan, i Uppsala – som jag redan har berättat, hade Helga Henschens Vänner styrelsemöte i Stockholm, hemma hos Rolf Theorin. Och för att fortsätta med reklam för Helga Henschen-aktiviteter: tisdagen den 3 oktober klockan 16.00 blir det invigning på riktigt – konsten finns nu där – av Helga Henschen-rummet i Hallonbergens centrum.

På onsdag kväll var det dags för styrelsemöte i Ordfront Uppsala. Vi är klara med ytterligare två intressanta program:

Onsdagen den 18 oktober klockan 19.00 berättar Yvonne Hirdman om sin nya bok om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”. Jag är samtalsledare; i slutet av 1960-talet satt jag i sekretariatet för den av Alva Myrdal ledda jämlikhetsgruppen. Plats: TR-salen i nykterhetsrörelsens hus Drabanten, Bangårdsgatan 13 – Drabanten ligger snett över Kungsgatan från Uppsala C sett. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront. Vi kommer att sälja Yvonne Hirdmans bok i samband med arrangemanget.

Tisdagen den 7 november klockan 19.00 samtalar Elsie Johansson och Anneli Jordahl under ledning av Kjell Eriksson om klass och skrivande. Plats: Tovensalen, Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront. Vid detta arrangemang kommer vi att sälja två böcker. Dels Ordfront-antologin ”Tala om klass” med bidrag från 15 kvinnor, bland dem Elsie Johansson och Anneli Jordahl. Dels Anneli Jordahls bok på Atlas förlag om Elsie Johansson, ”Att besegra fru J.”.

På tisdag morgon var det dags för första sammanträdet efter valet i kulturnämnden. Före sammanträdet hade vi ett gruppmöte (s+v+mp) om vårt agerande under resten av hösten – högeralliansen tar ju makten även i Uppsala. Vi kom fram till att det är meningslöst att, även om vi fram till årsskiftet fortfarande har majoritet i nämnden, trumfa igenom långsiktiga budgetärenden, som den stackars personalen på kulturkontoret sen kommer att tvingas riva upp. Högeralliansens företädare i kulturnämnden har under året försökt att inte låtsas om, att alliansens gemensamma budgetalternativ betyder kraftigt sänkta anslag till kultursektorn, och ju förr borgarna tvingas tala klarspråk om var pengarna ska sparas desto bättre. Läs mer på Peter Gustavssons blogg – Peter blir ny gruppledare i kulturnämnden efter årsskiftet.

På onsdag kväll, klockan 17.30, följde jag med Birgitta till Dag Hammarskjöld-fonden på Geijersgården – Birgitta var i sin ungdom med om att bygga upp fondens verksamhet och inreda dess lokaler i huset. Så det var en passande plats, men orsaken till det här besöket var inte hennes förflutna i huset. Två svenskar, Birgitta Dahl och Lars Rudebeck, tilldelades Orden till minne av Amilcar Cabral, första graden; beslutet har fattats av presidenten för republiken Cap Verde Pedro Verona Rodrigues Pires och orden utdelades av ambassadör Jorge Tolentino. Den skriftliga motiveringen är Birgittas insatser i kampen för Cap Verdes befrielse och hennes försvar av värdena frihet, rättvisa och mänsklig värdighet. Hittills har bara 25 personer (bland dem Ben Bella) fått Amilcar Cabral-orden, första graden.

Den som blir nyfiken på bakgrunden till det här rekommenderar jag att läsa Birgittas och fotografen Knut Andreassens bok ”Guinea Bissau Rapport om ett land och en befrielserörelse” (Prisma, 1971). Bakgrunden är en studieresa författarna (och även Lars Rudebeck) hösten 1970 gjorde i Guinea-Bissau, som Cap Verde då ingick i. Landet var då för tiden en portugisisk koloni, men studieresan genomfördes i de av befrielserörelsen PAIGC befriade områdena. Det blev en mycket dramatisk studieresa med nattliga förflyttningar och portugisisk beskjutning. Ett tag förlorade gruppen förresten kontakten med omvärlden, och det spreds rykten om att Birgitta och de andra hade tillfångatagits, alternativt blivit dödade.

Efter ordenceremonin promenerade vi ner till Saluhallen och åt middag på tu man hand på Hyllan: shezuankryddade revbensspjäll från kalv och en flaska rött vin.

Fredagen använde jag till att förbereda min del av det seminarium på lördag i ABF-huset i Stockholm jag tidigare har gjort reklam för: ”Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen”.

Seminariet, som genomfördes i Sandlersalen (fullsatt) i regi av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Helga Henschens Vänner och ABF Stockholm, blev mycket lyckat.

Thomas Etzemüller, svenskspråkig historiker vid Universität Oldenburg i Tyskland, berättade intierat om motsvarande process i Tyskland och drog paralleller till Sverige.

Barbro Werkmäster, konsthistoriker och ordförande i Helga Henschens Vänner, berättade intressant om tidens alternativrörelser, framför allt sådana hon själv hade varit involverad i, till exempel kvinnorörelsen.

På min lott hade fallit att, under rubriken ”Min gröna dröm är röd”, berätta om exemplet Helga Henschen, ett av de främsta namnen bland tidens politiska konstnärer. Jag läste hennes text ”Hemkomst” ur ”Vägen till Rebella” och gav exempel på utställningar, vykort, böcker, teckningar (inklusive texter) med mera som hon gjorde för socialdemokratin och med den förbundna rörelser, dessutom även Svenska kommittén för Vietnam och Kvinnor för fred. Jag avbröts vid ett par tillfällen av Siv Widerberg, som tyckte att jag alltför mycket socialdemokratiserade Helga Henschen. Men herregud, var skulle jag annars placera Helga Henschen, som i årtionden arbetade för socialdemokratin? När Siv framhärdade med att säga, att kulturarbetarna under den här tiden i ringa utsträckning var socialdemokrater och bad om bevis på motsatsen, kontrade jag med att räkna upp namnen på ett trettiotal framstående författare, konstnärer, skådespelare med flera, som i 1973 års valrörelse skrev under uppropet från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. (Jag hade själv dess förinnan noterat, att IB-affären och senare kärnkraftsfrågan bidrog till att fjärma tidigare socialdemokratiska kulturarbetare från socialdemokratin.)

Efter kaffepaus blev det paneldiskussion, ledd av Bengt Göransson, på temat ”Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?”. Förra konstfackrektorn Gunilla Lagerbielke gav ett personligt vittnesbörd om de stormiga åren på Konstfack, och Per Olov Enquist, en ursosse som aldrig har var med i KSF, gav en intressant definition av begreppet postmodernism samt talade om de vågrörelser – med både en uppgång och en nedgång – som alla ”de stora berättelserna” har utsatts för. I panelen fanns också två gamla vänsteraktivister, Marie Selander från musikrörelsen och trotskisten Kjell Östberg, nu professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola. De bidrog till en mycket intressant del av debatten, den om antagonismen mellan socialdemokratin och den dåtida alternativvänstern – ingen av dem trodde, att de ömsesidiga misstagen från då skulle komma att upprepas i den nya ungdomliga radikaliseringsvåg de trodde och hoppades på. Även publiken bidrog genom frågor och inpass till att det blev en spännande och intressant debatt. Några mycket starka inlägg gjordes av bland andra Gunilla Palmstierna Weiss.

Till det här vill jag bara tillägga ytterligare en maning att gå och se Helga Henschen-utställningen på
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm. Utställningen pågår till och med december 2006.
Öppettider:
Måndag-onsdag 10.00-17.00
Torsdag 10.00-19.00
Fredag 10.00-15.00
Fri entré

Från ABF-huset gick jag och Birgitta över till Kulturhuset för att hämta beställda biljetter till Stadsteatern.

När vi hade gjort det, gick vi, under väntan på föreställningen, till restaurangen för att äta en bit mat.

Där satt redana Per Olov Enquist med hustrun Gunilla Thorgren samt förre förlagschefen på Norstedts Svante Weyler, och eftersom P O (som vi ju nyss hade träffat på ABF-seminariet) vinkade på oss, slog vi oss ner vid deras bord – vi känner dem dessutom sedan länge. Det blev ett uppiggande bordssamtal om valutgången, det kommande partiledarvalet och om böcker, P Os och Agneta Pleijels bland andra. Vi hann också prata om Siw Widerbergs arga inlägg i ABF-huset.

Sen måste Birgitta och jag avlägsna oss, eftersom Christopher Hamptons ”Farliga förbindelser” strax skulle börja på Klarascenen. Till den ber jag att få återkomma separat.

Som ni kanske har listat ut, hann jag bara en del av Melodikrysset i lördags – jag måste ju åka till mitt seminarium i Stockholm. Det gick bra så långt jag hann. Resten hoppas jag klara under reprisen sent i kväll, söndag. Jag återkommer också om det.

I morgon kväll genomför Uppsala arbetarekommuns representantskap sitt första möte efter valet. Tema: valanalys. Dit går förstås både jag och Birgitta, fast vi inte formellt är med som ombud.

Och på tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Bland de inbjudna finns alltid riksdagens tidigare talmän med respektive. Det ska bli intressant att få ta del av den nya högeralliansregeringens sammansättning och dess regeringdeklaration, också att i samtal med folk som deltar i den efterföljande mottagningen sniffa på stämningen. (Fast här ingriper min procedurkunniga hustru: Regeringsdeklarationen och den nya regeringens sammansättning får vi del av först på fredag. Den nye statsministern väljs formellt, efter bordläggningar, först på torsdag.)

Men dess förinnan, på måndagen, ska vi höststäda lägenheten; vi ta var sin del. Oavsett vad som kommer att sägas om pigavdrag i regeringsdeklarationen, kommer den förra talmannen och jag att framhärda i att skura våra golv alldeles själva.