Enn Kokk i brevväxling med Curt Hson

5 oktober 2006 13:19 | Barnkultur, Serier | 8 kommentarer

Via Tradera har jag köpt ett välbevarat exemplar av Alla Tiders Seriejournal nummer 17 1952.

Jag var en ivrig serieläsare i unga år, köpte i stort sett alla serietidningar som fanns i slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet. Speciell kärlek hade jag fattat till Alla Tiders Seriejournal.

Dess ansavariga utgivare var enligt redaktionsrutan C Nilsson, som i meningsutbytet på samma sida med de unga läsarna kallade sig Kapten Curth. Långt senare än när jag ursprungligen läste det här numret fick jag reda på att den här mannen kom att bli betydligt mer känd – ryktbar – under namnet Curt Hson. Curt Hson blev den förste riktigt store och framgångsrike porrtidningsförläggaren i Sverige.

Men på den tiden var jag nyss fyllda femton, hade gått första året i realskolan, var medlem nummer 391 i Kapten Marvelklubben och skrev ofta brev till Kapten Curth. Jag hade massor av synpunkter på tidningen som jag bombarderade redaktionen med – och denna följde mina råd och belönade mig till och med med en bok som tack för hjälpen. Brevet till Kapten Curth sommaren 1952 är mer beskedligt: jag berättar att jag sommarjobbar som springsjas (i Berglunds handelsbod i Juniskär) och annat sådant.

Jag har gradvis (genom traderaauktioner) köpt på mig en bunt nummer av Alla Tiders Seriejournal, också läst dem för att se, hur jag i dag reagerar på serierna där.

Det nummer jag nu har köpt (17 1952) har skådespelaren Randolph Scott i fyrfärg (något jag hade tjatat om, fyrfärg i tidningen alltså) på omslaget: iförd västernmundering och med pistolerna skjutklara. Det här tilltalet har Alla Tiders Seriejournal sannolikt hämtat från det amerikanska serieförlaget Fawcett Inc, som levererade större delen av tidningens serier.

En av Fawcetts specialiteter var att göra serier av B-cowboyfilmer. I det aktuella numret finns som (uselt) exempel ”Bob Stål” (i original ”Bob Steele”) och den betydligt fartigare ”Rocky Lane”, som tecknades av Dick Giordano, Vince Alacia med flera.

En personlig favorit på den tiden det begav sig var den australiensiska äventyrsserien ”Rod Craig”, som teckandes av Syd Miller. Alla Tiders Seriejournal körde nästan genomgående med fortsättningsserier, och avsnittet i just det här numret är för kort för att jag ska kunna bedöma serien bara utifrån detta.

De slumpmässigt korta, dessutom ibland med fortsättningshänvisningssidnummer till någon plats längre fram i tidningen försedda serieavsnitten utgjorde ett av de ständiga irritationsmomenten i tidningen. Ett annat var otydliga eller obefintliga vinjetter: man såg liksom inte var en ny serie började. (På den punkten fick jag redaktionen att ändra sig.)

Tidningen hade också till att börja med mer än serieinnehåll: en äventyrsroman, ”Överste Jack”, av Robert Louis Stevenson (bra, tyckte jag) som följetong och avdelningen Teknik för ungdom (jag var måttligt intresserad). Det här var vid det här laget skippat till förmån för fler serier. men fortfarande fanns frimärkssidan (som jag var stor fan av), inlagan ”Barnens värld” (störande!) och Per-Arne Säwéns porträtt i bild och text av idrottsstjärnor (jag var ointresserad av sport) kvar.

Till det absolut oläsbara i Alla Tiders Seriejournal (tyckte jag redan på 1950-talet) hörde de så kallade skämtserierna, i det aktuella numret representerade av ”Glada Glytten” och ”Danny Dumbom”. Hur någon någonsin har kunnat gilla såna serier övergår mitt förstånd.

Tidningens bärande serie när den startade var ”Kapten Marvel”, vars story komponerades av Bill Parker och som tecknades av Charles Clarence Beck. ”Kapten Marvel” var en superhjälteserie: den unge radioreportern Billy Batson förvandlas, när han uttalar det magiska ordet ”Shazam”, till den stålmansliknande figuren – han flög omkring i röd pyjamas – Kapten Marvel. Billy hämtade, när han blev Kapten Marvel, sina krafter från antikens gudar. Han blev vis som Salomo, stark som Herkules, uthållig som Atlas, mäktig som Zeus, modig som Akilles och snabb som Merkurius. Kapten Marvel-historierna kunde ibland vara påhittiga men var lika ofta töntiga, vilket senare förstärktes av att Alla Tiders Seriejournals svenska redaktion ibland självsvåldigt och godtyckligt klippte ner avsnitten. Det avsnitt som finns i nummer 17 1952 är hopplöst töntigt, dessutom, på 1950-talsvis, med zigenare i bovrollerna. (Och vad hände med ”Kapten Marvel”? Fawcett la, efter en rättstvist med ”Stålmannens” förlag DC Comics, ner sin egen version av superhjältarnas superhälte.)

Men det fanns mycket bra serier också i Alla Tiders Seriejournal. En sådan var Chester Goulds suveräna ”Dick Tracy”, en serie i klass med tidens bästa kriminalfilmer, också originellt tecknad.

Andra serier, som förekom i Alla Tiders Seriejournal men som inte finns med i det nummer jag nu har köpt, är ”Prins Ibis” och ”Gyllene Pilen”. Åtminstone Ibis finns det anledning att återkomma till.

8 kommentarer

  1. H:son produktion tryckte ju sina tidningar på a-pressens tryckeri i Borås. På kvällen trycktes Västgötademokraten med ledare av bl.a. Ebbe Carlsson och Stig Hadenius, som båda varit chefredaktörer på VD och på dagtid trycktes bl.a. H:sons tidningar. Detta uppskattades inte av de lokala ssu-arna.

    Comment by Ilona — 2006 10 05 18:23 #

  2. Till Ilona Szatmari Waldau: Det jag berättar hände mycket tidigt i Curt Hsons karriär. Alla Tiders Seriejournal gavs ut av ett förlag han själv inte ägde, Förlagsaktiebolaget Hansa. Mer om det här kan man läsa i Thomas Storn (red): ”Svensk seriehistoria – första boken från Svenskt serierkiv”, Seriefrämjandet, 2005. Boken handlar om de svenska serietidningarnas framväxt, med betoning på 1950-talet. I Thomas Storns kapitel ”Förlagsaktiebolaget Hansa och den `originelle´ chefen Mitlin” på sidorna 60-77 intervjuas jag på sidan 71 om mina insatser i början av 1950-talet för att göra om Alla Tiders Seriejournal – i stort sett alla mina råd följdes, och jag fick en bok i belöning av redaktören – Curt Hson! Intervjun med mig finns också med i källförteckningen på sidan 77.

    Sen har du alldeles rätt i att Curt Hson under många år tryckte sina pornografiska tidskrifter på Västgöta-Demokratens civiltryckeri, Sjuhäradsbygdens tryckeri.

    Jag kom själv en gång, när jag under tidigt 1960-tal var redaktör för socialdemokratiska studentförbundets Libertas, i kontakt med den här verksamheten. Jag var för ovanlighetens skull själv på tryckeriet i Borås – och fann mig plötsligt formligen vadande i bilder av mer eller mindre uppfläkta damer. Den faktor, som skötte tryckningen av lilla Libertas, satt samtidigt i telefon med redaktionen för Piff eller vad det var, och jag hörde honom ställa frågor om diverse intima detaljer på bilderna – han behövde identifiera dem för att få rätt bild på rätt plats i tidningen!

    Sextiotalet var ju en porrliberal tid – det fanns en äldre moralism med mycket unket hysch-hysch att vädra ut. Men så småningom slog opinionen om: allt fler insåg till exempelvis att porrindustrin kryllade av offer. Till de socialdemokratiska partikongresserna kom det motioner om att partiet borde medverka till att få bort Hsons porrtyckning från Sjuhäradsbygdens tryckeri – som för övrigt också alltid tryckte hela det socialdemokratiska kongresstrycket plus mycket annat åt partiet.

    Det fördes samtal; Sjuhäradsbygdens tryckeri ville inte gärna bli av med en lönsam kund – som bekant var ju Västgöta-Demokratens upplaga liten och dess ekonomi svag. Men till slut lyckades det ändå att få Hson därifrån.

    Hur Curt Hson hade hamnat just där har jag inte närmare forskat i. Men kanske hade det faktiskt något att göra med att han i ännu yngre år än dem jag beskriver hade startat sin journalistiska bana på Norrländska Socialdemokraten. Att jag anar ett sånt samband har också att göra med att sportmedarbetaren i Alla Tiders Seriejournal Per-Arne Säwén var sporttecknare i Morgon-Tidningen.

    Comment by Enn Kokk — 2006 10 05 20:35 #

  3. Jag antar att det var ditt serieintresse som gjorde att Magnus Knutsson & Ulf Jansson lät dig få bli bifigur i Ratte i slutet på 70-talet. Då under det lättgenomskådade täcknamnet ”Uno Smock”. Jag har aldrig hör Magnus berätta historien bakom detta, men det skulle vara givande att få höra din version av den, speciellt som detta replikskifte för alltid har etsat sig fast i mitt minne (interiör från Stockholms Fondbörs):
    -Det är ju Uno Smock som skriver skit om Bohman i sossepressen!
    -Öhhh…
    -En fackföreningsboss!
    -Han skall ut!

    Comment by K-E Lindkvist — 2006 10 29 9:12 #

  4. Till K-E Lindkvist: Jo, visst var det jag, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson, som var förebilden till Uno Smock, redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken. Som redaktör för Aktuellt i politiken (s) fortsatte jag att manifestera mitt gamla serieintresse: Jag införde tre serier i tidningen, Quinos ”Mafalda”, Jan Lööfs ”Felix” och Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” – mer om detta hittar du under Kulturspegeln, Serier. Jag recenserade regelbundet seriealbum. Magnus Knutsson och Ulf Jansson gästspelade med en tillfällig serie i ett julnummer.

    Bakgrunden till att jag dök upp som seriefigur (först i Aftonbladet söndagar, sen i ett par album) var att en grupp inom KSF Stockholm, som Magnus var medlem av, angrep mig och min tidning för att vi försvarade, skrev om och publicerade även populärkultur. Att Magnus gjorde mig till seriehjälte var en solidaritetshandling. Dessutom kom det här som en total överraskning även för mig: Jag hade som vanligt köpt Aftonbladet för att läsa den på bussen från Öregrund till Uppsala, och när jag kommer till Ratte – vem ser jag där, om inte mig själv!

    Jag tänker skriva lite utförligare om det här, men jag måste göra det i Uppsala, där jag har all dokumentation – jag är i Öregrund just nu. Det här är faktiskt en bit svensk seriehistoria.

    Comment by Enn Kokk — 2006 10 29 11:43 #

  5. Intressant! Ser fram emot dina utförligare skriverier. Har du något emot att jag citerar ditt svar på Seriefrämjandets forum där Magnus brukar hålla hus så han får tillfoga sina reflektioner? Det kunde också tjäna som ingångspunkt för en diskussion om hur ”riktiga människor” reagerar när de dyker upp i en serie (utan att vara tillfrågade). Det kanske mest kända exemplet på detta torde väl ha varit när Olof Palme sade upp sin prenumeration på Vi eftersom han inte gillade hur han framställdes i Jan Lööfs ”Ville”?

    För övrigt har Aktuellt i politiken alltid funnits i min familj (min mor prenumererar stadigt vid 87 års ålder) och jag kommer mycket väl ihåg Essbjörn, Mafalda, Felix och Lille Rickard och hans katt. Mafalda gick för det mesta över huvudet på mig, men Felix tyckte jag om.

    Comment by K-E Lindkvist — 2006 10 29 15:04 #

  6. Till K-E Lindkvist: Visst får du citera mig. Men jag återkommer alltså med mer i ämnet.

    När det gäller levande människors reaktion, när de förekommer i serier, tror jag knappast att Magnus ens kom på tanken, att jag skulle reagera negativt; vi kände ju varann en smula och, framför allt, hade han ju läst, vad jag hade skrivit om serier. Jag tyckte mycket riktigt, att det bara var kul.

    Jag var och är en hängiven vän av Olof Palme, men hans reaktion på hur han framställdes i Jan Lööfs ”Ville” förstod jag aldrig. Det jag förmodade – men jag har aldrig frågat honom – var att han kanske inte var så hemma på serier: deras formspråk och annat sådant.

    Själv har jag alltid gillat Jan Lööf, och det var alltså ingen slump, att jag publicerade ”Felix” i Aktuellt i politiken. Serierna var annars tänkta för lite olika åldersgrupper. ”Lille Rikard och hans katt” tilltalade sålunda något yngre läsare än ”Felix”.

    ”Mafalda” är – trots att den har barn som agerande – en serie för en betydligt mer vuxen publik; det är en samhällskommenterande, ofta rent av politisk serie. Så vitt jag förstår, var jag först i Sverige med att publicera ”Mafalda”. Den fanns då inte ens översatt till svenska. Vi fick den till att börja med med engelsk text – jag och en arbetskamrat, som då var gift med en amerikan, Inga-Lena Nau (flicknamn Wallin), översatte den själva till svenska. Under en period kom stipparna på spanska, som jag själv inte talar. Jag använde mig då av en spansktalande tjej på partiexpeditionen för råöversättningar – hon förstod sig inte på serier och inte heller på det roliga i ”Mafalda” – så jag bearbetade hennes översättningar och satte stuns på det som kom att stå i pratbubblorna.

    I båda fallen gjordes textningen av Franz Daiss, ansvarig för vår layout på Tiden-Barnängen.

    Comment by Enn Kokk — 2006 10 29 18:18 #

  7. Hej Enn

    Bra att du hjälper till att bevara vårt kulturarv!

    Bidrar med en liten anektdot om Curt Hson. Den handlar om när hson köpte två pudlar för 120000 kr.

    Hälsningar
    Gotiska Klubben

    Comment by Gotiska Klubben — 2008 11 18 11:44 #

  8. Någon mindre vetande person har påstått att Curth H-son var nazist och hade intresse i spelklubben vid oxtorget. Detta är endast en stor lögn.
    Curth H-son var en sosse in i hjärtat och avskydde allt spel. Synd att en del personer kan och vill misskreditera andra även efter döden. De kan ju inte försvara sig. Fy sjutton.
    Han tyckte om att ha en bra inkomst men var som person en mycket varm och behaglig människa. Han var samtidigt mycket ensam och därför fick en för stor mängd sprit ta stor del av hans liv.

    Comment by Hans Bergkvist — 2014 06 01 11:22 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^