Kring riksdagens högtidliga öppnande

4 oktober 2006 20:41 | Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I går, tisdagen den 3 september, var det åter dags för riksdagens högtidliga öppnande.

Jag vet inte, hur många gånger jag har deltagit sammanlagt. Som journalist, men under en lång period framför allt i egenskap av make till talmannen. Den sittande talmannens make/maka har en framträdande plats uppe på läktaren under ceremonin. Där uppe sitter också, längst fram, tidigare talmän med respektive samt tidigare statsministrar och partiledare. I år hade jag, till vänster om mig, Carl Bildt, Ola Ullsten, C H Hermansson och Lars Werner; i raden bakom satt Olof Johansson.

Det här är inte bara namespotting. Sveriges politiska liv är inte mer svåröverskådligt än att jag, i de olika roller jag har haft, har mött och i någon mening har lärt känna hela det politiska etablissemang, även i de andra partierna, som har verkat under min aktiva tid. När vi möts, hälsar vi och småpratar om ditt och datt, ibland också om seriösa saker.

Vid årets samling upptäcker jag, att två svenska partiledare, en nuvarande och en tidigare, läser min blogg. På mottagningen efter riksdagsöppnandet, under den särskilda mottagning där ett urval av deltagarna i ett slutet rum får hälsa på kungafamiljen, kommer Lars Ohly fram och morsar och säger, att han via bloggande vänsterpartisters länkar har hittat min blogg och läst den. En av de länkande vänsterpartisterna är Ali Esbati. (Men jag misstänker, att också Lasses hustru, Åsa Hagelstedt, kan ha haft ett finger med i spelet. Åsa är min dotter Kerstins chef på IOGT-NTO. Åsa var förstås också med på mottagningen och skriver själv om den på sin blogg.) Under filharmonikernas konsert för riksdagen på kvällen i Konserthuset, hade jag till höger om mig Anna-Maria och Carl Bildt. I pausen berättade Carl Bildt för mig, att han då och då läser min blogg och finner den intressant.

Ofta får jag frågan, senast nu vid riksdagsöppnandet av Thage G Peterson: ”Skriver du något nu för tiden?” När jag då svarar ”Jag bloggar”, ser de ofta konsternerade ut och förklarar, att de menade, om jag skriver på någon ny bok.

Men just nu bloggar jag alltså ”bara”. Jag tycker att det jag ovan berättar med all önskvärd tydlighet gör klart, att bloggosfären är en ny och intressant arena för en gammal publicist: skriver man tillräckligt kvalificerat, finner man också kvalificerade läsare, till och med många.

Men tillbaka till riksdagsöppnandet.

Birgitta och jag anlände tidigt och tog oss en tur upp till den ombyggda (när vi var där fortfarande, bortsett från övande musiker, tomma) plenisalen. Den har blivit vackrare (i färgsättning) och mer funktionell. Kommer nog också att göra debatterna mer levande. Birgitta strävade under sin talmanstid efter att göra ungefär det här, men gruppledarna stretade då emot-

Vi tittade också på Peter Dahls nyuppsatta porträtt av avgående talmannen Björn von Sydow. Det är fint och är upphängt bredvid Ulf Gripenholms inkännande porträtt av förrförra talmannen Birgitta Dahl. Målningarna gör sig fint tillsammans, eftersom de, jämfört med tidigare talmansporträtt, är utförda i en modernare stil.

Sen är det dags för talmannens, nu alltså Per Westerbergs, sedvanliga lunch för vice talmännen samt tidigare talmän med respektive. Plats: talmansmatsalen.

Därefter lotsas vi upp till våra platser på läktaren (som jag redan har skrivit om ovan).

Ceremonin börjar som alltid med ”Kungssången”. Som vanligt sjunger jag och Birgitta inte med; vi gör det heller inte senare på kvällen, när de kungliga har tågat in till sina platser i Konserthuset. Att sjunga en sång med ett sådant innehåll (”Var honom trofast och hans ätt / Gör kronan på hans hjässa lätt / Och all din tro till honom sätt…”) är en omöjlig handling för riktiga republikaner.

Men i nationalsången sjunger vi med.

Det bästa i musikprogrammet under det högtidliga öppnandet var Carina Perssons tre sydsamiska jojkar, för ovanlighetens skull med musikackompanjemang av Kammarmusikensemblen från Sundsvall.

Mottagningen har jag redan lätt berört. Det är svettigt och trångt, men man träffar ju många gamla bekanta, i år av naturliga skäl många besvikna partivänner. För övrigt: för en gångs skull var snittarna man fick till det vita vinet eller Ramlösan inte goda.

Därefter återstod flera timmar till musikevenemanget på kvällen i Konserthuset.

Jag kom på, att vi kunde besöka Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och titta på den Helga Henschen-utställning ARAB och Helga Henschens Vänner har åstadkommit; min egen insats är introduktionstexten på väggen om Helga och utställningen, den text som också finns återgiven i utställningshäftet. (Jag har tidigare lagt ut den här på bloggen.)

Det har blivit en utmärkt och mycket representativ utställning om den rebelliska Helga Henschen. Gå dit! Utställningen är värd ett besök.

(Men i nästa tryckning måste arkivet korrigera ett allvarligt fel, som dock, inte minst på grund av utfallet i årets val, har blivit tokroligt: Bland de arkiv, ur vilka utställt material påstås ha hämtats, finns ”Motståndsrörelsen för en borgerlig regering”. Någon sådan skulle Helga aldrig ha arbetat för! Hon var med i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.)

Därefter hade vi fortfarande massor av tid över. Nästa anhalt blev därför PUBs kafé, en trappa upp mot Hötorget. Vi drack två kannor grönt te. Jag läste tidningar och Birgitta islänningen Arnaldur Indriđasons deckare ”Mannen i sjön”. Jag gillar honom mycket – jag ska skriva om hans deckare här på bloggen.

Slutligen strosade vi över det mörknande Hötorget över till Konserthuset och stockholmsfilharmonikernas Riksdagskonsert, som evenemanget har kommit att kallas. Riksdagsledamöterna, deras anhöriga, regeringen, diplomatiska kåren, hovet och kungahuset med flera hör till de inbjudna.

Filharmonikerna startade smittsamt rivigt med förspelet till akt 1 ur ”Carmen” av George Bizet.

Också ”Isoldes kärleksdöd” ur Richard Wagners ”Tristan och Isolde” framfördes fint.

Operaverk står sig alltså också väl som orkesterstycken.

Kanske var det en liten anpassning till den, åtminstone delvis, konsertovana publiken, att filharmonikerna därefter spelade John Williams ”The Flying Theme” ur kultfilmen ”ET” – men kul var det.

En tidsenlig anpassning – för övrigt inte ovanlig på Konserthuset, som har eget storband, Blue House Jazz Orchestra – var inslagen av jazznummer.

Saxofonisten Magnus Lindgrens inledande långa soloparti i ”Holyem” var helt suveränt – sen tyckte jag att det blev ett för smörigt pålägg av stråkar.

Då tyckte jag, att filharmonikernas uppbackning av sångerskan Rigmor Gustafsson gjorde sig bättre i Burt Bacharachs light jazz-kompositioner ”The Windows of the World” och, efter pausen, ”Close to You”, båda med text av Hal David.

Inledningen efter pausen, fem av Edward Elgars variationer över ett originaltema, ”Enigmavariationer”, var mycket hörvärd.

Däremot ville min känsla och fantasi inte riktigt komma i stämning, när filharmonikerna avslutningsvis spelade Pjotr Tjajkovskijs fantasiuvertyr efter Shakespeares Romeo och Julia.

Och sen var det bara att ta tåget hem till Uppsala.

Går partiet åt höger blir det en ruin av sitt forna jag

4 oktober 2006 16:05 | I skottgluggen, Politik | 9 kommentarer

EU-parlamentarikern Jan Andersson har på dagens DN.debatt (4 oktober 2006) skrivit en valanalys, som måste bemötas.

Inte för att artikeln är kritisk mot delar av regeringspolitiken och Göran Perssons ledarstil. Kritiken mot att socialdemokraternas valmanifest inte fokuserade mer på arbete åt alla är numera allmängods; jag har, som ni vet, själv tidigt framfört den. Inte heller för att partiledaren/statsministern har haft en tendens att omge sig med jasägare. Så långt är jag med.

Däremot är följande slutsatser fullständigt häpnadsväckande: ”Göran Persson gjorde också ett misstag när han bestämde sig för att möta Reinfeldts och moderaternas mittenpolitik genom att föra socialdemokratin åt vänster. – – – Som symbol och i spetsen för denna flytt från mitten vänsterut satte Persson partisekreteraren Marita Ulvskog. Därmed öppnades möjligheterna för moderaterna att vinna över socialdemokratiska mittenväljare.”

Valmanifestet. som kom för sent i valrörelsen för att ha avsedd verkan, innehöll förvisso en del klassisk socialdemokratisk reformpolitik, dock utan någon sammanbindande ideologisk röd tråd, har jag själv tidigare konstaterat. Men för att se de här skrivningarna som något slags extremistisk vänstervridning måste man ha en skruv lös! Och att, när valrörelsen i så extrem grad präglades av att regeringen ville ha mandat för att genomföra mer av sin tidigare politik, anklaga Marita Ulvskog för att vara det vänsterspöke, som skrämde bort mittenväljarna, måste ha någon annan bakgrund än analys av verkligheten.

Det har det också. Jan Andersson, själv en riktig EU- och EMU-extremist, hatar människor av Marita Ulvskogs och min sort, sådana som stod på motståndarsidans barrikader när det begav sig och som dessutom vann EMU-omröstningen så att det sjöng om det. Nu, när partiledaren gör sorti, gäller det att få med inte i första hand funktionen partisekreteraren utan, för att tala klarspråk, personen Marita Ulvskog (med de åsikter hon har) i fallet.

I Jan Anderssons artikel finns en antydan om vad det egentligen handlar om: ”Vi måste en gång för alla lämna ja- och nejdiskussionen om EU bakom oss och i stället formulera en politik som inte bara handlar om marknad utan också har en tydlig social dimension.” Så är vi där igen, i federalismen.

Följer socialdemokratin Jan Anderssons politiska råd och dessutom, vilket han också föreslår, avbryter samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet, kommer socialdemokratin, under en stor del av 1900-talet den bärande och samhällsbyggande kraften i svensk demokrati, att slutgiltigt reduceras till en ruin av sitt forna jag, ett litet mittenparti bland många andra.

En sådan utveckling skulle närmast gynna vänsterpartiet – förutsatt förstås att de kommunistiska testuggarna kan förmås att dra sig tillbaka och vänsterpartiet blir det vänstersocialistiska parti det har vissa möjligheter att spela en roll som. ”SV är det som Arbeiderpartiet en gång var”, hette det i en mer antagonistisk (mellan AP och SV) norsk valrörelse än den närmast föregående, den som ledde till valvinst och rödgrön koalition.

Vida bättre för både socialdemokratin och den samlade vänstern vore det, om socialdemokratin inte bara upprätthöll utan också vidareutvecklade sin roll som den stora folkliga vänsterkraften i svensk politik.

I motsats till Jan Andersson är jag nämligen övertygad om att det behövs mer av tydlighet och profilering och vision av ett annat samhälle, om socialdemokratin tillsammans med sina allierade ska kunna vinna tillbaka makten från högeralliansen.

Förvisso lyckades Fredrik Reinfeldt slå blå dunster i ögonen på en tillräckligt stor grupp ideologiskt inte särskilt förankrade väljare med budskapet att ”det kommer inte att bli särskilt annorlunda – och så får ni en ny fräsch ledare i stället för Persson”.

Det här receptet vill nu Jan Andersson kopiera: ”Det kommer inte att bli särskilt annorlunda – och så får ni en ny fräsch ledare i stället för Reinfeldt, som ni väl har tröttnat på efter de här fyra åren.”

Utvecklas vår politik i den här riktningen, kommer fler och fler väljare att vända socialdemokratin ryggen, kanske också politiken över huvud taget – i vämjelse.