von Sydow-mordens gåta

Jag har, med stor behållning, läst Helena Henschens dokumentärroman ”I skuggan av ett brott” (Brombergs, 2004), boken om Fredrik von Sydows mord år 1932 på sin far, arbetsgivarchefen Hjalmar von Sydow, och andra medlemmar i dennes hushåll. Helena Henschen försöker, utan anspråk på att ge några definitiva svar, bena upp bakgrunden till detta familjedrama i den svenska borgerlighetens övre skikt.

När Uppsala stadsteater nu sätter upp en pjäs om von Sydow-morden, ”von Sydow-mordens gåta, utgår man inte från Helena Henschens bok utan från en föregångare från 2002, ”von Sydow-mordens gåta” (Uppsala Publishing House), en bok skriven av uppsalajuristen Anders Frigell. Jag har själv inte läst Frigells bok; det har däremot min hustru, som har fått den av Frigell, och hon tycker, att även den är intressant.

Anders Frigell har skrivit manus även för pjäsen men har fått hjälp med dramaturgin av regissören, Johan Huldt. Låt mig genast säga, att den här historien gör sig väl på scen. Helt säkert kommer det att bli en publikdragande uppsättning.

Till det bidrar inte bara att författaren kommer från Uppsala och att en stor del av handlingen tilldrar sig i Uppsala. Fredrik von Sydow skjuter hustrun Ingun Sydow (född Sundén-Cullberg) och sedan sig själv i trapphallen på gamla hotell Gillet; andra uppsalamiljöer markeras med fotoprojektioner. Och sist men inte minst: den dåtida studentmiljön med festande och växlar och studentikosa skämt (dialogen är, det dystra ämnet till trots, mycket kvick) tecknas pregnant.

När det gäller bakgrunden till det drama, som är pjäshandlingens kärna, driver Frigell en bestämd tes. (Egentligen kan man ju inte veta. Samtliga inblandade dog i dramat.) Unge Fredrik von Sydows håg står inte till juridiken, som fadern tvingar honom att studera – han hade A i studenten i filosofi och svenska. Varken Fredriks far, Hjalmar von Sydow (fångad på kornet av Gustav Levin), eller Inguns far, försäkringsdirektören Alrik Sundén-Cullberg (trovärdigt spelad av Crister Olsson), accepterar de ungas intresse för varann, så småningom äktenskap. Historien om de unga som tvingas bo på var sitt håll och förbjuds att träffas, inklusive att Ingun skickas till Italien för att föda parets gemensamma barn, är hemsk och dessutom sann. Den är ett vittnesbörd om hur omänskligt livet kunde vara i de fina familjerna i tidens svenska högborgerlighet.

Den senare skildras också inkännande, med klassklyftor som ses som självklara, genom förekomsten av tjänstefolk, vars närvaro man i allmänhet ignorerar. Det här är en pjäs som är särskilt intressant i en tid, då pigsystemet snart ska återintroduceras, den här gången med hjälp av skattesubventioner.

Den Ingun Lena Mossegård gör på scen är trovärdig: hon framstår både som lockande för Fredrik och som offer för faderns tyranniska självsvåld.

Fredrik slutligen (väl spelad av Bengt Nilsson) är pjäsens mest komplicerade roll: Man kan förstå att fadern, med de värderingar han har, tycker att sonen sviker – och sonen sviker också bokstavligen genom falskväxelbrott, superi och genom att ständigt försumma studierna. Man kan, mot den här bakgrunden, förstå även svärfaderns rigida hållning. Men den inre logik Frigell har skrivit in i Fredriks roll och som Bengt Nilsson gestaltar trovärdigt gör ändå mördarens och självmördarens handlande begripligt. Det konkreta händelseförlopp, som i pjäsen utlöser Fredriks mord på fadern, är logiskt – men man måste påminna om att just det är en produkt av författarens fria fantasi; ingen kan veta, vad som faktiskt hände i den von Sydowska våningen 1932.

Historien presenteras på ett tekniskt och scenografiskt intelligent sätt: fokus glider över från scenens mitt till färdigmöblerade sidoscener; handlingen glider, med några lätta rollförflyttningar, över från pjäsens nu till belysande händelser i det förflutna. Skickligt!

Till att ”von Sydow-mordens gåta” säkert kommer att bli en publiksuccé bidrar de återkommande musikinslagen, tagna ur tidens populära jazzrepertoar. Maria Antonius sjunger till ett band under ledning av Peter Lind sådant som i dag är standards: ”Anything Goes”, ”Miss Otis Regrets (She´s Unable To Lunch Today)” och ”I´ve Got You Under My Skin”. Dock publicerade Cole Porter de här låtarna först 1934, 1935 (”Miss Otis” skrevs tidigare, för Porters vänner, men var nog inte känd för någon större krets dess förinnan) respektive 1936. Men so what? Egentligen stör det här inte ens en kalenderbitare av min sort.

Snart är öregrundssommaren över

Sommaren har glidit över i höst. Den väldiga asken vid grinden, vårdträdet, har börjat fälla blad.

En regnig lördag eftermiddag tar vi bussen in till Uppsala. Vi ska gå på premiär på Stadsteatern, som ger ”von Sydow-mordens gåta” av uppsalajuristen Anders Frigell.

Vi hämtar ut biljetterna på Stadsteatern och skaffar program. Sen går vi runt hörnet in på Bredgränd och till krogen Amazing Thai. Det är Birgittas namnsdag, och jag har lovat bjuda på middag före teatern. Vi väljer Geng Ped Bed Yang, grillad anka i röd curry med äggplanta, ananas, körsbärstomater, paprika, kokos och söt basilika- och limesås. Till det rött vin. Före maten och under espresson läser vi på inför föreställningen.

Den är utmärkt – se särskild recension.

Och sen blir det sen buss tillbaka till Öregrund. Det är höstligt mörkt, när vi promenerar hem från hållplatsen. Det har nyss regnat. Jag tar in strumpor från strecket för att ha några torra att ta på på söndag morgon.

Söndagen kommer med fint väder.

Som vanligt sitter jag inne mest hela dagen, läser tidningarna och skriver blogg. Jag har försummat trädgårdsarbetet den här sommaren. Att trädgården ändå är så fin är Birgittas förtjänst. Jag går ut och tittar på det storverk hon har gjort med en blomsterklyfta uppe på en av våra bergknallar. Där är nu helt förberett för att ta emot ett antal nya rosplantor från Eds trädgård.

Inte har jag möjlighet att kompensera mina trädgårdsförsummelser heller. På tisdag flyttar vi in till stan för hösten. I morgon måste jag packa.

Men fortfarande kommer det helger och enskilda dagar, då vi får tillfälle att komma tillbaka hit till Paradiset.

Oppositionen.se

Jag har, kanske till somligas förvåning, ännu inte skrivit något om den nya regeringen och om dess regeringsdeklaration.

Inte så att jag är ointresserad – tvärt om. Jag har inte bara hört Fredrik Reinfeldt läsa upp regeringsdeklarationen; jag har också laddat ner den från nätet och gjort en utskrift. Och naturligtvis har jag sugit i mig all tänkbar information om de nyutnämnda statsråden, både om dem jag har mött tidigare och om dem som är nya för mig.

Fredrik Reinfeldts agerande efter valsegern tyder på att han är fast besluten att bibehålla initiativet. Hanteringen av frågan om trängselavgifterna i Stockholm – redan innan den nya regeringen fanns i sinnevärlden – var ett skickligt drag (även om jag delar de kritiska invändningarna mot att förslaget inte gör mycket för kollektivtrafiken inklusive järnvägstrafikens framkomlighet). Draget att göra Carl Bildt till utrikesminister var också skickligt. Inte så att jag delar Bildts utrikespolitiska värderingar, verkligen inte, men det här var ett stycke mediadramaturgi – och försök då komma ihåg det som vi politiskt mycket intresserade och kunniga alltför ofta glömmer: en stor del av svenska folket, av väljarna, har en tendens att reagera mer utifrån mediabilder än utifrån exakt kunskap om politikens innehåll.

Fredrik Reinfeldts trolleritrick inför valet var ju att definiera de ”nya” moderaterna som ett arbetarparti; ideologiskt, har några helt korrekt påpekat, har han knutit an till ett äldre, konservativt folkhemsbegrepp, ett begrepp som Per Albin Hansson (den 6 oktober död för exakt 60 år sedan, påpekar Bo Strömberg) framgångsrikt la beslag på.

Dess värre kan man inte ge sig fan på att Fredrik Reinfeldt inte, i viss mening, menar allvar. PM Nilsson har på Expressens ledarsida i dag (8 oktober) en intressant analys av detta. Han menar, att Fredrik Reinfeldt och hans 60-talsgäng, i motsats till sina moderata föräldrar, aldrig har upplevt, att skattehöjningar har ätit upp hela löneökningen:

”Det har betydelse och ger en annan politisk horisont.

Nu lever de sina liv intimt sammanvävda med det offentliga. Utan generös föräldraförsäkring hade de inte haft råd med barn. Utan bra kommunala dagis hade deras arbetsliv kollapsat. Utan jämställd arbetsfördelning hemma hade deras familjeliv kollapsat. De vill att skolan ska få mer resurser och att äldrevården ska byggas ut så att deras föräldrar får plats. De installerar bergvärme i sina villor och väljer etanol vid nästa bilbyte. De lever ett mönstergillt socialdemokratiskt liv.

När den första 60-talisten till slut står där i riksdagen och läser upp sin regeringsförklaring är det därför inte konstigt att han låter som en bättre sorts socialdemokrat.”

Om det fortsätter så här, kommer det att innebära stora svårigheter för den socialdemokratiska opposition, som just har formerat sig i riksdagen.

Ett extra problem därvidlag är, att många socialdemokrater i dag – några av dem finns i det omskrivna slutna mejlnätverket – i de frågor, där det kunde bli strid, har uppfattningar som är snarlika den sittande regeringens: skattefinansierad finansiering av gemensam verksamhet – men det är OK med konkurrensutsättning och allt mer av privata alternativ. (Den här hållningen utmärker för övrigt också vår samarbetspartner, miljöpartiet.)

En möjlighet för oppositionen öppnar däremot Reinfeldts schackdrag att utse också företrädare för den fortsatt nyliberala falangen inom moderata samlingspartiet till poster i regeringen. Carl Bildt har redan, i två frågor som inte finns på hans bord i Arvfurstens palats, värnskatten och arbetsrätten, vädrat sina kritiska ståndpunkter mot de hållningar Reinfeldts ”nya arbetarparti” har intagit. (Och Bildt har, föga förvånande, i frågan om arbetsrätten fått eldunderstöd av Maud Olofsson, som är betydligt mer av Tant Blå än av Tant Grön.) Till nyliberalerna får man också räkna de två nyttjarna av svart hemhjälp, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecila Stegö Chilò. Själv tycket jag inte det är så intressant, framför allt inte förvånande, att de båda moderatdamerna har det här i bagaget. De är goda representanter för den våg bland välbeställda yrkesarbetande par, som (åter igen med Maud Olofsson som banérförare!) krävde pigavdrag (och nu snart kommer att få hemhjälpen ordnad av en ny låglönearmé av mindre väl lottade kvinnor).

Stegö Chilò är ett särskilt kapitel. Det finns stark anledning att känna oro för att svensk kulturpolitik med henne vid rodret kommer att marknadsorienteras; sällan har vi förresten sett en kulturminister, som inte verkar veta ett jota om kultur och kulturpolitik. Nå, den som lever får se. Men jag noterar att kulturcheferna på både Dagens Nyheter och och Svenska Dagbladet delar min oro på den här punkten. Och vad tänker människan göra med presstödet?

Men för att återvända till mina inledande reflektioner: att jag inte redan har skrivit tjugo kritiska inlägg mot den nya regeringen har att göra med både personlig läggning och med erfarenhet.

Jag hör till de eftertänksamma och reflekterande. Jag vill gärna se, vartåt det barkar, innan jag fäller några definitiva omdömen. Jag vill också, i vimlet och krutröken, urskilja fiendens verkligt avgörande manövrer, gärna förutse dem innan de genomförs för att därmed kunna gå till motangrepp i tid.

Det är en bättre strategi än att ständigt skjuta på allt och alla. (Jag har i mitt långa politiska liv sett war room-reaktioner mot så futtiga inslag i motståndarnas agerande, att utspelen har varit rent kontraproduktiva: så mycket larm för ingenting hotar att göra det svårt för åskådarna/väljarna att tro att det verkligen är allvar, när det faktiskt är det.)

Så mina råd till de egna är: Ta det kallt. Reagera bara när det handlar om något verkligt viktigt. Don´t overdo it.

***

Ett dussin bloggande socialdemokrater – jag har länk till några av dem: Peter Gustavsson, Johan Sjölander, Rosemarie Södergren – har startat kollektivbloggen oppositionen.se. Den presenteras så här:

”Vi skribenter här på Oppositionen.se har givit oss själva det nödvändiga uppdraget att granska regeringen. Den första högerregeringen på tolv år. Och alla är vi aktiva socialdemokrater vilket gör detta till ett socialdemokratiskt projekt. Dock måste påpekas att alla här skriver som privatpersoner och att varje skribent ansvarar för sina egna inlägg. Vi kommer att vara kritiska, progressiva och driva framtidsfrågor. Vi kommer att skriva om solidaridet och jämlikhet i moderaternas Sverige bland mycket annat. Vi kommer att skriva med hjärta och humor. Och vi kommer att ha kul under tiden. Det är vi som är Oppositionen.se.

Sidan strävar efter att hålla en hög kvalitet, hellre än en stor kvantitet. Räkna med konstruktiv oppositionspolitik och ideologisk diskussion. Klicka in!”

Jag vill för egen del gärna instämma i det där med ”hög kvalitet hellre än en stor kvantitet”. Kan bloggen dessutom bidra till en konstruktiv oppositionspolitik och ideologisk diskussion, är det mer än välkommet.

Själv noterar jag, att oppositionen.se har mycket få länkar till utomstående. En går till min blogg.