Östhammars ordfestival

22 oktober 2006 15:56 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 7 kommentarer

I lördags (21 oktober 2006) var vi på Östhammars kulturfestival. Den slutade med att arrangörerna beklagade, att det inte finns något kulturhus i Östhammar att hålla till i. Men Missionskyrkan, där ordfestivalen genomfördes, fungerade utmärkt som möteslokal. (Ordfront i Uppsala, vars styrelse jag tillhör, ordnar ofta offentliga möten i vår lokala missionskyrka – eller, som nu senast, på nykterhetsrörelsens Drabanten.) Och Östhammar saknar verkligen inte kulturpolitik – tänk till exempel på den fina Musikveckan varje sommar.

Ordpriset, som delades ut för första gången, gick för övrigt till en framstående representant för en kommunal kulturinstitution, Anna Lena Lindgren Jorlin, bibliotekarie vid biblioteket i Öregrund.

Själva ordfestivalen var annars ett lysande kulturevenemang. Åtminstone 150 personer hade tagit sig till Missionskyrkan denna regniga oktoberlördag, bland annat för att lyssna till några av våra framstående skönlitterära författare.

Min hustru, den före detta talmannen, hade inbjudits att inviga årets ordfestival, som hade mångfald som tema.

Hon berättade om sin barndoms läsning och de bilder den skapade i huvudet: ”Robinson Crusoe”, ”Det blåser på månen”, ”Onkel Toms stuga”, böcker som hängde ihop med att faster Märta var missionär i Afrika, Selma Lagerlöf, till slut, när böckerna inom räckhåll tog slut, de gamla tidningarna på vinden, inklusive dödsannonserna i dem. Hon berättade också, att hon, när hon tragglade läsning med dottern Annas döttrar, barnbarnen Sara, Amanda och Ella, använde argumentet, att ”när ni har lärt er att läsa, kommer ni aldrig mer att ha tråkigt”.

Sen kom hon in på mångfaldstemat. När hon var barn, fanns det få människor med utländsk bakgrund i Sverige: finska krigsbarn och judiska och estniska flyktingar; hon nämnde, att hon hade gift sig med en av esterna.

Därefter kom en representant för den mångdubbelt större mångfalden i dagens Sverige, den iranske armeniern Seroj Ghazarian, och talade under rubriken ”Att bygga en spegel”. Han är en stjärna, en fantastisk föredragshållare. Med både humor och insikt försökte han bena ut begreppet mångfald och fick publiken att skratta högt åt sina exempel på hur svenskar av andra kan ses som avvikare. Ta som exempel svenskarnas speciella form av soldyrkan (gloende uppåt). Eller Magnus Uggla eller surströmming…

Maj-Gull Axelsson känner jag sen gammalt, från tiden då hon var redaktör för Beklädnadsfolket och då hon var pressekreterare i det socialdemokratiska regeringskansliet. Hon är ju journalist i botten, och hennes tidiga böcker (utgivna på Tidens förlag) – om gatubarn och barnarbete i tredje världen – var mycket riktigt reportageböcker.

Men så gav hon sig på att skriva skönlitteratur och fick ett fantastiskt kritiker- och läsargenombrott med ”Aprilhäxan” (Rabén Prisma, 1997). Här satte hon fokus på en annan roman, som jag också har läst med stor uppskattning, ”Den jag aldrig var” (Norstedts, 2004). Boken har ett alldeles speciellt slags mångfaldstema: huvudpersonen MaryMarie (Mary? Marie?) drabbas av personlighetssplittring efter det att hennes man har hittats död och halvnaken på gatan i en östeuropeisk stad. Vid ordfestivalen gav oss Maj-Gull Axelsson en bakgrund: Hon hade i Litauen stött på en förening för försvunna barn och bestämt sig för att åter skriva en reportagebok, om människosmuggling och sexhandel. Men efter att ha träffat en litauisk tjej, som hade sålts som sexslav till Tyskland, gav hon upp det konkreta projektet och skrev i stället romanen ”Den jag aldrig var”.

Därefter framträdde Mohamed Omar, poet från Uppsala och redaktör för tidskriften Minaret. (Han la förresten ut en länk till den på min blogg; Mohamed Omar är bland mycket annat också medlem i Ordfront Uppsala.) Här läste han en långdikt, ”Om somalier”, ur en ännu inte utkommen diktsamling. Det han läste väckte helt klart min nyfikenhet på den kommande boken.

Efter kaffepausen kom åter en riktig höjdare: Victoria Harnesk, sångartist och föreläsare, vice ordförande i sameföreningen i Stockholm och styrelseledamot i Samernas riksförbund, talade och jojkade under rubriken ”Samisk kultur i ord och jojk”. Victoria är uppvuxen i en renskötande samefamilj men jag lärde faktiskt känna henne, när hon under en period jobbade på dokumentationsavdelningen på socialdemokratiska partistyrelsen. Vi satt på olika våningar men kom – genom hennes frågor och initiativ – att ha en hel del med varann att göra, och jag tror att vår uppskattning av den andre/andra var ömsesidig. Jag minns ett tillfälle, då det var personaldag på 68an och hon ställde sig i trapphallen och jojkade. På ordfestivalen lärde jag mig också, att hon är rolig.

Theodor Kallifatides är jag personligen inte lika bekant med, men jag har läst honom och faktiskt också publicerat honom under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s). Jag minns att han, när han skickade sitt skönlitterära bidrag till Aktuellts novellserie, i det medföljande brevet skrev, att han kände sig särskilt hedrad av att få bli publicerad i den tidningen. Mycket riktigt kom han under kaffepausen fram till Birgitta och satt en stund och uttryckte oro över regimskiftet.

Också Kallifatides visade sig vara en lysande och faktiskt jätterolig föredragshållare. Han berättade om sin första tid i Sverige, då han jobbade på café och bara kunde säga tre saker på svenska: ”ja”, ”nej” och ”aj fan”. Där bjöd han också vid ett tillfälle en mycket vacker svenska på fikat; han sa att det var ”on the house” men betalade själv. När han en tid senare hade lärt sig en smula mer svenska, träffade han henne igen utanför caféet och fick frågan ”Hur står det till?”. Varpå han svarade: ”Det knullar och går”. Till vilket hon genmälde: ”Det blir svårt det”.

Annars var Kallifatides föredrag, ”I fem år var jag tråkig”, fullt av intressanta iakttagelser av skillnader mellan språk, i det här fallet svenska och grekiska. Han berättade också, att han först skriver sina manus på svenska, därefter på grekiska (det går inte att göra direktöversättningar; han måste skriva ett självständigt grekiskt manus). Sist gör han korrigeringar, baserade på upptäckter av oklarheter under skrivandet av den grekiska versionen, i det svenska originalmanuset.

Runt de här proffsen förekom det också en del amatörkultur, vilket inte ska tolkas som en nedsättande beteckning. Elever från KMT – konst-, musik- och teaterprogrammet – på gymansiet i Gimo framträdde. Och journalisten My Laurell presenterade bokfloden i Östhammar, som rymmer verk av både etablerade och oetablerade skribenter.

Att ta människors lust till skrivande på allvar är viktigt. När jag var chefredaktör och valde ut skönlitterärt material för publicering, låg förstås tyngdpunkten på noveller och dikter av etablerade författare. Men också amatörer med viss talang kom till tals, då under vinjetten ”xx berättar”.