Oppositionen.se

8 oktober 2006 15:52 | I skottgluggen, Politik | 3 kommentarer

Jag har, kanske till somligas förvåning, ännu inte skrivit något om den nya regeringen och om dess regeringsdeklaration.

Inte så att jag är ointresserad – tvärt om. Jag har inte bara hört Fredrik Reinfeldt läsa upp regeringsdeklarationen; jag har också laddat ner den från nätet och gjort en utskrift. Och naturligtvis har jag sugit i mig all tänkbar information om de nyutnämnda statsråden, både om dem jag har mött tidigare och om dem som är nya för mig.

Fredrik Reinfeldts agerande efter valsegern tyder på att han är fast besluten att bibehålla initiativet. Hanteringen av frågan om trängselavgifterna i Stockholm – redan innan den nya regeringen fanns i sinnevärlden – var ett skickligt drag (även om jag delar de kritiska invändningarna mot att förslaget inte gör mycket för kollektivtrafiken inklusive järnvägstrafikens framkomlighet). Draget att göra Carl Bildt till utrikesminister var också skickligt. Inte så att jag delar Bildts utrikespolitiska värderingar, verkligen inte, men det här var ett stycke mediadramaturgi – och försök då komma ihåg det som vi politiskt mycket intresserade och kunniga alltför ofta glömmer: en stor del av svenska folket, av väljarna, har en tendens att reagera mer utifrån mediabilder än utifrån exakt kunskap om politikens innehåll.

Fredrik Reinfeldts trolleritrick inför valet var ju att definiera de ”nya” moderaterna som ett arbetarparti; ideologiskt, har några helt korrekt påpekat, har han knutit an till ett äldre, konservativt folkhemsbegrepp, ett begrepp som Per Albin Hansson (den 6 oktober död för exakt 60 år sedan, påpekar Bo Strömberg) framgångsrikt la beslag på.

Dess värre kan man inte ge sig fan på att Fredrik Reinfeldt inte, i viss mening, menar allvar. PM Nilsson har på Expressens ledarsida i dag (8 oktober) en intressant analys av detta. Han menar, att Fredrik Reinfeldt och hans 60-talsgäng, i motsats till sina moderata föräldrar, aldrig har upplevt, att skattehöjningar har ätit upp hela löneökningen:

”Det har betydelse och ger en annan politisk horisont.

Nu lever de sina liv intimt sammanvävda med det offentliga. Utan generös föräldraförsäkring hade de inte haft råd med barn. Utan bra kommunala dagis hade deras arbetsliv kollapsat. Utan jämställd arbetsfördelning hemma hade deras familjeliv kollapsat. De vill att skolan ska få mer resurser och att äldrevården ska byggas ut så att deras föräldrar får plats. De installerar bergvärme i sina villor och väljer etanol vid nästa bilbyte. De lever ett mönstergillt socialdemokratiskt liv.

När den första 60-talisten till slut står där i riksdagen och läser upp sin regeringsförklaring är det därför inte konstigt att han låter som en bättre sorts socialdemokrat.”

Om det fortsätter så här, kommer det att innebära stora svårigheter för den socialdemokratiska opposition, som just har formerat sig i riksdagen.

Ett extra problem därvidlag är, att många socialdemokrater i dag – några av dem finns i det omskrivna slutna mejlnätverket – i de frågor, där det kunde bli strid, har uppfattningar som är snarlika den sittande regeringens: skattefinansierad finansiering av gemensam verksamhet – men det är OK med konkurrensutsättning och allt mer av privata alternativ. (Den här hållningen utmärker för övrigt också vår samarbetspartner, miljöpartiet.)

En möjlighet för oppositionen öppnar däremot Reinfeldts schackdrag att utse också företrädare för den fortsatt nyliberala falangen inom moderata samlingspartiet till poster i regeringen. Carl Bildt har redan, i två frågor som inte finns på hans bord i Arvfurstens palats, värnskatten och arbetsrätten, vädrat sina kritiska ståndpunkter mot de hållningar Reinfeldts ”nya arbetarparti” har intagit. (Och Bildt har, föga förvånande, i frågan om arbetsrätten fått eldunderstöd av Maud Olofsson, som är betydligt mer av Tant Blå än av Tant Grön.) Till nyliberalerna får man också räkna de två nyttjarna av svart hemhjälp, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecila Stegö Chilò. Själv tycket jag inte det är så intressant, framför allt inte förvånande, att de båda moderatdamerna har det här i bagaget. De är goda representanter för den våg bland välbeställda yrkesarbetande par, som (åter igen med Maud Olofsson som banérförare!) krävde pigavdrag (och nu snart kommer att få hemhjälpen ordnad av en ny låglönearmé av mindre väl lottade kvinnor).

Stegö Chilò är ett särskilt kapitel. Det finns stark anledning att känna oro för att svensk kulturpolitik med henne vid rodret kommer att marknadsorienteras; sällan har vi förresten sett en kulturminister, som inte verkar veta ett jota om kultur och kulturpolitik. Nå, den som lever får se. Men jag noterar att kulturcheferna på både Dagens Nyheter och och Svenska Dagbladet delar min oro på den här punkten. Och vad tänker människan göra med presstödet?

Men för att återvända till mina inledande reflektioner: att jag inte redan har skrivit tjugo kritiska inlägg mot den nya regeringen har att göra med både personlig läggning och med erfarenhet.

Jag hör till de eftertänksamma och reflekterande. Jag vill gärna se, vartåt det barkar, innan jag fäller några definitiva omdömen. Jag vill också, i vimlet och krutröken, urskilja fiendens verkligt avgörande manövrer, gärna förutse dem innan de genomförs för att därmed kunna gå till motangrepp i tid.

Det är en bättre strategi än att ständigt skjuta på allt och alla. (Jag har i mitt långa politiska liv sett war room-reaktioner mot så futtiga inslag i motståndarnas agerande, att utspelen har varit rent kontraproduktiva: så mycket larm för ingenting hotar att göra det svårt för åskådarna/väljarna att tro att det verkligen är allvar, när det faktiskt är det.)

Så mina råd till de egna är: Ta det kallt. Reagera bara när det handlar om något verkligt viktigt. Don´t overdo it.

***

Ett dussin bloggande socialdemokrater – jag har länk till några av dem: Peter Gustavsson, Johan Sjölander, Rosemarie Södergren – har startat kollektivbloggen oppositionen.se. Den presenteras så här:

”Vi skribenter här på Oppositionen.se har givit oss själva det nödvändiga uppdraget att granska regeringen. Den första högerregeringen på tolv år. Och alla är vi aktiva socialdemokrater vilket gör detta till ett socialdemokratiskt projekt. Dock måste påpekas att alla här skriver som privatpersoner och att varje skribent ansvarar för sina egna inlägg. Vi kommer att vara kritiska, progressiva och driva framtidsfrågor. Vi kommer att skriva om solidaridet och jämlikhet i moderaternas Sverige bland mycket annat. Vi kommer att skriva med hjärta och humor. Och vi kommer att ha kul under tiden. Det är vi som är Oppositionen.se.

Sidan strävar efter att hålla en hög kvalitet, hellre än en stor kvantitet. Räkna med konstruktiv oppositionspolitik och ideologisk diskussion. Klicka in!”

Jag vill för egen del gärna instämma i det där med ”hög kvalitet hellre än en stor kvantitet”. Kan bloggen dessutom bidra till en konstruktiv oppositionspolitik och ideologisk diskussion, är det mer än välkommet.

Själv noterar jag, att oppositionen.se har mycket få länkar till utomstående. En går till min blogg.