Melodikrysset nr 41

Dagens melodikryss hade jag vissa svårigheter med, men till slut fick jag ut det.

Varken ”You´re Beautiful” eller James Blunt har jag någonsin hört, heller aldrig Hether Nova eller hennes ”Welcome”. Louis Jordan känner jag i och för sig till, dock inte ”Five Guys Named Moe”. De två sista svaren var faktiskt inte alldeles lätta att hitta ens med Google.

Lättare var det då att i ”Man gråter aldrig på en lördag” identifiera Glenmarks, Erikssons och Strömstedts röster, vilket gav gruppnamnet GES. Jag klarade också Jan Johansen och hans melodifestivallåt ”Se på mig”.

Jag har tidigare bekänt, att jag sällan minns TV-signaturer. Men med hjälp av de ledbokstäver jag så småningom fick, slöt jag mig till att det här rörde sig om den show som görs av David Letterman.

Barn-TV-serie-frågan var då åtskilligt lättare: Bach-signaturen hörde till ”Beppes godnattstund”, och vad Beppe på slutet hade gjort var nattat.

Kryssets filmfrågor var också relativt lätta. Den tecknade film, där Sir Elton John medverkar med ”Circle of Life”, är Walt Disney´s ”Lejonkungen”. Och ”Under the Mango Tree” förekommer i James Bond-filmen ”Dr No”.

Till Eldemans klurigheter hör, att han gärna spelar kända låtar på ”fel” språk” eller i ”fel” rytm. I dag lät han Edmundo Ross spela gamla ”Tea for Two” som cha-cha. När man väl kom på titeln, var det lätt att komma på också det som kan förlänga njutningen: en tehuva.

Mest hemma är jag bland klassikerna; ”Tea for Two” är ett exempel. Till klassikerna räknar jag också både Mozarts ”Eine kleine Nachtmusik” (jag förvirrades först av den ovanliga rytmen, men Birgitta, som annars aldrig deltar i melodikrysslösandet, sa genast det rätta svaret) och Irving Berlins ”Puttin´ on the Ritz”.

Och inte minst Evert Taubes ”Calle Schewens vals”:

I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna kluckar mot strand,
och vassarna vagga och nyslaget hö,
det doftar emot mig ibland.
Där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan gunås.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron
till angenäm styrka och smak
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
som hörs från mitt stugugemak.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
jo rospiggen spritter i mig!
Det blir bara värre med åren det där
med dans och med jäntornas blig.

Se måsen med löjan i näbb, han fick sitt!
Men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dansa en vals.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
i natt ska du vara min gäst!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.

Då vilar min blommande ö vid min barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker, att karlar är troll.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och valsen förklingar i moll.

Men hej, alla vänner som gästa min ö,
jag är både nykter och klok.
När morgonen gryr skall jag volma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen
med Roslagens ros,
han dansar tills solen går opp!

Själv är jag tillbaka i Öregrund, beläget i nordligaste Roslagen, igen för några dagar.

***

Om du har hamnat här genom googlande efter svaret på senaste melodikrysset, pröva då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra neråt till senaste lördag.

Ovanliga mozartverk

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) torde vara en av de mest spelade och älskade klassiska kompositörerna. Också i vår skivhylla finns fler inspelningar av mozartverk än verk av några andra enskilda klassiska musikskapare.

På torsdagskvällen (12 oktober) var vi i universitetsaulan och hörde Uppsala Kammarorkester med Nils-Erik Sparf som konsertmästare och Uppsala Akademiska Kammarkör, båda dirigerade av Stefan Parkman, framföra mozartverk, som vi aldrig hade hört.

Det är nu inte så förvånande.

”Odensesymfonin”, Symfoni nummer 1 a-moll, är ett av de verk, som har förtecknats av Köchel men som har varit försvunnet fram till 1982; sitt namn har symfonin fått efter fyndplatsen.

”Odensesymfonin” är ett mycket tidigt verk av Mozart, dessutom ovanligt (för Mozart) genom att det är fråga om en symfoni i moll.

Den snabba försatsen låter heller inte riktigt som Mozart, så som vi är vana att identifiera honom. Men andantinot – i dur – låter en inte falla i tvivelsmål om vem som har skrivit musiken.

Efter pausen spelades Mozarts ”Mässa i c-moll”, ett verk för solister, blandad kör och orkester. Orkestern var förstås Uppsala Kammarorkester och kören Uppsala Akademiska Kammrkör; solister var Karin Roman, sopran, Maria Matyazova, sopran, Rufus Müller, tenor, och Ove Pettersson, bas.

Den här mässan har inte ens Mozarts samtida fått höra. Mässan skrevs i början av 1780-talet, då Mozart inledde sitt äktenskap med Constanze Weber, men fullbordades på grund av kaotiska omständigheter (bland annat dog deras första barn) aldrig. Den har nu kompletterats och bearbetats av Robert D Levin. Jag saknar tillräcklig musikteoretisk utbildning och dessutom detaljkunskap för att kunna avgöra, exakt vad som är Levins kompletteringar och vad som är Mozarts original, men eftersom jag som hängiven musiklyssnare upplevde mässan som en väl sammanhängande helhet, är jag beredd att ge Levin ett gott betyg. Efter konserten hyllades han också vederbörligen av publiken i universitetsaulan.

Texten, med det sedvanliga innehållet, framfördes växelvis av kören och de genomgående välsjungande solisterna. Särskilt skulle jag vilja framhålla den skönsjungande Karin Roman, som jag har hört tidigare. När hon sjunger ”Et incarnatus est de Spiritu Sancto ex Maria Virgine: et homo factus est” hör jag bara hennes fantastiska röst – och glömmer för ett ögonblick vad det är hon sjunger: ”Och tagit mandom genom den Helige Ande av Jungfru Maria och blivit människa.”

Mäktigt är också Benedictus-partiet i slutet av mässan.

Den sista textraden i mässan är ”Dona nobis pacem” (”Giv oss din frid”). Sångarna sjunger här ”pacem” med tje-ljud – det skulle inte min latinlektor vid Högre Allmänna Läroverket ha gillat, viskar jag till Birgitta: han inpräntade i oss att ”c” i latin uttalas som ”k”.

Sen deltar vi i publikens långa, stående ovationer.

Orhan Pamuk får nobelpriset i litteratur

Orhan Pamuk, född 1952 i Istanbul, fick, mycket välförtjänt, årets nobelpris i litteratur.

Av honom har vi samtliga till svenska översatta böcker.

Det var Tidens förlag (på den tiden då förlaget fortfarande var ett allmänförlag, bland annat med intressant skönlitterär utgivning), som introducerade Pamuk på svenska.

Det skedde med ”Den vita borgen” (översättning från turkiskan av Kemal Yamanlar i samarbete med Anne-Marie Özkök, 1992). Det är en saga à la ”Tusen och en natt” med handlingen förlagd till 1600-talet, om en ung italiensk ädling som av turkiska sjörövare förs till Istanbul och blir slav hos vetenskapsmannen och astrologen Hodja. Romanen rymmer ett förväxlingstema.

Kulturer, kulturblandningar och kulturkollisioner är ett ständigt återkommande tema i Orhan Pamuks författarskap.

Nästa till svenska översatta bok är ”Den svarta boken” (översättning via norska och engelska av Jan Verner-Carlsson, Tiden, 1995). Boken är en blandning av roman om olycklig kärlek, en rundmålning över Istanbul och även en smula av detektivroman.

Därnäst utgavs på svenska ”Det nya livet” (översättning från turkiskan av Dilek Gür). Vid det laget hade Tidens skönlitterära utgivning överförts till Rabén Prisma. Den här boken ger ett vidare perspektiv på Turkiet än bara det som brukar vara centrum i Pamuks liv och dikt, Istanbul.

Slutligen hamnade Pamuks böcker hos Norstedts, det skönlitterära flaggskeppet i KFs nu även till detta förlag vidgade förlagsgrupp:

1983 kom ”Det tysta huset” (översättning från turkiskan av Dile Gür, Norstedts). Sex människor berättar, och scenen är 1970-talets Turkiet.

2002 utgavs ”Mitt namn är röd” (översättning Ritva Olofsson, Norstedts). Platsen är sultan Murad IIIs hov i Istanbul. Ingredienserna är mord, passionerad kärlek samt motstånd mot kulturella konventioner och religiöst förtryck.

Tyvärr har jag aldrig recenserat någon bok av Orhan Pamuk, och jag kan alltså inte plocka fram någon gammal text, som ger mer än ovanstående, som jag har fått ihop genom hastig bläddring i böckerna i bokhyllan.

De två senast till svenska översatta böckerna har jag för egen del ingen kännedom om alls.

”Snö” (översättning Inger Johansson, Norstedts, 2005) gav jag i julas som julklapp till Birgitta, som relativt nyligen har läst den med uppskattning. Kanske kan jag övertala henne att ge en personlig kommentar. Så vitt jag förstår är det en mycket politisk roman.

Den allra senaste svenska översättningen (av Tomas Håkansson), ”Istanbul – minnen av en stad” (Norstedts, 2006) är en kombination av självbiografi och porträtt av Istanbul. Den fick Birgitta på sin födelsedag i höstas, men den har varken hon eller jag hunnit läsa.

Orhan Pamuk har naturligtvis fått nobelpriset för de skönlitterära kvaliteter som utmärker hans böcker.

Men det är inte ur vägen, att han – den rakryggade demokraten, sekularisten och människorättskämpen – får ytterligare en stor internationell utmärkelse. (De är många nu.) Senast 2005 blev han i Turkiet åtalad för sina uttalanden om det turkiska folkmordet på armenierna och om kurdfrågan: ”Trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här, och nästan ingen annan än jag vågar tala om det.”

Gästskribent Daniel Suhonen: De betalar inte, vi betalar inte!

Alliansministarna med kulturminister Cecilia Stegö Chilò i spetsen struntade i att betala TV-licensen. Att nyliberalers frihetstörst gränsar till ren anarki är inget nytt. Det nya är att ego-liberaler av denna kaliber får makt över andra. Kulturministern ansluter sig tydligen till nobelpristagaren Dario Fos anarkistiska devis ”Vi betalar inte, vi betalar inte!”, som ju handlar om hur man misslyckas med att stå emot allmän roffarmentalitet. I en allians där makten korrumperar på tre dagar lever samhällsmoralen farligt. Reinfeldt darrar: bara inte infrastrukturministern har anslutit sig till Planka.nu?

Daniel Suhonen

Nollprisfilosofi för egen TV men inte för museerna

Att högeralliansens regering tänkte slopa fri entré på de statliga museerna framgick redan före valet. Dock föreföll en viss eftertanke att infinna sig i takt med att invändningarna blev sakligt starkare och starkare. Cheferna för de statliga museerna kunde till exempel visa statistik på att deras besökssiffror ofta hade fördubblats, ibland flerdubblats, efter fri entréreformen. Sammanlagt har antalet besökare ökat med 159 procent.

När den nytillträdda kulturministern Cecilia Stegö Chilò fick frågor om vad regeringen tänkte göra, mörkade hon men gav samtidigt uttryck för sin nyliberala kulturfilosofi: ”Nej, jag tycker inte att kulturens ställning stärks av ett slags nollprisfilosofi.”

För att låna en slående jämförelse från Peter Gustavssons blogg: kulturministern tillämpade i minst 16 år en nollprisfilosofi för sin egen TV men unnar inte medborgarna att gratis ta del av de kulturskatter som finns på museerna.

I dag kom beskedet, formellt för yttrande: de statliga museerna har delgivits förslaget i kulturbudgeten om att slopa fri entré för besökare över 19 år. Högeralliansens vice ordförande i kulturutskottet, folkpartisten Cecilia Wikström, är inte ens underrättad. (Hon är för egen del tveksam till att slopa fri entré.)

Nästa steg kan mycket väl bli en attack mot public service. ”Kulturministerns nyliberala syn på public service oroar oss” är rubriken över en artikel på DN.debatt (12 oktober), undertecknad av 51 kulturpersonligheter, bland dem Tomas Bolme, Peter Curman, Anders Ehnmark, Gunnar Edander, Inger Edelfeldt, Åke Edwardsson, P O Enquist, Per Gunnar Evander, P C Jersild, Gunnel Linde, Barbro Lindgren och Jan Myrdal. De här kulturarbetarna är för övrigt oroade inte endast över vad kulturministern ska ta sig till med bara public service.

Det är bra att Kultursverige har vaknat och ryter till.

Ännu bättre hade det förstås varit, om den här opinionsyttringen hade kommit redan före valet.

Från kulturfrukost till kväll med Viggo och Klara

I morse var det dags för höstens första kulturfrukost, den återkommande samling kulturförvaltningen anordnar om pågående och kommande kulturaktiviteter i Uppsala.

Platsen var Slottsbiografen med adress Nedre Slttsgatan 6. Det är stans äldsta biograf, öppnad under namnet Uppsalabiografen för i går exakt 100 år sedan. Om biografens historia berättade dess nuvarande föreståndare, Nils Bingefors, till svartvita bilder som visades på bioduken. Intressant! När jag 1959 kom till Uppsala som student, ägdes Slottsbiografen av Folkbiograferna; dessutom förekom det, att Studentfilmstudion hade visningar där.

Mer film: Uppsala internationella kortfilmfestival, som får stöd från oss i kulturnämnden, 25-årsjubilerar den 23-29 oktober. 315 kortfilmer kommer att visas, berättade festivalchefen, Niclas Gillberg. Filmerna visas i Slottsbiografen, på Reginateatern och Grand samt i Filmstaden. Det blir dels morgonvisningar för skolungdom klockan 09.00, dels offentliga biovisningar från 13.00 till sent på kvällen. Man kan både köpa biljett till enstaka visningar och kort för deltagande i större eller mindre omfattning. Förköp kan göras på Stadsbiblioteket.

En av de drivande krafterna i Uppsalas jazzliv, Ulf Johansson Werle, gjorde reklam för höstens stora jazzevenemang, som äger rum den 14 oktober klockan 19.00 i universitetsaulan: The Great Ellington Party – från Cotton Club till Sacred Concert. Gäster: Sofia Källgren och Claes Jansson. Det blir storbandsjazz, men Ulf illustrerade programmet solo med Ellingtons ”Caravan”: först på piano, sen med vissling plus två trumvispar, med vilka han slog rytmen mot pianot, väggen och scengolvet. Jubel i salen!

Sofia Nohrstedt, konstnärlig ledare på GDT, Gottsunda Dans och Teater, som drivs med medel från kulturnämnden, presenterade dansföreställningen HOT 12-24, en föreställning med breakdance och modern dans om hur det kan vara att leva under hot – det handlar om våld mot kvinnor. Hon berättade om aktiviteter runt föreställningarna inklusive om kontakter med lärarna i kommunen, vidare om verksamheten – dansen kommer att stå i fokus – under resten av spelåret.

Projektledaren för nästa års storsatsning i Uppsala, Linné-jubileet, Mariette Manktelow, informerade om vad som planeras för 2007. Här rekommenderar jag er att gå direkt in på jubileumsprojektets hemsida och kolla vad som bjuds – det här programmet kan kanske locka många av er, som bor utanför Uppsala, att komma på besök.

Kulturfrukostprogrammet inramades som vanligt med musik, framförd av någon elev eller några elever från kommunala musikskolan, den här gången Henrik Bosaeus, som bland annat, utmärkt, spelade Rachmaninov på piano. Medan vi i publiken mumsade på ostfralla och drack kaffe.

***

Efter att ha uträttat ett par ärenden på stan, återvände jag hem till Idrottsgatan 12 och ägnade där tiden åt att sortera och sätta in i pärmar papper från halvåret i Öregrund, läsa tidningar och blogga.

Sen cyklade Birgitta och jag till Kerstin och Bo för att passa Viggo och Klara, medan Kerstin var på sammanträde och Bo ännu inte hade hunnit hem från jobbet. Det är så roligt att se, hur ungarna lyser upp, när de får syn på mormor och morfar. Mormor gör plättar och pannkakor. Jag leker med Viggo på vardagsrumsgolvet och nere i källaren och får avsluta med att läsa saga. Klara vill gunga på min fot, och under Bolibompa dricker hon först välling i Birgittas knä och rullar sen över i min famn och somnar.

Vi avslutar med att dricka kaffe under Rapport, som berättar om ytterligare en moderat TV-licensskolkare: migrationsminister Tobias Billström. Enligt Radiotjänst finns ingen avgift registrerad i hushållet.

– Jag valde att inte betala, eftersom jag inte tyckte att SVT producerade några bra program, säger Billström till TT.

Högeralliansen – rörelsen som tar lagen i egna händer.

Billström tvingas dock nu, även han, att krypa till korset och kommer att betala tio års avgifter retroaktivt.

Cecilia Stegö Chilò & Maria Borelius – följetongen fortsätter

I går kölhalades kulturminister Cecilia Stegö Chilò och framför allt handelsminister Maria Borelius, båda m, för att de, trots att de – milt talat – hade råd att anställa vit barnhjälp, använde sig av svarta tjänster. Statminister Fredrik Reinfeldt, också m, var tvungen att (inte alltför hårt) ta dem i örat. Reinfeldt om Borelius förklaring att hon och maken hade skild ekonomi och hon inte ansåg sig har råd: ”Det är ingen bra förklaring.” Ingen bra förklaring?

Maria Borelius retirerade nu till en ny försvarslinje: det var naturligtvis inte riktigt rätt, men alla hennes väninnor gjorde ju så…

Den som dock inte retirerade var de båda moderatdamernas nyliberale ikon, utrikesminister Carl Bildt: Man måste ju se bakgrunden till beteendet, skattetrycket.

Carl Bildt ger uttryck för vad horder av moderater inte bara har tyckt utan fortfarande tycker: Att smita från skatter och avgifter är ett begripligt, rent av legitimt sätt att protestera mot högskattesamhället. Att de svartbetalda barnflickorna därmed går miste om arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och framtida pensionspoäng får man ta på köpet.

I morse (11 oktober 2006) kom Dagens Nyheter med ett avslöjande, som ytterligare visade, vilken andas barn den nya kulturministern Cecilia Stegö Chilò är: Stegö Chilò, inte bara kulturminister utan också medieminister (ansvarig för public service!), har inte betalat någon TV-avgift åtminstone sedan 1990 – äldre uppgifter än så går inte att få fram.

Stegö Chilò försökte först komma undan med att det hade varit så rörigt eftersom hon hade bott utomlands, men det visade sig, att utlandsvistelsen bara hade varat ett par år och att hon inte hade betalat någon TV-avgift före eller efter heller.

Dock anmälde hennes man TV-innehav fem dagar före hustruns tillträde som kultur- och medieminister. Tala om sammanträffande!

Avslöjad och ställd inför faktum lovar nu Cecilia Stegö Chilò att göra rätt för sig och betala avgifterna retroaktivt.

Nu, när det har blåst upp till full storm, är alltså de båda nyliberala ministrarna beredda att göra rätt för sig. Jag sammanfattar med Stanisŀaw Jerzy Lec: ”Om alls inga vindar blåser, har till och med kyrkans vindflöjel karaktär.”

Om svartjobb och moral (m). Och om nyliberal kultursyn

Magnus Ljungkvists blogg har jag haft länk till nästan ända sedan jag startade min egen. (Han är nu också en av skribenterna bakom bloggen oppositionen.se – länk finns här intill.)

Här om dan gjorde han ett gammaldags hederligt journalistjobb: visade att handelsminister Maria Borelius (m) påstående, att hennes utnyttjande av svart hemhjälp hade sin bakgrund i dålig ekonomi, bara var ett sätt att slå blå dunster i ögonen på svenska folket. Magnus visar, genom att plocka fram skatteuppgifter från den aktuella perioden, att handelsministern ljuger. I hennes fall har vi inte med någon lågavlönad att göra.

Därefter har Expressen, utan någon som helst hänvisning till Magnus scoop, gjort det här till en egen nyhet – och fått full credit från andra media.

Affären Borelius har under tiden blivit ännu värre, när det har avslöjats, att hennes man under den aktuella perioden har haft ännu mycket större inkomster än hon, och hon som kontring har försökt komma undan med att de hade separat ekonomi. (De hade flera gemensamma barn och bodde tillsammans. Slutsatsen skulle alltså vara, att maken – med de mycket höga inkomster han hade – inte bidrog till sina egna barns underhåll. Är det så det går till i den välbeställda klassen?)

Jag har just sett TVs Aktuellt, som dominerades av Borelius-affären (och den parallella Cecilia Stegö Chilò-affären). Borelius smet undan journalisterna, och Stegö Chilò såg ett tag ut som hon tänkte klippa till en efterhängsen reporter. Varken Borelius eller Fredrik Reinfeldt, som har utsett henne, hade, berättades det, tid att komma till Aktuellt-studion för att diskutera moderat moral. Samma sak gällde samtliga andra moderater, som hade tillfrågats om saken.

I studion satt i stället Erik Ullenhag, som fick ge kommentarer om svartjobb och moderata politikers skattemoral – i stället för att få en enda fråga om sitt nya jobb som folkpartiets partisekreterare. (Men det kanske var tur med tanke på bakgrunden till varför han nu har fått den posten.)

Slutligen ett par ord till om nya kulturministern, den likaledes svartjobbsutnyttjande Cecilia Stegö Chilò: Mattias Svensson, som hon har varit chef över på Timbro, har på Expressens sidan 4 (9 oktober 2006) publicerat en supernyliberal artikel, ”Dags att slopa stödet till kultur och medier”, som går ut på att Stegö Chilò bör gå in för att avskaffa kulturpolitiken och därefter det följaktligen onödiga kulturdepartementet: det är ett övergrepp att använda medborgarnas skattepengar till ändamål som de inte inte gillar. (Gäller principen försvaret också?)

Svensson citerar timbrokollegan Carl Rudbeck:

”Även om han själv anser att Rimbaud är bättre och finare kultur än Rambo, så ger det honom ändå inte rätt att tvinga dem som hellre ser på Rambo att finansiera hans mer sofistikerade smak.”

Svensson fortsätter:

”Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.”

Däremot är det enligt Mattias Svensson helt OK, om privata mecenater styr vad som får lov att finnas i kulturlivet. I övrigt ska marknaden råda.

Eftersom det finns anhängare av offentligt finansierad kultur även inom borgerligheten, är det knappast någon risk för att Cecilia Stegö Chilò, vad hon nu än anser om kulturpolitik (ingen vet), kommer att realisera Mattias Svenssons program fullt ut.

Men hon kommer från samma nyliberala tankesmedja som han, och det är illa nog – verkligen hemskt – om hon nöjer sig med att nyliberalisera kulturpolitiken ”bara” till, säg, 25 procent. Och hennes egna omdefinitioner av kulturarbetarna – skapande konstnärer – till företagare är redan det illavarslande.

Ofriserade tankar – aforismer av Stanisŀaw Jerzy Lec

Analfabeter måste diktera.

Såga inte av den gren på vilken du sitter, utom om man vill hänga dig i den.

Berätta inte era drömmar. Freudianerna kan komma till makten!

Om alls inga vindar blåser, har till och med kyrkans vindflöjel karaktär.

Synd att man åker till paradiset i likvagn.

Återuppstå kan endast lik. De levande har det svårare.

Man kan lätt förvandla marionetter till hängda. Repen finns redan.

Varje klass har sin kälkborgerlighet.

Jag är inte överens med matematiken. Jag anser att nollornas summa är ett farligt tal.

För att komma till källan måste man simma mot strömmen.

Varför skulle jag inte vara optimist? Mina motståndare har – hittills – visat sig vara precis de svin som jag har förmodat dem vara.

Endast den som har sunt förnuft blir galen.

Trälarnas dröm: en marknad på vilken man själv får köpa sig sin herre.

Hans samvete var rent. Han begagnade det aldrig.

Deras kapital befästes. Nollorna frodas omkring dem.

Upp med hakan när vattnet når upp till munnen.

Stanisŀaw Jerzy Lec
Ur ”Ofriserade tankar” (FiBs lyrikklubb, 1966)
I urval och översättning av Alexander Weiss

***

Polacken Stanisŀaw Jerzy Lec (1908-1966 – efternamnet uttalas Lets) debuterade som poet redan 1933. Under den tyska ockupationen av Polen var han partisan i folkarmén och blev major. Han blev tillfångatagen och satt i koncentrationsläger men lyckades fly. Efter kriget var han bland annat polsk kulturattaché i Wien. Han vistades också ett par år i Israel – han kom från en judisk familj – men återvände till Polen 1952. Där fick han – som före och vid krigsutbrottet hade stått i den sovjetiska propagandaorganisationens tjänst och var medlem av det polska kommunistpartiet – publiceringsförbud, också i tidskrifter, i bort emot fyra år.

Revoltrörelsen mot den stalinistiska staten – strejken i Poznan 1956 – tycks ha bidragit till att leda in den gamle satirikern Lec på att skriva aforismer, och när Wŀadysŀaw Gomuŀka försiktigt lotsade in Polen på en mer liberal väg, kunde Koŀakowski åter börja publicera sig – 1957 kom hans första samling aforismer.

Den polska islossningen, representerad av film, jazz, skönlitteratur (utöver Lec också till exempel Sŀawomir Mrożek) och till och med politik (Leszek Koŀakowski, som jag tidigare har skrivit om), väckte stort intresse bland oss unga vänsterintellektuella i Väst, också Sverige, alltså människor som var övertygade om att det ultimata sättet att förmänskliga kommunismen inte var kärnvapenkriget. Aforismer som de ovan återgivna gick alltså ändå att skriva och till och med publicera i ett kommunistland under förvandling!

När Lec dog 1968, förärades han till och med, ironiskt nog med tanke på vad jag har återgett ovan, statsbegravning med militära hedersbetygelser.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten 27 2006:

Jag blev gravid
av akupunktur

Expressen